Vi mot världen

Orden är Barack Obamas. Han var alltjämt senator och det var ännu inte givet att Hillary Clinton skulle dra det korta strået i demokraternas primärval. Den uppenbara frågan vid den här tidpunkten var om Amerika var redo för en svart president, och kontroversiella predikningar av Obamas andlige vägvisare pastor Jeremiah Wright tvingade Obama att ta sig an frågan om rasism och om han skulle bli en president som kunde överbrygga rasgränser i stället för att förstärka dem.

Tio år senare vet vi svaret. Den 18 mars 2008 höll den mästerlige Obama ett av sitt livs viktigaste tal. Amerika var inte bara redo att välja en svart man till president – han omvaldes dessutom fyra år senare. Bara för att efterträdas av Donald Trump, i ett land där enigheten över idé-, parti- och blockgränser numera endast tycks gälla en sak: att landet är mer splittrat än någonsin.

Hur kunde det bli så?

Amy Chua är jurist och professor vid Yale med inriktning på internationella relationer. Men det var med en kontroversiell bok om familjerelationer, Battle Hymn of the Tiger Mother (Tigermammans stridsrop i svensk översättning) som hon för sju år sedan tog sig ända in i svenska vardagsrum genom SVT, Amelia och den omåttligt populära sajten Familjeliv.

I sin senaste bok, Political Tribes, kombinerar hon sina akademiska ämneskunskaper med förmågan att debattera det som ”alla” tycks tala om. Det publiceras bok efter bok och artikel efter artikel som alla tar sin utgångspunkt i en både uttalad och outtalad förfäran över det faktumet att Donald Trump har tagit plats i Vita huset. Trump twittrar det ena. Trump säger det andra. Trump utreds för det tredje. Trump, Trump, Trump.

Vad är det som förklarar fenomenet Trump? Amy Chua har en tes, eller snarare två: För det första är USA ett mycket speciellt, för att inte säga unikt, land. För det andra är blod tjockare än vatten.

Det må låta banalt, och i viss mån är det förstås det. Amy Chua är inte ensam, framförallt inte på senare tid, om att uppmärksamma de politiska konsekvenserna av människans grundläggande behov av att tillhöra en grupp. Det kanske tydligaste – populärkulturella – exemplet är den omåttligt populära tv-serien Game of Thrones, där det politiska maktspelet reducerats till det mest grundläggande. Vem styr över vem? Vem hämnas vem? Allt styrs av vilken familj, vilken stam eller vilken klan du är född i eller har svurit din trohet till.

Att vilja tillhöra en grupp är en basal mänsklig instinkt. Det är ett i grunden okontroversiellt påstående, men Chua är den populärakademiska genren trogen och kryddar framställningen med de senaste psykologiska experimenten som styrker påståendet. Människan är en social varelse som strävar efter att forma starka band till andra människor. Myntets andra sida är förstås att grupper inte bara bildas genom att inkludera andra i en gemenskap – utan lika mycket om att exkludera och markera mot dem som är utanför.

Alla som har befolkat eller bevittnat en fotbollsläktare har en grundläggande känsla för vad detta handlar om. Men man måste inte vifta med halsdukar och flaggor för att markera grupptillhörighet. Det går också utmärkt att låta Axess ligga framme på soffbordet.

Driften att tillhöra en grupp eller stam (tribe) är, framhåller Chua, mycket stark. Och ingen grupptillhörighet är så grundläggande, och rymmer så mycket sprängkraft, som etnicitet.

Hon är förstås omedveten om att hon gör ett kontroversiellt inlägg i den svenska politiska debatten när hon påstår att de flesta europeiska länder, och samtliga i Östasien, uppstod som etniskt homogena nationer. ”Kina är politiskt och kulturellt dominerat av etniska kineser som talar kinesiska; Tyskland av etniska tyskar som talar tyska; Ungern av etniska ungrare som talar ungerska; och så vidare.”

Naturligtvis kan man problematisera ett sådant påstående. Sådant ägnar sig dock inte Amy Chua åt. Det är ibland en styrka, ibland en svaghet. Argumentationen blir lätt att följa, på bekostnad av nyanser och djup.

Hennes huvudpoäng är att sprängkraften i etniska motsättningar ligger till grund för många av världens svåraste konflikter. Hon ägnar flera kapitel åt USA:s misslyckade krig i Vietnam, Irak och Afghanistan. I länder som plågas av etniska spänningar, i synnerhet där det går att uppfatta att en minoritet dominerar över majoriteten, riskerar demokrati och fria val att underblåsa motsättningarna snarare än att skyla över dem. Oförmågan hos amerikanska politiker och militärer att förstå detta har inte bara kostat människoliv, utan direkt motverkat USA:s egenintressen.

