William F. Buckley – mannen som skapade USA:s höger

Mitt i natten ringer telefonen. Det är Annie. Läget är kritiskt och komikern Alvy Singer rycker ut på momangen. Först när han kommer fram blir han varse vari nödläget består: det finns en spindel i Annies badrum. Han ber om en tidskrift att smälla den med och får en i handen:

– Vad är det här? Vad är du för en? När började du läsa National Review? Vad håller du på att bli?
–Well, jag försöker begripa mig på alla synpunkter.
– Det är toppen. Men varför ber du då inte William F. Buckley döda spindeln?

Det här korta replikskiftet mellan Woody Allens och Diane Keatons rollfigurer i filmen ­Annie Hall är sannolikt enda gången väldigt många svenskar har hört National Review-grundaren Buckleys namn nämnas. Han var egentligen inte megakändis i USA heller, men för Allens hemmapublik var han samtidigt välbekant och främmande: stridbar högerman med hög svansföring och smak för det goda livet mitt i radikalismens – deras – högborg New York, där han till och med haft mage att kandidera till borgmästarposten. Att Annie köper hans tidskrift är ungefär som om någon i DN:s kulturredaktion skulle prenumerera på Ivar Arpis substack och ger en enkel och effektiv signal till Allens likasinnade om hur vilsen i livet hon är.

William F. Buckley (1925–2008) hade många år kvar på parnassen, men redan 1977 när Annie Hall kom ut, var han väletablerad och välbekant i de kretsar till höger och vänster som hade pejl på idédebatten. National Review hade samlat skribenter ur den intellektuella högern sedan Buckley startade tidskriften vid 1950-­talets mitt. På 1960-talet blev han kolumnist även i dagspressen under devisen ”On the right” och tog ungefär samtidigt initiativ till det syndikerade intervjuprogrammet Firing Line, som blev en riktig långkörare i tv med nästan 1 500 program fram till 1990-talets slut. Och året före Annie Hall kom han ut med en skönlitterär thriller om CIA-agenten Blackford Oakes, den första av elva i raden, som han brukade skriva på eftermiddagarna under några veckors skidresa till Schweiz. Ingen kunde förneka hans fenomenala energi och produktivitet.

Vid 1950-talets början var de progressiva idéer­na helt dominerande i amerikansk debatt. Det fanns förstås många som motsatte sig expansionen av det offentliga som hade skjutit fart under Franklin D. Roosevelts tid i Vita huset, men det fanns inte mycket till samlad intellektuell motkraft. Trettio år senare, när Ronald Reagan valdes till president, var läget helt annorlunda med en rik flora av konservativa medier, tankesmedjor och organisationer på gräsrotsnivå. För denna utveckling spelade William F. Buckley en central roll som opinionsbildare och organisatör.

Om denne man har nu Sam Tanenhaus, under lång tid redaktör för New York Times Book Review, skrivit en tusen sidors tegelsten med ­generös information om allt mellan himmel och jord från det Buckleyska livet. Eller i alla fall om dess första två tredjedelar; den avslutande tredjedelen ägnas betydligt mindre utrymme och intresse. Antingen har Tanenhaus kroknat på upploppet – han har trots allt hållit på med boken i nästan 30 år – eller så tycker han att det nya och epokgörande successivt ersattes med more of the same, och det ligger väl en hel del i det. Framställningen utgör en befriande sval och korrekt kontrast till mycket annat i det så överhettade amerikanska debattklimatet. Tanenhaus väjer varken för Buckleys goda eller dåliga sidor: det fanns åtskilligt av bäggedera.

Buckley växte upp i ett hem präglat av starka övertygelser och familjekänsla. Föräldrarna var katoliker av det traditionella slaget och fick tio barn. Fadern hade arbetat i Mexiko, först som advokat och senare i oljebranschen, och funnit sig så väl tillrätta i det hierarkiska samhället att en god vän konstaterade att han borde ha varit spansk aristokrat. Politiskt var hemmet antikommunistiskt och isolationistiskt. När America First-kommittén bildades på hösten 1940 anslöt sig familjen omedelbart och när den 15-årige William höll sitt första offentliga anförande var det till Charles Lindberghs försvar.

Isolationism fanns på många håll i det amerikanska samhället, men främst till höger, och bottnade inte bara i en motvilja mot krigets kostnader i människoliv och ekonomiska resurser utan hos vissa också i misstänksamhet mot den gamla kolonialmakten Storbritannien, som man en gång befriat sig ifrån. Efter Pearl Harbor gick dock luften snabbt ur America First och parollen gjorde comeback på allvar först i och med Trumpkampanjen 2016.

