Den historiska revolutionen

Medan det som kallades en revolution i folkmun 2004 aldrig var det, kommer Euromajdan med all sannolikhet att gå till historien som just revolutionär. Där de orangea protesterade ”inom systemet”, mot en politisk ledning som glömt sitt folk och bara berikade sig själva, gäller förhoppningarna idag radikal systemförändring och att i likhet med vad som skett i Georgien under Micheil Saakasjvili få en politisk ledning som kan bryta den systematiska korruptionen och postsovjetismens symbios.

Till det yttre påminner Majdan 2014 om den orangea revolutionen 2004. Då som nu sökte sig framförallt Kievborna till det jättelika stadscentrumet med dess breda paradgata Kreschatyk för att visa sitt missnöje och sin besvikelse. Då som nu byggdes en hel tältstad upp, med soppkök och teserveringar, underhållning och eldande appeller om vartannat. Men skillnaderna är i själva verket stora.

Ukraina 2004 startade egentligen långt tidigare, med den auktoritäre och nationalistiska Vladimir Meciars valförlust i Slovakien 1998, för att sedan följas av Tudjmans och Milosovics nederlag i Kroatien respektive Serbien 2000, Eduard Sjevardnadzes fall i Georgien 2003 och orangea revolutionen i Ukraina 2004. Den modell som prövades först i Slovakien, att medels en bred allians av opposition och civilsamhälle, understödd och tränad av aktivister från internationella biståndsorganisationer, genomdriva innovativa valkampanjer med syfte att få de auktoritära ledarna på fall gick bokstavligen på export till en rad länder. Det visar de amerikanska statsvetarna Valerie Bunce och Sharon Wolchik i boken Defeating Authoritarian Leaders in Postcommunist Countries. Ukraina 2004 utgjorde en del av denna kedjereaktion; självklart spelade inhemska krafter en avgörande roll, men stödet utifrån var betydande.

Den revolution som nu skett i Ukraina har däremot inhemska rötter i betydligt högre utsträckning. De flesta jag talar med i Kiev menar att protesterna utbröt spontant, och att de därefter växte till den omfattning vi nu sett. Att så är fallet talar också för att Majdan idag bättre speglar en samhällelig värderingsförskjutning och därmed en större beredskap för förändring än vad som tidigare var fallet.

Postsovjetismen, och det är den många mer välutbildade, yngre och västliga ukrainare nu framförallt vänder sig mot, innebär i sin extrema form en i det närmaste total sammanflätning av de politiska och ekonomiska eliterna, något som snabbt började utvecklas när enpartistat och planhushållning rasade samman i 1990-talet början. I Ukraina liksom i Ryssland talades tidigt om oligarkerna, de stenrika män som oftast i praktiken också ägde och finansierade de politiska strukturerna. En av västs välsignelser, närvaron av flera parallellt existerande eliter och en plural elitstruktur, har inte slagit rot utan istället har en monolitisk sovjetisk mentalitet levt vidare. I Ukraina har den politiska makten fortsatt leva i symbios med den oligarkiska såväl efter den orangea revolutionen som efter det att Viktor Janukovytj tillträdde 2010 som president. Under de senaste åren har det skett i kombination med alltmer uttalade auktoritära tendenser.

Kan ukraina bryta sig ur post-sovjetismen och bli en mer ”normal” ny demokrati med allt vad det innebär? Förutsättningarna, med grannlandet Ryssland som inte bara försvarar vad det uppfattar som legitima intressen utan också måste hantera känslor av vanmakt, en befolkning som också har historiska och kulturella band till samma Ryssland och inte vill välja, är inte de bästa. Samtidigt är Ukraina ett i grunden pluralistiskt snarare än fundamentalistiskt samhälle, där språkliga och religiösa skillnader inte föranlett konflikt och heller inte uppfattas som särskilt väsentliga. Överlevnadsfrågor har varit centralare än identitet, och när Janukovytj fick makten helt lagligt 2010 var det på arbetslöshet och pensioner han vann, inte geopolitik och språkfrågor. Postmodernismens ofta använda och notoriskt undanglidande begrepp ”den andre” förefaller mig ofta missbrukat, men just i detta sammanhang sällsynt passande. Väst, och det gäller inte minst oss i Sverige, vill gärna se den del av världen som Ukraina tillhör som något ”annat”; den är inte vi. I den andan är det till exempel ett förfrämligande av de östra delarna av Ukraina som pågår när det förenklat i medierna talas om det väst som vill till EU och det öst som vill till Ryssland. I själva verket finns alltfler i de östra delarna som – helt förnuftigt och rationellt – ser en närmare knytning till EU som önskvärd av ekonomiska skäl, samtidigt som historien och de kulturella banden med Ryssland aldrig kan suddas ut; och inte heller skulle behöva göra det.

Utan 2004, inget 2014. Orangea revolutionen banade väg för det som Mykola Riabchuk, en av Ukrainas främsta politiska analytiker, kallar Ukrainas ”tredje revolution”. Erfarenheterna från den resningen och vetskapen om förmågan att mobilisera när så krävs är ett viktigt kapital för en befolkning att bära med sig. Så är också de lärdomar som den orangea koalitionens sammanbrott genererade. En ökad förståelse för att den demokratiska politikens logik med nödvändighet innebär konflikt och intressespel och inte bara expertstyre, och en smärtsam insikt att det inte finns någon ”vit riddare” där ute, utan politiska gestalter av kött och blod, är väsentliga för framtiden. Jag kan ha fel, men tio år av postorange politik har troligen bidragit till mer realism. Därigenom påverkas också människors förväntningar.

Vidare har det som hänt sannolikt snabbt och i väsentlig grad förändrat EU:s sätt att definiera Ukraina; där Ukraina tidigare var en besvärlig huvudvärk inom EU:s östra partnerskap är situationen nu bestämd också av säkerhets- och stabilitetsöverväganden. I likhet med situationen på Balkan knuffas EU därmed in i en process där sådana hänsyn och ansvaret för närområdet tar överhanden över Köpenhamnskriterierna och göder ett avsevärt starkare engagemang från EU-kommissionens sida. Vi har redan sett prov på detta under krisen och med de – i dagsläget – synnerligen viktiga utfästelserna om generösa ekonomiska paket och lån. Den 25 maj är det nyval i Ukraina. Då, om inte förr, avgörs framtiden.