Från denna internationella exposé drar sedan Amy Chua paralleller till Donald Trump och dagens USA. Fördelen är att hon inte försöker förklara Trumps framgångar med att han är unik eller obegriplig, utan tvärtom både vanlig och närmast förväntad, givet omständigheterna. Nackdelen är att parallellerna ibland är hisnande, argumentationen väl svepande. Hon ägnar obetydlig kraft åt att ta upp och bemöta ens de allra mest uppenbara invändningarna mot den tes hon driver.

Det hindrar inte att jämförelsen mellan Venezuelas Hugo Chavez och Donald Trump är både underhållande och träffsäker. Den ena talade direkt till folket med eget tv-program, den andra via Twitter. Ofta med budskap som av många betraktas som vulgära, hatfyllda, absurda, falska, och med rasistiska inslag, men som ändå uppenbarligen har vunnit genklang i breda folklager. Båda har kommit till makten i demokratiska val, där en folklig majoritet har känt sig hotad av vad den uppfattar som en elitistisk minoritet.

På ytan kunde det ett tag se ut som om USA hade tagit sig förbi det där med slaveri och inbördeskrig; att man hade lagt rassegregation bakom sig, vilket kom till uttryck när man röstade fram en svart president. USA var vad Chua kallar en ”supergrupp”, eftersom man kan vara amerikan utan att därmed behöva göra avkall på sin ursprungliga tillhörighet. (tänk irländsk-amerikan, italiensk-amerikan, afro-amerikan et cetera). Går det att föreställa sig en svart premiärminister i Storbritannien, en turkisk kansler i Tyskland, eller en koreansk president i Ryssland? undrar Chua retoriskt. Men ingen kan ifrågasätta att Obama var amerikan, påstår Chua.

Det är ett typexempel på när hon slinter på tangentbordet. För det fanns ju faktiskt somliga som just påstod att Obama inte var född i USA och därför inte kunde vara president. Bland dem en viss Donald Trump.

Amy Chua spårar alltså den sittande presidentens framgångar till de demografiska förändringar som äger rum i USA. I 200 år har vita amerikaner utgjort en otvetydig majoritetsbefolkning som har dominerat allt: politik, ekonomi, kultur. Men om några decennier beräknas vita inte längre vara i befolkningsmajoritet.

Kort sagt, de vita känner sig hotade. Bland fattiga eller lågutbildade vita saknas det inte materiella skäl, påpekar författaren. Arbetslösheten är hög, liksom drogberoendet. Medellivslängden minskar (!) bland vita utan högskoleutbildning, medan något motsvarande inte syns till i andra befolkningsgrupper.

Men det finns förstås också en kulturell dimension. Ett känslomässigt och knappast oviktigt exempel: Billboardlistan över populär musik toppas inte längre av i huvudsak vita rockikoner som Elvis eller Springsteen, utan av Rihanna, Jay-Z och Kanye West.

Amy Chua konstaterar krasst att grupper som har haft makt sällan ger upp den makten frivilligt, och Amerika lär inte utgöra något undantag. Det spär förstås på motsättningarna och ökar oron hos alla grupper. Afroamerikaner demonstrerar under devisen Black Lives Matter, latinamerikaner och muslimer möter utfall i form av Trumps aviserade murbygge och inreseförbud, kvinnor upplever en backlash efter ”omklädningsrumssnacket” och mobiliserar med #Metoo. Det leder författaren till en dyster slutsats.

”The left believes that right-wing tribalism – bigotry, racism – is tearing this country apart. The right believes that left-wing tribalism – identity politics, political correctness – is tearing this country apart. They are both right.”

Hon försöker se en väg ut ur denna återvändsgränd i de positiva, givande samtal som hon har bevittnat mellan studenter av olika etnicitet på Yale. Ja, tyvärr är det avsnitt som manar till optimism och framtidstro precis så ytligt och krystat.

Men när boken är som bäst blottlägger författaren grundläggande konflikter i samhället som måste tas på allvar. Ilskan hos väldigt många människor är äkta. Den är kraftfull. Och att fördöma den utan att förstå dess orsaker kommer bara att göra ont värre. Här finns förstås uppenbara paralleller till vår egen del av världen.