Alla vill ha mig – med ensamrätt

Det som följer är en allmänborgerlig väljares suck.

”Alliansen” har som begrepp vunnit ett betydande fotfäste i debatt och medvetande, trots att det enbart är en till intet förpliktande beteckning på de fyra borgerliga riksdagspartier som bildat regering i snart åtta år. Partigängarna på den borgerliga kanten gillar inte begreppet allmänborgerlig” – men det gör deras väljare. En Demoskopundersökning för drygt ett år sedan visade, att tre fjärdedelar, det vill säga 75 procent, av dem som inför valet i år överväger att rösta på något av de i alliansen ingående partierna önskar att det går bättre för alliansen som sådan än för det parti de väljer. Det är allmänborgerlighet! Och det är inte så konstigt. De fyra borgerliga partierna har, trots skilda historiska och ideologiska ursprung, ett vart något att bjuda borgerliga sympatisörer: allt från socialliberalism till värdekonservatism. Det går alldeles utmärkt att känna sympati för dem alla, lite olika beroende på sakfrågans karaktär. Borgerliga väljare är mera sällan programmerade efter partiprogrammen, och lojaliteten och identifieringen med ett enda parti är mycket klen, vilket partiernas vikande medlemssiffror tydligt visar.

Den stora allmänborgerliga kärleken till alliansen har dock en svaghet. Det går inte att rösta på den.

Vår vallag tillåter inte att allianspartierna bildar kartell, det vill säga uppträder gemensamt för valet och delar på mandaten. Det har Socialdemokraterna sett till att förbjuda och saknar anledning att vilja ändra; borgerlig partisplittring har historiskt varit en stor valtillgång för det stora socialistpartiet, vars interna åsiktsbredd vida överstiger spännvidden mellan de fyra borgerliga partierna.

Men vår vallag erbjuder dock en möjlighet med samma resultat, nämligen att registrera alliansen som partibeteckning hos valmyndigheten. Svårare är det inte att bilda ett parti. Och det var denna valallians som bland annat SvD:s ledarsida propagerade för redan 2004. Men det blev alltså bara den nuvarande icke giltiga beteckningen som det inte går att rösta på. Fördelarna med att växla upp alliansen till parti, ”Alliansen 2.0” (som alltså inte är detsamma som en sammanslagning av nuvarande partier) är att väljarna samtidigt kan erbjudas olika listor för att markera var tyngdpunkten skall ligga. Och den riksdagsspärr som nu vållar KD och Centern – och därmed alla som vill se alliansen omvald – sådant huvudbry upphör som problem. Och en borgerlig väljare som nu i höst med en (!) röst ställs inför valet att taktikrösta på två (!) partier slipper det bekymret.

Men så blir det nu inte. Tåget har gått för denna gång. Partierna har låst in sig i sina förlegade strukturer.

I somras gick jag in i alla fyra allianspartierna för att visa mitt stöd, när Alliansen 2.0 lät vänta på sig. Och jag välkomnades centralt och lokalt på lite olika sätt, inklusive förfrågan om att ingå på fullmäktigelistor (där jag som utlandssvensk dock inte är valbar). Det enda parti som inte gav något som helst ljud ifrån sig var det stora partiet (där jag en gång varit mångårig medlem), trots att jag också dit betalt min medlemsavgift.

Efter ett halvt års medlemskap i allianspartierna skrev jag ett likalydande brev till envar av partisekreterarna, där jag uttryckte förhoppningen, att ingen av dem skulle tycka illa vara, att jag var med i de tre andra systerpartierna. Efter lite påstötningar har tre av partisekreterarna svarat – också det likalydande. De vill alla ha mig som medlem – men med full och obegränsad ensamrätt. Folkpartiet, vars partisekreterare ännu inte svarat, har dock erbjudit mig 2 000 kronors rabatt i deltagaravgift för Liberala riksmötet i Örebro (ordinarie avgift 3 600 kronor, men då ingår också utbildning för nya ledamöter och träff med statsrådet Ullenhag).

Kristdemokraterna gillar jag för deras betoning av det civila samhället och en värdekonservativ människosyn (men ogillar deras moraliserande och konfessionellt präglade patriarkala präktighet). Centern är värd beröm för sitt kämpande för fritt företagande och näringsliv (men inte för sin som EU-politik maskerade agrara protektionism och sin av och till förvirrade urbanliberalism).

Folkpartiet har en försvarspolitik och en syn på EU som sammanfaller med min egen (men mindre tilltalande är den tvångsliberala förmyndarmentaliteten och utmönstringen av Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni när integrationsfrågorna blev för brännande). Och Moderaterna, alliansens storebror? Efter en skicklig ”makeover” (Nya moderaterna) som var rätt i tid och sak 2006, förefaller det übersmarta valtaktiserandet (”trianguleringen”) numera ha tömt partiet på varje borgerligt ideologiskt innehåll; av kärnfrågorna rycker det bara till någon enstaka gång, likt reflexer i en döende kropp, på kriminalpolitikens område. Men en gammal vän överger man dock inte, gärna, när han blivit förvirrad utan hoppas att han snart skall tillfriskna.

Så ser alltså min à la carte-partimeny ut. Andra allmänborgerliga väljare har med säkerhet andra preferenser.

Partierna behöver idag sina medlemmar som billig valarbetskraft (och som nämndemän) samt som plattform för uppbyggande av nya kadrer av funktionärer och partikarriärister, oftast unga som ser en riksdagsplats (med dess relativt sett generösa arvoden) hägra vid horisonten. Ekonomiskt har partierna huvudsakligen staten att tacka för sin existens; medlemsavgifterna är helt negligerbara i sammanhanget. Det är som valmaskiner partierna har sin stora roll.

Men som organ för det demokratiska samtal, vilket är tänkt att forma politiken, har partierna definitivt spelat ut sin roll. Och kravet på lojalitet och ensamrätt på en åsiktsmarknad som numera huvudsakligen drivs av sociala medier (med de traditionella medierna närmast som svans) är enbart bisarrt. Politiken formas av partiledningarna (numera oftast efter ett opportunistiskt ”inlyssnande”) och välsignas utan nämnvärda avvikelser på återkommande partistämmor. Regeringsmakt i koalition kräver också stor handlingsfrihet för ledningen i det nödvändiga kompromissandet. Och i opposition måste partierna också alltid förhålla sig till en snabbt skiftande medieverklighet. Medlemmarna förväntas alltså huvudsakligen vara doakör, ur vilken aspiranter till ledningen hämtas. I jakten på dragande namn inför val spelar inte ens medlemskapet någon roll. Kändisskap väger oändligt mycket tyngre, vilket inte minst KD och Centern under senare år tydligt visat.

Partierna bör således bryta upp sina nuvarande stela strukturer och istället inriktas på att som generösa nätverk tjäna huvudsyftet: mobilisering inför val. Och då blir krav på ensamrätt och lojalitet överflödiga.

Till dess de fyra allianspartierna tillgodoser oss allmänborgerliga väljare och växlar upp till Alliansen 2.0, kommer jag dock att fortsätta att genom medlemskap stödja alla fyra partierna. Jag ser fram emot en eventuell uteslutningsprocess, även om frestelsen att enbart välja Folkpartiet med tanke på rabatten och Ullenhag i Örebro är stark.

Slut på sucken.

Krister Thelin är domare och ledamot i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.