Den gåtfulle svindlaren

DET VAR EN UNDERBAR tillställning. Hela byn var där, ett par hundra människor. De hade klätt upp sig så fint de kunde. Det var mycket rörande och jag njöt i fulla drag.

– Vad är det där? frågade Johan af Donner som satt bredvid mig vid honnörsbordet.

Vi hade just blivit presenterade för en vit höna som skulle slaktas till vår ära. Nu överräckte en kvinna en skål med något som såg ut som röda kastanjer.

– Kolanötter, sa jag. Det här är sådant som bara vederfars kungliga gäster.

En lätt överdrift, men det var ett kungligt mottagande. Vi befann oss långt ute på landsbygden i Liberia. Det var våren 2006 och jag hade blivit ombedd av svenska Röda Korset att följa med generalsekreterare Christer Zettergren och kommunikationschefen Johan af Donner till Västafrika. Jag skulle dokumentera resan. Redan andra dagen tvingades Christer avbryta expeditionen av privata skäl. Johan och jag fortsatte på egen hand. Som första punkt på dagordningen stod invigningen av ett dass.

Det var ett dubbeldass, målat i rött och vitt som sig bör. Jag undrade i mitt stilla sinne varför svenska Röda Korset måste finansiera byggandet av ett dass i Liberia. Kunde inte byborna fixa det själva? Latriner har ju folk grävt i alla tider i Afrika, varför måste vi svenskar blanda oss i det?

Jag tror Johans tankar gick i liknande banor. Vad hade det där dasset kostat? Det fick jag aldrig veta men siffran finns säkert någonstans i Röda Korsets bokföring. Uppförande av sanitära installationer i låginkomstområden i Liberia, skulle jag kunna tänka mig att det kallas.

Frågan förföljde mig under resan. Vad kostar detta, det arbete som Röda Korset finansierar här? Bara en sådan specialutrustad Toyota Landcruiser som vi åkte omkring i kostar minst en halv miljon kronor. Jag har rest mycket med Röda Korset i världen och ständigt förundrats över att ordet kostnadseffektivitet aldrig förekommer i några samtal. Att hjälpa människor får kosta vad det vill. Att antyda att det finns en prislapp på att bistå fattiga anses ofint. Men de som arbetar inom organisationen måste naturligtvis själva reflektera över detta.

Bland många hjälporganisationer finns det en outtalad föreställning om att pengar som skänks av allmänheten kommer från ingenstans och inte ägs av någon. Kanske var det sådana tankar som fanns hos Johan af Donner den där härliga eftermiddagen under mangoträdet i den lilla byn. Just då befann han sig mitt uppe i sitt bedrägeri mot svenska Röda Korset. När vi satt där och såg hönan nackas funderade han säkert på hur han skulle gå vidare för att runda upp sitt bankkonto.

I BOKEN Guldsot. Berättelsen om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner skriver författaren Bernt Hermele att Johan är ”en bedragare av värsta sorten, en person som stjäl från de allra svagaste och mest utsatta”. Jag har svårt att köpa den anklagelsen. Han stal inte från de svagaste. Han stal från Röda Korset, en mångmiljonstinn organisation. Med Hermeles resonemang stjäl i så fall också Röda Korset från de svagaste, med sina vidlyftiga overheadkostnader och ofta väldigt magra resultat på fältet.

Åtta miljoner hann det bli, inklusive det han svindlade från Cancerfonden där han arbetade tidigare. Hermeles genomgång andas moralisk indignation från pärm till pärm, samtidigt som motbilden ständigt finns närvarande. Han berättar hur revisionsfirman Öhrlings anlitades med anledning av misstankar om att attesträtten missbrukades av någon på Röda Korset. ”Öhrlings rapport kostade Röda Korset 428 000 kronor och då kunde revisorerna inte avgöra om Johan af Donner hade gjort något brottsligt”, skriver Hermele. Han berättar också om en biträdande svensk generalsekreterare vid namn Gustavo Ramirez som gjorde sig omöjlig på Röda Korset. Honom skickade Christer Zettergren till Brasilien och under fyra år kunde Ramirez lyfta en mångmiljonlön som ”i det tysta” betalades ut från Sverige.

