Åren med åsiktskorridoren

Under de första årtiondena av detta sekel havererade den svenska offentligheten. I stället för faktabaserade argument blev det allt vanligare med guilt by association, personangrepp eller att helt enkelt tiga ihjäl sådant som inte passade. Tanken var att vissa problem blev till genom att man pratar om dem. Pratar man negativt om vissa bostadsområden frammanar man just de problem man pratar om. Nämn brottslighet och ungdomar blir kriminella. Den vänsterpartistiska politikern Ali Esbati myntade rentav uttrycket ”våga vägra ta debatten”.

Detta bidrog till att viktiga frågor hela tiden sköts undan. Det hade till exempel kunnat gå att prata om invandring och hur den påverkar samhället, ta folks oro på allvar och bemöta den sakligt. I stället användes uttryck som att den som ville ta upp ett problem ”fiskar i grumliga vatten”. Det var också vid denna tid det blev standard att kalla all kritisk diskussion kring invandring, vare sig det handlade om dess storlek, kulturkrockar, bristande integration eller något annat, för ”brun”. Brun står, som alla förstår, för nazistisk, fast man väljer att inte säga det rakt ut.

Ämnen som helst inte skulle tas upp var exempelvis hedersvåld, klaner, religiös extremism, antisemitism bland muslimer, kriminalitet bland invandrare och våld riktat mot etniska svenskar. Det har också varit viktigt att visa förståelse för våldsutbrott som motiverats med skändning av Koranen. Jag kan i och för sig tycka att förståelse är viktig. Och det finns ingen självklarhet i vilka förklaringsmodeller som fungerar bäst när det gäller dessa problem. Men att anse att de över huvud taget inte borde tas upp – eller att varje gång de tas upp vilja vrida diskussionen till att handla om något dåligt infödda gör är inte konstruktivt.

Hedersförtrycket är ett av de värsta exemplen, dels för att det är så på tvärs mot alla de rättigheter och friheter som vi anser att svenska medborgare, oavsett ursprung, ska ha. Men också för att det fick pågå så länge – och jo, det pågår naturligtvis ännu, men det har blivit lättare att prata om det på ett konstruktivt sätt.

Oförmågan att ta itu med svåra ämnen i den svenska offentligheten är huvudförklaringen till att internetsidan Flashback är så stor. Det är tämligen unikt för Sverige att ha en så stor alternativ nyhetssajt, där alltifrån praktiska råd till uthängning av kriminella förekommer. Visst finns det sajter även i andra länder där det diskuteras på gränsen till det lagliga, men de sidorna är oftast mera marginella. Det gäller såväl Reddit, som är mer restriktiv, och 4chan, som är mera kaotisk. Flashback är typiskt svenskt: en tekniskt mogen befolkning, en extrem öppenhet kring myndighetsdata och en stark kulturell vilja att diskutera det som ”etablerade medier” inte tar upp, skyddat av anonymitet – offentlighetens motsvarighet till hembränning. I samband med den tragiska skolskjutningen i Örebro i februari 2025 kraschade Flashback på grund av mängden besökare: 600 000–800 000 unika besökare under dagarna direkt efter skjutningen, ungefär dubbelt så många som normalt.

I en intervju på journalisten Emanuel Karlstens sajt – alltså inte heller detta i någon etablerad nyhetskanal – säger Flashbacks grundare Jan Axelsson: ”Det är en plattform som är politiskt oberoende, utan vinstkrav, som aktivt försöker inkludera marginaliserade grupper i diskussionen och som inte väjer för obekväma frågor.

Detta kan tyckas som en liten fråga, men är faktiskt något väldigt unikt. Det finns ingen annan aktör (och nu pratar vi i hela världen) som ens liknar Flashback. Vilket man kan tycka är både bra och dåligt. Jag tror tyvärr att Sverige skulle bli väldigt tyst om Flashback försvann. Vissa nyanser och möten skulle försvinna helt.”

