Raffinemang med ledset ansikte

Att idag diskutera idéer som proletariatets diktatur eller fundera kring frågan om arbetarklassens felaktiga klassmedvetande, är minst lika verklighetsfrämmande som de mest esoteriska tvistefröna i medeltida skolastisk teologi.

Frankfurtskolan uppstod, fullt logiskt, i staden Frankfurt. Felix Weil grundade 1923 Institutet för socialforskning med pengar som hans förmögna far hade givit honom och som skulle användes för att kritisera det förfärliga samhälle som hade gjort fadern rik. Detta mönster var vanligt – många av denna skolas mest framträdande namn och skarpaste kritiker av det kapitalistiska systemet kom från mycket välbärgade familjer. Dessa politiskt radikala söner ansåg det självklart att familjen sedan skulle stödja dem i deras verksamhet, som i många fall gick ut på att fördöma det system som gjort institutet möjligt.

Jeffries drar sig inte för att påpeka att flera av Frankfurtskolans ledande företrädare var hycklare. De verkade inte vilja se att de fanns en motsättning i att fördöma den kapitalism som gjorde deras verksamhet möjlig.

Det var just den aspekten som Georg Lukács betonade här han skrev att Frankfurtskolans tänkare hade tagit in på Stora Hotellet Avgrunden, som hade alla moderna bekvämligheter. Därifrån kunde de blicka ut över en bråddjup fyllt av absurd intighet där den tarvliga massan lever sina eländiga, alienerade liv medan hotellgästerna för sin del avnjuter konst, musik och litteratur som är alltför subtil för att uppskattas av vanligt folk.

Jeffries påpekar att redan från början låg det något paradoxalt över institutet. Marxistiskt men inte så marxistiskt att det vågade kalla sig för det, marxistiskt men inte så marxistiskt att det ville eller vågade leva upp till det marxistiska mottot att filosofins uppgift inte längre var att tolka världen utan att förändra den. Institutets ledande företrädare smutsade aldrig ner sina vackra händer med något värre än en eller annan bläckfläck.

Men det är inte någon rakt igenom negativ bok som Jeffries har skrivit, utan en kritisk, pedagogisk och riktigt underhållande studie av dessa tänkare som vanligen samlas under Frankfurtrubriken, men som ändå vitt skiljer sig sinsemellan. Jeffries stöder sig i huvudsak på engelskspråkiga källor. Han lägger väl inte till så där väldig mycket till tidigare skildringar av bland andra Martin Jay och Rolf Wiggershaus; det är en rapp och i bästa mening journalistisk snarare än akademisk redogörelse. Jag gissar att Jeffries bok blir den som man i framtiden först vänder sig till när man vill veta något om dessa marxistiska skönandar och deras kritiska teori.

Det är alldeles uppenbart att Jeffries har två favoriter i detta sällskap: Walter Benjamin och Jürgen Habermas, och det är kanske signifikativt. Benjamin var aldrig formellt medlem av Institutet och Habermas skiljer sig på avgörande punkter från de tidigare mest tongivande medlemmarna, det vill säga Max Horkheimer, Theodor Adorno, Herbert Marcuse och kanske även Erich Fromm.

Så varför gjorde då inte det tyska folket uppror efter första världskrigets slut? Varför kastade man inte sina bojor och inrättade först proletariatets diktatur och sedan det klasslösa samhället? Hade inte historiematerialismen visat att revolutionen var en nödvändighet? Det borde räcka med att sitta med armarna i kors och bevittna kapitalismens sammanbrott.

Men redan under 1920-talet, då institutet leddes först av Friedrich Pollock och därefter av Horkheimer, började en mera skeptisk eller pessimistisk marxism ta över. Ledande tänkare, bland andra ekonomen Henryk Grossman, menade att ett revolutionärt klassmedvetande hos arbetarklassen var otänkbart under moderna förhållanden.

Detta skulle bli ett genomgående tema hos flera av Institutets medlemmar. Det moderna samhället framställdes som något av ett inferno, där folkmassan manipulerades av kapitalet. För Marcuse var fascismen inte ett skarpt brott med det föflutna, utan ”fortsättningen av tendenser inom liberalismen som stödde det kapitalistiska ekonomiska systemet”. Som Jeffries så riktigt påpekar fanns det en djupt obehaglig tendens hos flera ledande representanter att sudda ut skillnader mellan Hitlers fascism, Stalins kommunism och Roosevelts pluralistiska Amerika.

När Hitler kom till makten tvingades dessa filosofer, sociologer och ekonomer – de flesta var av judisk börd – att lämna Tyskland. Benjamin slog sig ner i Paris, där han skrev några av sina märkligaste arbeten som inte rätt uppskattades av Institutets ledning. Hans analys av vad som händer med konsten när den kan reproduceras mekaniskt och förlorar sin unika aura är en klassiker inom estetiken. Hans essäer om bland andra Baudelaire, Proust och Kafka har blivit kritiska klassiker i det lilla formatet. Benjamin stannade för länge i Europa. Hellre än att fängslas och mördas av nazisterna begick han självmord 1940.