ZETTERGREN HADE själv en månadslön på 89 000 kronor. Bengt Westerberg, ordförande för svenska Röda Korset, hade ett månatligt arvode på 68 500 kronor för en insats som inte var särskilt krävande. Hermele berättar också om förra ordföranden prinsessan Christina fru Magnuson som fick 51 600 kronor per månad.

”Anledningen”, skriver Hermele, ”var att prinsessan ville kompensera sig för att det kungliga apanaget hade sänkts. Totalt betalade Röda Korset ut drygt 1,6 miljoner kronor för att få lite kunglig krydda på anrättningen.”

Det var i den miljön som Johan af Donner verkade, med sin i sammanhanget blygsamma lön på 56 000 kronor i månaden.

Han var nöjd med den lönen, berättade han i tingsrätten under den första förhandlingsdagen. Han hade inte begärt mer och Christer Zettergren som frågades ut av åklagaren intygade att så var fallet. Johan framstod vid löneförhandlingen som en anspråkslös person.

Den fråga som endast antyds i Hermeles bok är om det finns något i miljön och kulturen i svenska Röda Korset som gör en bedragare som Johan af Donner möjlig där. Den frågan borde ställas öppet. Det finns ju andra organisationer där lite skit under naglarna premieras mer än en adelskalender. Där det inte är någon merit att bo på Östermalm, där man inte faller i farstun för kungligheter och släktskap med utrikesministern.

Jag satt på åskådarplats i rättssalen den 21 april 2010, den första rättegångsdagen. Johan såg pressad ut men han log varje gång våra blickar möttes. Det där leendet som jag tyckte mig förstå men som så många andra har förbryllats av. I Hermeles bok kallas Johan för psykopat, han är ”fåfäng och inställsam”, han framhävde sitt adliga namn och fina maner. Han beskrivs som ”löjligt snål”, obehaglig, lismande och opportunistisk.

Inget av detta stämmer med mina intryck. Jag skulle snarare beskriva honom som en klassisk sol-och-vårare. Just därför var Röda Korset den perfekta måltavlan för hans svindlerier. Jag tror inte han hade kunnat lägra exempelvis Läkare utan gränser på samma sätt med sin dokumenterat obetvingliga charm.

JAG BLEV VÄLDIGT förtjust i honom under de två veckor som vi turnerade runt i Liberia och Sierra Leone. Han var ständigt på gott humör, ständigt nyfiken på allt i vår omgivning.

I sin välstrukna pikétröja och sina oklanderligt tvättade och pressade chinos tog han in allt som rörde sig. Han såg hur kvinnorna graciöst och oerhört vackert balanserade sina bördor på huvudet när de barfota vandrade genom byn.

– Det där ska jag lära mig, sa han. Nästa gång du ser mig på Hornsgatan ska jag komma gående med portföljen på huvudet, precis så där!

Han var en estet och han tänkte som en reklamman. Det han såg var inte fattigdomen och lidandet. Han såg skönheten på den afrikanska landsbygden och jag tror det var där vi möttes mentalt.

Så för mig är Johan af Donner ingen psykopat, men han är definitivt en psykologisk gåta. När vi kom hem till Sverige mejlade jag honom. Jag skickade bilder från vår resa, glada hälsningar, uppmanade honom att höra av sig. Inte ett ljud till svar. Jag mejlade igen, jag ringde. Bara automatisk telefonsvarare. Han var totalt inkommunikado. Jag träffade en kompis som hade haft Johan som chef. Hon skrattade när jag berättade.

– Han är helt hopplös, sa hon. Han driver medarbetarna till vansinne. Det går inte att hålla kontakt med honom.

Johan af Donner var kommunikationschefen som inte kunde kommunicera. I Hermeles bok hittar jag en formulering som får mig att haja till, den sätter ord på en känsla jag själv har. ”Johan af Donner tog aldrig någon relation på allvar, han förstod aldrig att han kunde vara viktig för någon annan än sig själv.” Det han däremot förstod var hur man samlar in pengar.

Under sina nio år på Röda Korset tredubblade han organisationens insamlingsresultat, från 70 miljoner kronor till 200 miljoner.

Hur ska vi förstå Johan af Donner? Marianne af Malmborg som var Johans chef på Cancerfonden säger i boken: ”Folk säger till mig att Johan måste vara sjuk i huvudet. Så enkelt är det inte, svarar jag. Ett sådant synsätt lägger allt ansvar utanför oss själva.”