Reservkanslern från Bullerbyn

Fram till den aktuella flyktingsituationen har dock de flesta bevarat stor respekt för kanslerns förmåga att styra den tyska statsskutan på ett ofta upprört hav. Numera ifrågasätts hennes förmåga på ett mer grundläggande sätt. Förtroendet är skadat och frågan om eventuella efterträdare blir då plötsligt aktuell.

Merkels väg till makten blev betydligt kortare än väntat på grund av de kriser som efter återföreningen drabbade både Helmuth Kohl och CDU, framförallt ett antal korruptionsskandaler. I det läget blev hennes fallenhet för maktspelet i den nya Förbundsrepubliken, tillsammans med fördelen av att inte ha något historiskt bagage från Västtyskland, en oslagbar kombination. Tidigare tronpretendenter föll ifrån eller tvingades träda åt sidan. Resultatet har blivit en lång och på många sätt framgångsrik regeringstid.

Denna regeringstid har samtidigt präglats av en långt driven pragmatism. Förutom att företräda en stark tro på Europeiska unionen och just det i huvudsak kompetenta politiska hantverket har Merkel offrat påfallande lite av sitt politiska kapital på att driva borgerliga idéer. Hon har funnit sig väldigt väl till rätta i de stora koalitionerna med SPD, trots att de har kostat politiska reträtter i klassiska kristdemokratiska hjärtefrågor. Barnomsorgen har blivit mer lik den i Norden, minimilön införs, kvotering ska tillämpas i bolagsstyrelser, och flera av de liberala reformer av arbetsmarknaden som genomfördes av Gerhard Schröders regering, bestående av SPD och De Gröna, rullas nu tillbaka. Pensionsåldern sänks igen för stora grupper.

Samregerandet med det numera högerliberala FDP var betydligt mer stormigt. FDP blev sedermera utslaget ur förbundsdagen. Den borgerliga majoriteten resulterade mer i trassel och bråk än i marknadsliberala reformer. Orsaken till detta var inte bara FDP:s tidvis amatörmässiga hantering av både person- och sakfrågor.

Mot denna bakgrund är det litet förvånande att den person som ses som den mest troliga efterträdaren präglas av samma pragmatism som fått trogna partimedlemmar att reta sig på Angela Merkel. Trots den senaste tidens politiska oro förblir försvarsministern Ursula von der Leyen den som har störst chans att bli Tysklands nästa kansler. Hennes far Ernst Albrecht var under 14 år ministerpresident för CDU i Niedersachsen. Dottern har konstaterat att pappan egentligen lika gärna hade kunnat vara med i ett annat parti – det var makten och samhällsengagemanget som var poängen. Ett av försvarsministerns sju barn frågade för några år sedan sin mamma: ”Varför är du egentligen med i CDU?”

Å andra sidan har faktiskt von der Leyen åtminstone två stora frågor som hon drivit med stor energi. Den ena är vikten av ett fungerande samarbete inom ramen för Europeiska unionen, här delar hon Merkels engagemang. Den andra är hennes väldigt tydliga argumentation, ibland i strid med kolleger inom koalitionen, för ett utökat tyskt militärt engagemang på den internationella arenan. Som politiskt program är det knappast mer lättviktigt än vad landets nuvarande kansler presterat. Dessutom har kanslerskapet alltmer kommit att präglas av utrikespolitik, vilket är fullt rimligt i Europas överlägset mäktigaste nation.

Försvarsministerns tidigare karriär gör henne väl förberedd för att axla tyngre uppgifter. Som dotter till ministerpresidenten i Hannover har hon upplevt konsekvenserna av att leva med terrorhot och ständig bevakning under åren då RAF, med stöd från DDR, spred död och skräck i Förbundsrepubliken. Under några år studerade hon under falskt namn i London för att slippa undan livvakter och oro. Detta tillsammans med några år med maken i Kalifornien – och ungdomsår med familjen i Bryssel – gör henne till en av de tyska politiker som på djupet har mest erfarenhet av andra länder. De flesta är mer nationellt präglade än vi kanske tror. Hon ger ofta uttryck för sin positiva syn på USA, något som inte alltid ger pluspoäng i Berlin. Hon står närmare Washington än Paris.

Ursula von der Leyen är omstridd på grund av det sätt på vilket hon blev en av landets mest kända politiker. Efter en tid som familjeminister i Hannover fick hon samma uppdrag i Berlin, följt av posten som arbetsmarknadsminister. Hon gjorde upprepade utspel om frågor som radikal utbyggnad av barnomsorgen, kvotering i bolagsstyrelser och införande av minimilön, alla idéer som CDU i grunden var motståndare till. Resultatet blev enorm uppmärksamhet, positiva reaktioner i motståndarlägret och otaliga besök i tyska tv-soffor.

