Tolkningsfrågor

Men när de väl skrivit på följde danskarna allt till punkt och pricka, precis som vi i Sverige skulle ha gjort, med protestantisk plikttrohet under motsvarande omständigheter.

Italien bråkade däremot minst av alla i hela EG, skrev på allt utan någon som helst diskussion, smidiga i alla förhandlingar, duktigast i klassen på papperet. Men när det sedan väl gällde brydde sig italienarna långtifrån alltid om att uppfylla vad man åtagit sig. I Italien finns det alltid marginaler för den mänskliga faktorn, och alla vet, i enlighet med den katolska kyrkans lära, att människan är en syndare fylld av fel och brister. Ett avtal blir med det synsättet mer av ett ideal, något man strävar mot, men alls inte någon orubblig lag. Strävan bör finnas där, naturligtvis, men det är på gränsen till omänskligt att kräva för mycket av en person, ett folk eller ett land…

Det är väl det vi nordeuropéer uppfattar som dubbelmoral, man kan faktiskt säga ett och göra ett annat – av lättja, bekvämlighet, eller blott för att det lyster en så. Men för en italienare är det bara en fråga om att ta hänsyn till den mänskliga svagheten. Själv är jag född in i den nordeuropeiska synen, men jag har också skolats in i den italienska, och jag måste säga att den är rätt angenäm ändå. Även om den också kan vara fruktansvärt frustrerande. Jo, jag är medveten om att jag förenklar och karikerar, även om förhållandet vad gäller Danmark respektive Italien i EG lär ha varit just så.

Italien är ett land som alla har rätt bestämda bilder av. Från de mest klichémässiga med spagettislungande, glatt grälande jättefamiljer till sofistikerade konstupplevelser i intakta 1500-talsvillors chiaroscuro. Men det verkliga Italien är mer undflyende, det kräver ständigt nya tolkningar, nya försök att förklara vad det egentligen är med den där stövelformade landmassan, som gör den så lockande, så kulturellt rik, så ständigt stadd i en upplösning som ändå aldrig fullbordas.

Engelsmännen tillhör landets trognaste besökare, alltsedan gentlemännen under 1700-talet åkte på sin grand tour, vars höjdpunkt naturligtvis var de romerska palatsen, kyrkorna och de antika monumenten. De brittiska skildringarna av Italien har utvecklats till en egen, mycket rik genre, från Shakespeares italienska dramer och komedier till E M Forsters romaner (och filmatiseringarna av dessa) till tv:s matprogram. En av dem som på allvar fallit för Italien är den brittiske författaren Tim Parks. Förutom ett rikt eget författarskap har han ägnat sig åt att översätta alltifrån Macchiavelli till Moravia. Han är också bosatt i Italien sedan mer än 30 år, och det märks i den nyss publicerade volymen A Literary Tour of Italy att han är väl förtrogen med både landet och dess litteratur. Han älskar det, givetvis, men med den djupare kärlek som tillåter en att också vara kritisk. Boken består av essäer och artiklar, så gott som samtliga publicerade tidigare i tidskrifter som The New York Review of Books, eller som förord till engelskspråkiga romanöversättningar. De håller genomgående mycket hög klass, och ger en utmärkt överblick av både den italienska litteraturen och delar av landets historia.

Italien enades rätt sent, och kampen mot utländska herrar och den katolska kyrkans världsliga makt gav genklang i hela Europa. Nationalismen var under 1800-talet inte någon reaktionär eller ens konservativ rörelse, utan den stod till vänster, som positionerna tolkades på den tiden. Det är ett land som existerar i spänningsfältet mellan lokalpatriotism och universalism, mellan hembygdsromantiken, för att inte säga provinsialismen, med dess dialekter och kulinariska specialiteter, och den katolska kyrkan, som har sitt säte mitt i Rom men vars anspråk är universella. Men också mellan minnet av det som en gång var världens största imperium, romarriket, som praktiskt taget skapade det vi idag kallar Europa, och en samtid som kan kännas alltför futtig för många av dem som lever vidare i resterna av detsamma.

Författarna och deras verk presenteras i kronologisk ordning med början hos Dante, den förste som skrev skönlitteratur på folkspråket i Toscana, och som mer än någon annan har bidragit till att just det med tiden kom att utvecklas till vår tids riksitalienska. Italien är annars ett land som är fullt av märkliga dialekter, mer eller mindre svårförståeliga för utbölingar. Många av de främsta författarna under senare århundraden utmärker sig med sitt sätt att använda dialektala uttryck och vändningar i sina verk. Det skapar också mycket speciella översättningsproblem, som Parks diskuterar ingående på några ställen i boken, exempelvis i samband med Emilio Gaddas Quer pasticcaccio brutto de via Merulana, som inte tycks finnas översatt till svenska trots att det är en av de viktigaste italienska 1900-talsromanerna, men som i den engelska översättningen heter That Awful Mess on the Via Merulana. Redan titeln är i princip oöversättlig med sin blandning av romersk dialekt och uttrycket ”pasticcaccio”, som kräver en grundlig förklaring av Parks. Att Gadda sedan inne i romanen kan välja att stava samma ord på helt olika sätt beroende på sammanhang gör inte precis tolkningen lättare för en stackars översättare – men det gör den synnerligen vital på italienska. En vitalitet som inte låter sig återges rakt av, som försvinner om det översätts för bokstavligt och som blir sökt och exotiserande om den överdrivs.