Under 2000-talets början fanns det naturligtvis också enstaka skribenter som försökte ta i frågorna. För att inte glömma någon ska jag inte börja räkna upp namn. Men en av dem som hade både orken och modet att skriva inopportuna artiklar var Paulina Neuding. Hon har ända från början, då hon tagit upp problem knutna till invandringen, misstänkliggjorts för att ha en dold agenda, fiska i grumliga vatten, normalisera rasism, svartmåla läget, förorten, bruna människor – och själv såklart kallats ”brun”. När hon nu kommer med en bok där hon systematiskt går igenom flera av de ämnen och fall hon skrivit om genom åren är mottagandet av den lika intressant som boken i sig.

Igår kväll i Sverige handlar om våld och kriminalitet – och om hur det blev en dygd att förneka problemen. Neuding anser att vi borde ha fokuserat mer på ”nykomlingar med goda utsikter och en ambition att integreras i Sverige”, och spontant är det lätt att instämma. Det här har varit ett av problemen med de­batten: att det inte gjorts en rimlig åtskillnad mellan kategorier av immigranter.

De med verkliga flyktingskäl kan vara traumatiserade och behöva rätt omfattande terapi. Sådant är dyrt och tar tid. När det gäller ekonomiska migranter är det helt uppenbart att vi varit alldeles för släpphänta och haft alldeles för låga trösklar.

En av de debatter där Neuding var tidigt ute var rapporteringen om stök och våld på bibliotek. Hon läste om biblioteket i Hässelby, där trakasserier av personalen hade lett till att man minskat öppettiderna. Det rapporterades om hur det blivit en fritidsgård, där dominanta invandrarkillar störde ordningen. Neuding blev intresserad, letade efter fler nyheter av liknande slag och upptäckte att flera bibliotek runt om i landet hade samma problem. Så hon skrev om det i en artikelserie i SvD. Reaktionerna kom direkt. En stadsbib­lio­tekarie i Stockholm ifrågasatte varför det hela alls uppmärksammades. En kommunalpolitiker i Örebro kallade henne brunhöger, trots att Neuding är judinna. I Expressen Kultur sades det hela vara en ”främlingsfientlig fantasi”.

Allra mest absurd var Stockholms dåvarande kulturborgarråd Roger Mogert (S), som hävdade att de som vill ”tysta biblioteksbesökare” inte bara ger uttryck för främlingsfientlighet utan dessutom klassförakt. Samtidigt fortsatte problemen, bibliotekarier rapporterade att de mådde dåligt på jobbet och flera bibliotek utökade sina stängningstider. Det var en chockerande debatt, faktiskt, där de som gick emot Neuding utan omsvep var de verkliga rasisterna, som tog för givet att invandrarkillar måste strula och stöka och bråka och som helt osynliggjorde den stora majoritet av invandrarungdomar och andra som behöver biblioteken för att kunna studera, låna böcker och läsa i lugn och ro. Motsvarande mönster går igen i nästan alla de debatter Neuding refererar: de invandrare som vill att samhällsservice ska fungera, ambulanser komma fram utan stenkastning, brottsligheten stävjas och islamister hållas kort osynliggörs systematiskt – trots att de rimligen utgör majoriteten. Men de stökiga fyller uppenbarligen något slags behov för väldigt många infödda skribenter.

Mottagandet av den nya boken liknar reaktionerna på hennes artiklar genom åren. Fortfarande vill man helst avfärda henne, placera henne i ytterhögern, associera henne med rasism. Hon påstods i SVT:s recension mest titta bakåt – men boken är ju uttryckligen en återblick, så det är en konstig kritik. Andra menade att hon vinklar – varför tar hon inte upp det positiva? I Aftonbladet klagades det på att hon bara presenterar problem, men inga lösningar. Detta från den sida som länge omöjliggjorde sökandet efter fungerande lösningar genom att helt enkelt förneka problemen.

Med tiden har den svenska offentligheten steg för steg, sakta backande, tvingats erkänna det ena problemet efter det andra, från hederskultur till klaner, gängvåld och islamism. Ironiskt nog nästan helt tack vare skribenter med invandrarbakgrund, precis som Paulina Neuding.

I framtida upplagor skulle hon kunna göra om Per Ahlmarks trick från pocketutgåvan av Vänstern och tyranniet och citera alla kritiska recensioner i ett appendix. Även utan kommentarer blir mönstret väldigt tydligt: hon både har och är fel. Det kräver verkligen pannben att framhärda som Paulina Neuding gör.