Den gode doktorn

1972, när Charles under sitt första år på Harvards läkarprogram bröt nacken i en dykolycka tog alla för givet att hans karriär var över. Efter ett drygt år i sjukhussängen slutförde den nästan totalförlamade Charles dock sina medicinstudier med bravur, för att senare vidareutbilda sig inom psykiatri. Professor Stern minns hur hyperstressade Harvardstudenter brukade dyka upp på akuten med svår ångest över någon sumpad tenta, och be att få tala med jourhavande psykiater. Blotta åsynen av dr Krauthammer i hans specialbyggda rullstol hade inte sällan en läkande effekt, och fick patienterna att inse att de nog hade det rätt bra i alla fall. Under de långa jourpassen underhöll sig Charlie med att slå sina kolleger i schack, vanligen utan att ens titta på brädet! Efter avslutad tjänstgöring hade han redan publicerat flera banbrytande artiklar om maniska tillstånd, och blev genast erbjuden en hög tjänst vid USA:s departement för mental hälsa.

Vid det här laget hade dr Krauthammer dock redan tröttnat på psykiatri, och börjat utforska andra karriärvägar. Rykten om hans briljans spreds snabbt i Washington, och det unga snillet rekryterades 1978 till Jimmy Carters stab. Trots sin hökaktiga inställning till Sovjetunionen betraktade sig Krauthammer ännu som vänster i inrikesfrågor, och stödde presidentens socialliberala politik i Lyndon Johnsons efterföljd. Under början av åttiotalet stod det dock alltmer klart att demokraternas djärva välfärdsprogram knappast infriat sina löften – en synpunkt som Krauthammers vän Charles Murray tydliggjorde i sin bok Losing Ground. American Social Policy, 1950–1980. Efter ytterligare en karriärmässig kovändning slutade Krauthammer som konservativ kolumnist för Washington Post – ett uppdrag han utförde från 1985 ända fram till sin död i magcancer i juni i år.

Charles Krauthammers inflytande på amerikansk offentlig debatt kan knappast överskattas. Efter bara några år som skribent belönades han 1987 med det prestigefyllda Pulitzerpriset, och hans kolumn trycktes i hundratals tidningar över hela världen. Begreppet Reagandoktrinen definierades först av Krauthammer, som också myntade uttrycket Bush Derangement Syndrome – en psykiatrisk diagnos för de vänsterliberaler som i början av 2000-talet härledde all världens elände till president George W Bush. Självaste Bill Clinton – knappast en högerpolitiker – uppskattade Krauthammers texter och kallade honom ”briljant”. Min egen bekantskap med dr Krauthammer begränsar sig till en kort brevväxling för drygt tio år sedan. Via Charles Murray hade jag fått nys om ett mystiskt sällskap – The Pariah Chess Club – i vilket Murray, Krauthammer och diverse andra intellektuella högerspöken träffades för att spela schack och snacka politik. När jag kontaktade Charles Krauthammer för att fråga om jag fick vara med någon kväll svarade han att klubbverksamheten beklagligt nog legat nere ett tag – men föreslog istället att vi kunde träffas på tu man hand och spela ett par partier. Att det ens föll honom in att lägga tid på att spela schack med en svensk ”nobody” visar att Krauthammer helt saknade divalater. Tyvärr stannade jag bara en kortare tid i Washington, och dr Krauthammers arbetsschema var alltför späckat för att vi skulle kunna hitta ett datum, så schacksittningen blev aldrig av. För mitt egos skull var detta kanske lika bra, emedan jag föreställer mig att den gode doktorn skulle ha besegrat mig med förbundna ögon – bokstavligt talat.