Andra hann sätta sig i säkerhet. Adorno fann en tillflyktsort i Oxford, men ingen tycks där ha tagit honom riktigt på allvar – hans filosofi var ju antitetisk till den som praktiserades där. Han åkte vidare till USA, där han sammanstrålade med flera av sina tidigare kolleger från Tyskland som hade funnit i en fristad där. I flera fall visade man sin tacksamhet genom att samarbeta med amerikanska myndigheter i kampen mot nazismen i Europa.

Men trivdes det gjorde man knappast. Adorno verkar ha hatat den värld han såg omkring sig. Den demokratiska populärkulturen fyllde honom med avsky. Kulturindustrins främsta mål var att fördumma massorna och se till att de konsumerade så som de hade blivit tillsagda. Inte ens Stravinsky fann nåd inför Adornos stränga blick. Det var endast Schönbergs tolvtonsmusik som var adekvat för den moderna världen. Adorno krävde att konsten skulle vara negativ, gå på tvärs mot samhället, vara svår och helst fragmentarisk. Konsten fick aldrig erbjuda någon tröst, för en sådan kunde inte vara annat än illusorisk och därigenom ett bidrag till det förhatliga systemets fortlevnad.

Marcuse, om än aldrig lika elitistisk som Adorno, såg också förtryckarmekanismer där andra såg vanligt folks frihet. Hans böcker, bland andra Eros and Civilisation och One-Dimensional Man, med en säregen och för många ganska oaptitlig blandning av Marx och Freud, kom att få stor praktisk betydelse för 68-generationen. Hans böcker ville visa hur ondskefullt och illistigt det kapitalistiska samhället i grunden var. Det gjorde oss alla till okritiska slavar, som inte vågade leva ut våra lustar och drifter. Att Marcuses böcker så till den grad kunde förleda så många kan idag tyckas märkligt, men Jeffries berättar utförligt och med ett stänk av maliciös ironi hur det gick till.

Denna ovilja mot den moderna världen fick ett av sina mest anmärkningsvärda uttryck i den bok som Horkheimer och Adorno skrev tillsammans: Upplysningens dialektik från 1944, där upplysningen inte längre framställs som ett stort befrielseprojekt, utan som ett närmast totalitärt projekt där kapitalismen och dess hantlangare exploaterar jorden och mänskligheten. De två författarna menade att upplysningens främsta namn endast värderade matematisk och kalkylerande kunskap, som var ett instrument för att kontrollera, inte för att befria. Mycket tack vare denna bok hamnade upplysningen i vanrykte – den var en ideologi som sades ha rättfärdigat allsköns illdåd och hela det imperialistiska projektet. Det är först på sistone som upplysningen har börjat återfå sitt goda rykte.

Efter kriget återvände Adorno till Frankfurt, men tiden tycktes ha gått förbi honom. Hans esoteriska och ofta svår- eller obegripliga dialektik, mest utförligt formulerad i det sena storverket Negativ dialektik, kunde inte tillfredsställa en studentgeneration som hellre lyssnade till Marcuse. Studenterna avbröt hans föreläsningar. Strax därefter avled han.

Jürgen Habermas var Adornos mest namnkunniga elev. Men han har kommit att företräda en helt annan typ av filosofi. Jeffries ser i Adorno en Kassandra som bara kunde förutspå katastrofer. I Habermas ser han en Polly-Anna, någon som ser den ljusa sidan av saken. Habermas tror nämligen att det finns hopp för oss alla. Han har utvecklat en låt vara kontroversiell teori om kommunikativ kompetens: om vi alla samlas i en öppen offentlighet och där för fördomsfria och förnuftiga samtal med varandra – ja, då kan vi faktiskt ta måhända små men ändå värdefulla steg mot en bättre värld. Adorno tycks aldrig ha trott att sådana framsteg var möjliga i den vulgära värld som han såg omkring sig.

Så vad finns kvar av Frankfurtskolan idag? Marcuses skrifter tycks mig mest som dokument för den som studerar 1960-talets studentrevolt än som filosofi av egen kraft. Det var länge sedan jag såg någon referera till Erich Fromm. Mycket av vad Adorno skrev känns som den europeiska högkulturens sista utpost, ett försvar för en allt mera museal kultur. Återstår då Walter Benjamin, som fortfarande verkar i den meningen att hans texter kommer ut i nya utgåvor, som i sin tur ger upphov till nya kommentarer. Hos honom finns en konkretion, en närhet till både text och verklighet, som gör honom till en av 1900-talets stora kritiker. Hans tänkande rymde en egensinnig marxism som aldrig kunde samsas med ett lika egensinnigt teologiskt tänkande. Det är denna spänning som ger hans verk dess egenart och som på ett avgörande vis skiljer honom från övriga gäster på Hotel Avgrunden.