Lärare och skolkamrater fick god chans att vänja sig vid Buckleys debattlystnad och starka åsikter men det tog tio år efter hans tonåriga plaidoyer för Lindbergh innan han blev välkänd för en bredare publik. För då publicerades förstlingsverket God and Man at Yale (1951), som väckte stor uppmärksamhet och gjorde honom ett namn.

Efter studier i samhällsvetenskapliga ämnen och historia tog Buckley 1950 examen vid prestigeuniversitetet Yale, beläget i New Haven, Connecticut, inte långt från hans barndomshem. Han skötte sig akademiskt men lade minst lika mycket energi på sociala, publicistiska och politiska aktiviteter som på studier. Han hade roligt, men han var inte nöjd, och missnöjet genomsyrar God and Man…

Istället för att fostra sina studenter till självständiga individer i klassiskt kristen tradition gav Yale fria händer åt en lärarkår marinerad i kollektivism och ateism, menade Buckley. Engagemanget för Keynes var starkare än engagemanget för den individuella friheten och Gud och detta var att gå rakt emot det historiska uppdraget och den hållning man beskrev när man bad sina gamla studenter om donationer.

Yale hade blivit ett lysande exempel på ”en av vår tids mest extraordinära orimligheter: institutionen som härleder sitt moraliska och finansiella stöd från kristna individualister och sedan inriktar sig på uppgiften att övertyga sönerna till dessa stöttepelare att bli ateistiska socialister”. I avslutningskapitlet uppmanade han alumnerna att revoltera och pausa sina donationer tills det blivit ordning på torpet. Vad gäller den akademiska friheten undrade han syrligt hur denna frihet egentligen var beskaffad när den resulterade i att alla förväntades tycka precis likadant.

Även om åtgärdsförslagen ansågs alltför långtgående var det många läsare som kände igen sig. Boken anmäldes – ofta kritiskt – i en rad etablerade tidningar och sålde oväntat bra. Till detta bidrog annonser finansierade av fadern men också ett klumpigt försök från Yale att utmåla honom som extremist och agent för Vatikanen.

Den polemiska tonen var hård med många namns nämnande och på den vägen skulle han fortsätta. Som debattör var han ogärna på annat än offensiven. Likt Tingsten argumenterade Buckley till 100 procent för det han tyckte till 51 procent och gick hellre till förnyad attack än medgav misstag.

Stridslystenheten till trots var det många och inte bara anhängare som gillade honom. Tanenhaus beskriver honom som kvick, generös och vänfast och det fanns någonting vinnande i hans grandiosa uppträdande och förkärlek för ”ord med många stavelser”. Han uppträdde som en patricier men sade sig hellre vilja regeras av de 2 000 första namnen i Bostons telefonkatalog än av de anställda på Harvard. Han intresserade sig för allt ifrån skönlitteratur och pianospel till skidåkning, umgicks med meningsmotståndare som John Kenneth Galbraith, Norman Mailer och Truman Capote och skrev enligt Tanenhaus aldrig bättre än när han skrev om segling och havet. Han var alltid ideolog och alltid mer än så.

Efter hand modererades också hans åsikter i sociala frågor. Som ung argumenterade han till exempel för segregationen mellan vita och svarta, och på 1960-talet invände han bestämt mot de nya medborgarrättslagarna med delstaternas rättigheter och fördelarna med successiv förändring som argument. Men efter hand kom han att medge att ”traditionen” i söder inte hade varit annat än lagstadgad rasism och att federala ingripanden varit nödvändiga.

National Review var oupplösligt förknippad med Buckley som person men blev också en samlingspunkt för inspiratörer till den gryende konservativa renässansen. Buckley öppnade spalterna för skribenter från flera skilda skolor: tidskriften tog in artiklar från såväl traditionalister och libertarianer som skribenter med utrikespolitiskt fokus och kampen mot Sovjetkommunismen högst på agendan.

Successivt kom man i redaktionen att intressera sig inte bara för skillnaderna lägren emellan utan också för de gemensamma nämnarna. Fram växte en amalgamerad hållning, där man fäste större vikt vid det som snarare förenade än som drog isär. Vad som tidigare främst hade varit ett knippe idiosynkratiska reaktioner emot en ogillad samhällsutveckling fick successivt drag av sammanhållen ideologi som väckte intresse i vidare kretsar. Man brukar tala om ”fusionism”. Buckley blev aldrig en de breda folklagrens man, men hans och hans medarbetares insatser spelade stor roll för att gjuta den idémässiga bottenplatta utifrån vilken en alltmer folkligt förankrad och framgångsrik konservativ rörelse kunde byggas. Barry Goldwater var dess man 1964 men fick bita i gräset. Med Ronald Reagan 1980 kom den riktiga triumfen.

Men som samtiden illustrerar varar inga trium­fer för evigt.