Chavismens frestelser

Mauricio Rojas har varit i Caracas för att fira tjugofemårsminnet av Murens fall och skriver i Axess nr 1/2015 om hur chavismen är på nedgång i ett Venezuela efter åratal av misshushållning och ett snabbt fallande oljepris. För Venezuelas del är festen än en gång slut. Risken för en militärkupp är uppenbar. Militärdiktaturer har styrt landet under större delen av dess historia. Ironiskt nog var det en av Bolívars generaler, José Antonio Paéz, som separerade Venezuela från Storcolombia. Samme Simón Bolívar som inte bara Chávez har velat förläna helgongloria, framställdes den gången av de nya härskarna i Caracas som en skurk och fosterlandsförrädare. Jag har inte märkt att chavismen någonsin gett sig på Páez, hjälten från Carabobo. Man är selektiv med både hjältar och skurkar.

Det kan finnas skäl att komplettera Rojas utmärkta artikel med en diskussion av chavismens internationella förgreningar. Kalla kriget hade länge satt ramarna för inrikespolitiken i en världsdel som präglades av stora inkomst- och förmögenhetsklyftor, en ojämnt utvecklad ekonomi och en nästa obefintlig regional integration. Antiamerikanismen lever än, fast dess orsaker försvunnit. I Mercosur, klientorganisationen Alba, den sydamerikanska Unasur och den latinamerikanska Celac fick Chávez och Maduro plattformar för sitt budskap. Men än har ingen av dem kunnat producera vad Latinamerika bäst behöver: ekonomisk integration.

De som mer än andra upplevde murens fall var kubanerna. Dittills hade Fidel Castro hållit fast vid sin traditionella linje i Latinamerika, men ända sedan 1990-talet har Havanna hjälpt Chávez att finna en ny väg till revolutionen. Det gällde att lära av sina traditionella motståndare: ta makten via valurnorna och sedan utöva den på ett sådant sätt att de egna intressena främjas, det vill säga att få statens institutioner i egna händer, men successivt. Med venezolanska oljepengar skulle inte bara den vissnande kubanska regimen finansieras utan också en hel rad förhoppningsfulla omstörtare i Latinamerika. Att den colombianska gerillan fick en fristad i Venezuela är snarare undantaget som bekräftar regeln: den sjunger nu på sista versen i Havanna.

Chávez byggde ett brett nät av allierade och klienter i Latinamerika. Av det finns snart inte mycket kvar. Nicaragua får kinesiska pengar till sin kanal. Ecuador gör internationella öppningar. Bolivia har alltid behållit flera kontaktytor. Honduras hittar nya vänner. Brasilien och Argentina har fullt upp med sina interna problem, lika politiska som ekonomiska. De fattiga karibiska öarna, som fått olja som tack för FN-röster, måste åter söka sig nya sponsorer. Kuba öppnar försiktigt för nordamerikanska investeringar.

Men chavismens dragningskraft låg inte bara eller ens främst i pengarna. Venezuela är långt ifrån det enda land där den representativa demokratin har levererat mindre än den lovade, vare sig det har berott på de växande förväntningarnas missnöje, som i Chile, på en rad dåliga regeringar med olika färg, som i Spanien, eller på institutionernas sönderfall som i Mexiko. Globaliseringen har gjort alla stater svårare att styra, och missnöjet kan finna utlopp åt höger, som i Frankrike och USA, åt vänster som i Venezuela eller åt båda hållen som i Grekland.

Det är inte Chávez eller hans inkompetenta efterträdare Maduro som hotar att sprida sina nyfascistiska läror om direktdemokrati och autarki; problemet är staternas oförmåga att hantera den nya situationen efter Berlinmurens fall. Maktspridningen är någonting positivt som redan har skapat framsteg på många oväntade håll i världen. Men något bättre recept än representativ demokrati har inte presenterats någonstans. Återstår att tillförsäkra den rättvisa röstregler, trovärdiga institutioner och hållbara regelverk för ekonomierna. Ja, och så social rättvisa, hur svårt det än må vara att definiera den. Thomas Pikettys studie Kapitalet i det tjugoförsta århundradet borde kunna användas som grundkurs. Något bättre instrument än EU har inte Europa.