Vem tror du att du är?

Varje individ i ett bestånd har sin unika uppsättning av arvsanlag, vissa av dessa ger sin innehavare större fortplantningsframgång än andra individer, och därigenom ändras beståndets arsenal av anlag alltefter omvärldens förändringar. Då och då splittras ett bestånd, vilket ger förutsättningar för uppkomsten av nya arter anpassade var och en till sin speciella omvärld. Ollonborre, storspigg, gorilla och människa – alla har vi anfäder och anmödrar av annan art än den vi själva nu representerar.

Ingen tvekan kan råda om att fler människor är intresserade av vår egen arts historia och släktskapsrelationer (fylogeni enligt fackjargongen) än av andra arters: Vad för slags varelser var våra föregångare, och hur gick den process till som ledde till Homo sapiens, det vill säga: till oss?

Vi är primater och tillhör samma ordning bland däggdjuren som alla apor. Närmast oss bland nu existerande arter står schimpans och bonobo, som separerade från ”människolinjen” för ungefär en kvarts miljon år sedan, det vill säga alldeles nyss i evolutionärt perspektiv. Något tidigare avskildes de grenar som skulle leda till dagens gorillor, och för ännu längre tid tid sedan utvecklades ursprungsformen till dagens orangutanger. De allra första varelser som forskarna hänför till homininerna (de människoliknande primaterna) levde för omkring 6 miljoner år sedan, men vid den tiden hade primater av andra sorter existerat på jordklotet i över 60 miljoner år.

Om dessa spännande frågor har den amerikanska författarinnan och forskaren Lydia Pyne skrivit en bok med titeln Seven Skeletons. Hennes taktik är att presentera den forskning som utförts på sju skelett efterlämnade av vår egen arts närmaste släktingar. Detta material erbjuder en ibland fragmentarisk, ibland mer fullständig bild av hur dessa olika arter bör ha rört sig och fungerat i sin miljö. Inte minst ägnar hon stort utrymme åt att skildra alla de vetenskapliga (och andra) konflikter som har uppstått i forskarvärlden kring tolkningen av dessa mer eller mindre kompletta skelett.

Men ett av de sju skeletten är faktiskt falskt, nämligen”Piltdownfyndet”, som ända sedan det upptäcktes har ägnats en enorm uppmärksamhet. Att Pyne tar med det i sin bok kan man begripa, eftersom hon utan tvivel är mer intresserad av hur forskarna hanterar de fynd av fossil som görs än av hur de fossila varelserna kan tänkas ha levt på den gamla goda tiden för hundratusentals år sedan. Det var en engelsman som sade sig ha hittat fossila människorester i sitt ägandes grustag vid byn Piltdown och som lyckades dupera ett betydande antal framstående zoologer att acceptera hans upptäckt. Mängder av vetenskapliga kontroverser utkämpades innan det blev klart att detta ”fossil” i själva verket var byggt av grustagets ägare, som hade använt sig av skelettbitar från diverse olika djurarter. En del av drivkraften bakom tillverkningen av det här ”fossilet” var ett önskemål att visa att den moderna människan minsann har europeiska rötter …

De övriga sex skelettfynden som presenteras i Pynes bok är däremot äkta. Obekvämt nog presenteras de inte i tidsföljd. Vi får utförliga beskrivningar av hur de hittades, hur de har blivit analyserade i laboratorier och på museer världen runt och hur man – med växlande framgång – har lyckats bevara dem. Men störst entusiasm ägnar sig emellertid författaren åt att skildra de mer eller mindre vetenskapliga diskussioner, för att inte säga bataljer, som de olika fossilen gav upphov till.

Ett av de sex ”riktiga” skeletten, nämligen pekingmänniskan som fått det vetenskapliga namnet Homo erectus, har svensk anknytning. Johan Gunnar Andersson var chef för Sveriges geologiska undersökning och hade inhyrts som expert av den kinesiska regeringen för att hjälpa till med tolkningen av de fynd som gjordes av hominina fossil. År 1914 infann han sig i Peking, varefter han och hans medarbetare gjorde och publicerade talrika fossilfynd, av vilka en hel del i sinom tid skeppades till paleontologiska institutionen vid Uppsala universitet eller till Östasiatiska museet i Stockholm. Åtskilligt av det fältarbete som Andersson bidrog till att sätta igång pågår än i denna dag, men nu givetvis under ledning av kinesiska forskare.

Lydia Pyne behandlar i detalj hur en rad viktiga människofossil har hittats, flyttats till och mellan olika museer och analyserats av allsköns experter. Men de resultat som paleontologerna har åstadkommit genom sin forskning skildras endast kortfattat, och hennes intresse verkar vara större för paleontologer än för deras resultat och slutsatser. För att få veta mer om den evolutionära process som lett fram till att vår blomstrande art, Homo sapiens, begåvats med sina egenheter och blivit planetens diktator måste man vända sig till andra källor, av vilka det finns åtskilliga på engelska men få på svenska, bland vilka Svante Pääbos fascinerande Neandertalmänniskan(2014) hör till de mest läsvärda.