SPD såg utspelen delvis som stöld av egna idéer men kunde knappast gå emot i sak. Samtidigt såg de von der Leyen som urtypen för en överklasskvinna från CDU. Idag balanseras klassföraktet av intresset av att slippa att utkämpa ännu ett val mot Merkel. Åtskilliga av SPD:s ledande företrädare delar dessutom von der Leyens koppling till Niedersachsen, en av dessa är vicekanslern Sigmar Gabriel, vilket både leder till att gamla spänningar finns kvar och till en intimitet som påverkar de inbördes relationerna.

Den omstridda votering som gav Ernst Albrecht makten i Hannover diskuteras ibland. Han hade egentligen inte majoritet, men vann ändå förtroendeomröstningen. Kontroversen påminner om CDU-ledaren Rainer Barzels nederlag i förbundsdagen i april 1972. Åtskilligt tyder på att Stasi då genom mutor räddade Willy Brandt och koalitionsregeringen SPD/FDP.

Ofta var von der Leyens kontroversiella utspel noga samplanerade med olika organisationer, vilket resulterade i att ministern snabbt fick stöd från viktiga aktörer i debatten. CDU:s kärnväljare blev irriterade men samtidigt imponerade av hennes förmåga att hantera medierna och charma även många av dem som vanligtvis avvisade partiets idéer. Att hon dessutom är lyckligt gift och mor till sju barn gick också hem i partiet.

En intressant poäng i Die Zeit-journalisterna Peter Dausends och Elisabeth Niejahrs von der Leyen-biografi Operation Röschen är de taktiska konsekvenserna av att driva frågor som går helt emot den egna partilinjen. Förutom den enorma uppmärksamheten medför framgång stora prestigevinster, även om det egna fotfolket inte uppskattar resultatet. Om den frispråkiga ministern däremot förlorar striden i partiet är det inte heller något större problem, eftersom få förväntat sig något annat med så dåliga odds. Ministern vinner oavsett utfall.

En mer problematisk sida av von der Leyens kometkarriär är den skepsis som den professionella mediehanteringen har skapat. Alltför ofta utgår både medierna och kolleger ifrån att allt von der Leyen gör i första hand handlar om mediemanipulation. Det kan gälla lån av tonårsdotterns kläder från H & M, skymningsbilder med soldater i Afghanistan eller familjelyckan på familjens gods, med eget stall, utanför Hannover. Hemmet är så idylliskt att tyska medier regelmässigt kallar det för ”Bullerbyn”. En och annan kritiker har också ifrågasatt hur någon kan kombinera en så intensiv politisk verksamhet med att på allvar engagera sig i sina sju barns liv.

Skulle Ursula von der Leyen klara av att sköta statsrodret i Berlin? Hon är förvisso född i en framgångsrik politisk familj och har delvis stulit både medarbetare och idéer från huvudmotståndaren SPD. Hennes hantering av uppdraget som försvarsminister talar dock trots allt för att så nog är fallet. Dausend och Niejahr ger en både skrämmande och imponerande bild av livet på försvarsministeriet i Berlin, förlagt till Bendlerblock, hemmaarméns tidigare högkvarter där slutskedet av Stauffenbergs försök till kupp mot Hitler utspelade sig. Det är ministeriet som skrämmer och den nya ministern som imponerar.

Försvarsministeriet har länge varit en mycket byråkratisk apparat som styrt sig självt och ofta blivit en tragisk slutstation för sina ansvariga ministrar. Balansen mellan byråkratins och försvarsmaktens numerär har varit orimlig, kostnaderna likaså och en stor del av utrustnigen mycket bristfällig. Glöm alla förutfattade meningar om tyskarnas kompetens och ordningssinne. Ursula von der Leyen har rensat ut, flyttat runt, ställt krav och begärt seriösa svar på allvarliga frågor från både tjänstemän och militärer. Nu börjar departementet fungera igen.

Ministerns möjligheter att agera i medierna är mindre på den nya mer politiskt känsliga posten, men hennes insatser betydligt mer värdefulla, för både Tyskland och Europa. Vilket inte hindrat att hon både tydligt och med betydande civilkurage drivit tesen att Tyskland måste öka sitt internationella militära engagemang. En självklar slutsats som alltför länge hanterats med beröringsskräck i Berlin. Första gången hon gjorde det på den traditionella säkerhetskonferensen i München utbröt en mindre regeringskris. Nu finns dock Tyskland med både spaningsflyg och krigsfartyg på plats i Syriens närhet.

Det enda större molnet på försvarsministerns himmel är egentligen den utredning om eventuella plagiat i avhandlingen i medicin som pågår. Fusk med doktorsgrader har blivit en farsot bland ledande tyska politiker, som bland annat fällde en mycket populär försvarsminister för några år sedan, Karl Theodor zu Guttenberg.

Operation Röschen är en rappt skriven redogörelse för en reservkanslers bakgrund, karriär och modus operandi. Mycket utrymme ägnas åt det politiska spelets regler och medielogikens konsekvenser för moderna makthavare. Ibland på gränsen till grundläggande för den som kan sin statsvetenskap, men tillräckligt tryfferad med praktiska exempel och kuriosa för att behålla läsarens intresse. Och Röschen var pappa ministerpresidentens smeknamn på sin dotter.