Ett av de intressantaste avsnitten i boken handlar om Macchiavelli. Det är intressant främst därför att det så tydligt åskådliggör hur bilden av Italien och italienarna tar form i ett nordeuropeiskt land, där ”macchiavellisk” blev ett begrepp innan någon ens hade läst Fursten. Den första boken om honom som fanns tillgänglig på engelska, långt innan hans egna verk hade översatts, var den protestantiske fransmannen Innocent Gentillets Discours contre Machiavel, där kopplingen gjordes mellan svekfulla och dubbelmoraliska italienare (katoliker) och deras macchiavelliska beteende. En syn som i hans fall givetvis förstärktes av att han som hugenott tvingats fly från Frankrike efter Bartolomeinatten, som ansågs ha varit iscensatt av den florentinskfödda drottningen Katarina av Medici – dotter till just den furste åt vilken Macchiavelli hade dedicerat Fursten. Att hon bekämpade den religiösa splittringen i Frankrike och att hennes far knappast brytt sig om den bokskrivande tjänstemannen Macchiavelli, spelade ingen roll. Propagandan mot Macchiavelli, och därmed Italien, i förlängningen även påvemakten och katolicismen, var så kraftfull i England redan på 1500-talet att den, enligt Parks, bidrog till att Henrik VIII kunde genomföra sin reformation. Denna bild av italienare och katoliker är för övrigt sedan gammalt stark även i Sverige, den förfäktades i populärkulturen av Zacharias Topelius, vars skildring av jesuiter satte spår som lever kvar i våra dagar, i synen på katolsk dubbelmoral och uppfattningen att jesuiter anser att ”ändamålet helgar medlen” – en åsikt som i det engelska sammanhanget tillskrivs just Macchiavelli.

Hur kan man förklara en kultur? All förklaring innebär någon form av översättning, och Tim Parks är en erfaren översättare, som vet hur han ska förmedla det italienska uttrycket till sina engelskspråkiga läsare. I en utmärkt, koncis essä om Benito Mussolini med titeln ”The Illusionist” skildrar han den fascistiske diktatorns liv, hans slingriga bana från socialism till fascism, hans stöddiga och skrytsamma uppträdande – samt det stora glappet mellan de utfästelser han gjorde i sina tal och proklamationer, och vad han verkligen klarade av att genomföra. I en intressant passage som belyser svårigheterna med att överföra begrepp från en kultursfär till en annan försöker Parks förklara skillnaderna i synen på illusionen i italiensk och engelsk kultur. Mussolini såg ner på italienarna, han ville forma om dem från en ytlig, tjattrande, karnevalisk hop till fascistiska viljemänniskor. Och han skulle göra det på det mest italienska sätt man kunde tänka sig: genom illusionen av storhet, kraft och ordning. Hur kan, frågar Parks, någon från en anglosaxisk bakgrund förstå denna positiva användning av ordet ”illusion”, särskilt i ett officiellt sammanhang? Och hur kan en politiker verka genom ett illusionsmakeri som han samtidigt själv säger sig genomskåda? Det som måste förklaras för en nordeuropé är den italienska beredvilligheten att gripa sig an med ett projekt som man alls inte tror sig kunna genomföra med framgång.

Några av de finaste avsnitten i boken, efter genomgången av klassikerna och de historiska gestalterna, är ändå de litterära essäerna om författarskap och verk från senare tid. Här finns fortfarande behovet att sprida kunskap om den italienska kulturen, men ingångarna blir så mycket fler när vi kommer närmare i tiden. En del av de allra största författarskapen har utelämnats – Pirandello, Calvino, Pasolini – men de som presenteras framträder i helfigur: livet och verket under påverkan av den italienska samtidskontexten i form av fascism, krig och terrorism.

Här kan exempelvis läsas om Carlo Emilio Gadda, vars främsta verk alla är ofullbordade; Alberto Moravia, som placerade sig mitt i 1900-talet, och vars romaner också har filmats av storheter som De Sica, Bertolucci och Godard; eller Secondino Tranquilli, mera känd som Ignazio Silone, vars tragiska personliga liv, efter att hans barndomshem bombats 1915, kom att utspela sig i spänningsfältet mellan kyrkan, fascismen och kommunismen – han lierade sig med alla, och svek dem allihop, som det verkar, fast det är egentligen också en tolkningsfråga… Och ett på flera sätt typiskt italienskt 1900-talsliv, som ser helt annorlunda ut än motsvarande generations typiska svenska liv. Det är också roligt att se hur Parks personliga smak lyser igenom i vissa återkommande referenser. Diktaren Leopardi nämns exempelvis upprepade gånger i essäerna om andra författarskap, och bland de engelskspråkiga Italienresenärerna tillhör D H Lawrence de oftast åberopade.

Parks förklaringar av det italienska fungerar ganska långt även för en svensk, för även vi har del i samma nordeuropeiska protestantiska kultur som hyllar den sanna kärnan, en fast botten av verklighet, och en tro på att man ska göra som man säger och säga som man gör. Med reservation för att även jag nu generaliserar en smula om protestantiskt respektive katolskt etos… men det finns faktiskt kulturella skillnader, och för att prata om dem måste man förenkla åtminstone något, for the sake of argument, som det heter på engelska.