Det danska kungahuset är experter på autenticitet

Jag följde begravningsceremonin i Westminister Abbey minutiöst, den där dagen i september 1997. I ärlighetens namn hade tv:n stått på sedan nyheten om dödsolyckan i tunneln i Paris kom en vecka tidigare. Jag hade sett blomsterhavet vid Kensington Palace växa dag för dag och tänkt på William och Harry som förlorat sin mamma.

En hel värld sörjde och jag kunde inte sluta titta.

Jag slungas tillbaka i tiden, till den kollektiva känsloeruptionen när jag läser nyutkomna Edward Whites Dianaworld. An Obsession. Genom att foga samman en imponerande mängd källor borrar han i Dianakulten. Men inte för att teckna ännu ett personporträtt, utan för att vända på perspektivet och undersöka vad besattheten av ”Englands ros” säger om oss. Den är en initierad analys av hur beroendeförhållanden skapas och omskapas mellan monarkin, medier och folket.

White rekonstruerar den epok som Diana levde i genom vanliga människors dagböcker och brev, i vilka prinsessan och bevakningen av henne lämnat tydliga spår. Han låter sjukhuspatienter, dubbelgångare, historiker, designer, politiker och artister komma till tals, liksom journalisterna som ömsom jagade henne, ömsom kom att tjäna som Dianas handplockade budbärare. De levde på prinsessan, men inte sällan nyttjade hon dem tillbaka. Det är en kvinna med agens som framträder i det pussel White lägger.

Prinsessan Diana byggde tidigt informella relationer till journalister och blev under sina sexton år i offentligheten alltmer drivande i att mejsla fram en persona, fylld av oförenligheter. Via kläder, smink, blickar och gester (småningom även öppenhjärtiga intervjuer) sattes ramen: prinsessan var ensam och for illa i kungafamiljen. Förvisso född lady, men emotionellt släkt med människor på marginalen. De var offer för olyckliga omständigheter, liksom hon. En air av utsatthet länkade henne samman med dem som befann sig längst bort från pompa och ståt. Förhållningssättet bröt ny mark och skakade om protokollet i Buckingham Palace. Diana vann allmänhetens sympati, men kom på kollisionskurs med kodex i det förra århundradets monarki.

Krocken handlade i hög grad om ett system som överlevt seklens gång genom att individualitet och känslor tyglades i det offentliga. Den som behärskade konsten bäst var givetvis drottning Elizabeth II. Monarkins styrka fanns i beständigheten, förutsägbarheten och upphöjdheten.

Hon röjde aldrig sympatier i någon riktning, inte heller avslöjade hon rörelse i ord, mimik eller gestik. Hon höll tal, men gav aldrig intervjuer, medverkade inte i presskonferenser och ventilerade aldrig åsikter.

Att ge uttryck för en personlighet var alltså en belastning i denna logik. Inget och ingen fick trumfa ämbetet. Plikten var primär, disciplinen sträng och lojaliteten med kronan störst av allt. Det är för övrigt en hållning som repeteras som rättesnöre i den hyllade Netflixserien The Crown. Familjens Windsors medlemmar tillrättavisas skarpt när någon individ kräver att egot ska få breda ut sig. Själviskhet slutar förr eller senare i katastrofer för kronan.

Det var sådana regler som prinsessan Diana ställde på ända. Hon skippade tidigt handskar i samband med besök och hälsningsceremonier; hon kramade om de stigmatiserade och visade patos i möten med drabbade. Normbrotten fanns också i relationen till de egna barnen. En mamma ur kungafamiljen som sprang barfota i gräset och satsade järnet i kapplöpning med andra mammor hade ingen sett tidigare. Inte heller en som roade sig på tivoli eller åkte till McDonald’s med barnen för att äta, inte göra formellt besök.

Brodern, earl Charles Spencer, höll minnestalet över Diana. Hans karakteristik utgör fundamentet i mytologin om folkets prinsessa. Hon var ”en väldigt brittisk tjej”, ”naturlig” och ”klasslös”, fastslog han. Men Diana var också en uraristokrat som växte upp på ett slott, väl medveten om att hennes ätt var betydligt äldre än huset Windsor. En rojal rebell i cowboystövlar som mellan varven drog på sig offerkoftan, utan hänsyn till vilken eventuell skada offentlig bikt orsakade den familj som sönerna var en del av.

Det finns ingen anledning att betvivla att Dianas empati och engagemang för människor i nöd var ärligt menad, men hon var full av motsägelser. Måhända var det just inkonsekvenserna som gjorde att hon kunde tjäna som allmän projektionsyta. Progressiv och konservativ. Utsatt och privilegierad. Stark och svag. Alltid med känslorna all over the place.

I flera avseende förebådade prinsessan Diana den sortens kommunikation och varumärkesbygge som småningom blivit norm i dagens kungahus. Nu är personlighet hårdvaluta. I en tid när monarkin inte direkt går att motivera som Guds verk försöker kungafamiljernas toppskikt anknyta till befolkningen genom att vara vanliga, visa känslor och sårbarhet. Men de traditionella kanaler som rapporterade om Diana är idag en överflödig mellanlänk.

I Danmark stormade det på redaktionerna när kung Frederik och drottning Mary meddelade en ny mediestrategi. De tänker vara sparsamma med stora dagstidningsintervjuer och pressmöten – alltså sådant som den abdikerade drottning Margrethe excellerade i. Det nya kungaparet vill istället ”vara där danskarna är – också i kommunikationen”. Det betyder sociala medier, utan vinkling eller granskning av en extern redaktion. Paret delar flitigt fotografier, filmer och hälsningar som ibland förefaller komma direkt från majestätens mobiler och tangentbord. Med tydlig avsändare och ett tilltal som avser att beröra och överbrygga avståndet mellan slott och koja. Som små personliga vykort från monarken direkt till folket.

Hälsningarna mixas med filmer med samma berättargrepp. När allmänheten fick reda på att kronprins Christian deltog i en specialövning under värnplikten kom nyheten genom en extremt välproducerad video på Youtube.

På sex minuter sätts en bild av den blivande regenten som pliktmedveten, stark, uthållig och – inte minst – en i mängden på kompaniet. Det var en milsvid skillnad jämfört med svenska hovets första stela försök till direktkommunikation.

Drottningholm har aldrig känts mer manusbundet och själlöst än när kronprinsessparet år 2009 tillkännagav sin förlovning. Sedan dess har de repat sig och försökt ta kommando på samma sätt som det danska regent­paret. Kungahuset delade en dramatiskt musiksatt filmsekvens i samband med kronprinsessans officersutbildning. För kung och fosterland kravlar och kämpar hon, som en i gruppen. Ordinär och extraordinär på samma gång.

Än är det en bit kvar till att nå upp till det danska kungahusets känsla av autenticitet. På sensommaren besökte kung Frederik traditionsenligt lilla Gråsten på Jylland. I folkvimlet kände han plötsligt igen 79-åriga Helga i rullstol. Där var hon ju, kvinnan som för länge sedan serverade honom hamburgare i Havnegrillen och alltid tog sig tid att prata om ditt och datt.

Mötet filmas slarvigt av någon åskådare och sprids på sociala medier – bilden är lite sned och huvudena halva. Kungen blir paff, säger ”Ej, for satan!” och tar Helgas hand och kramar henne. Han kallar på drottningen. Mary måste också träffa den gamla kvinnan som en gång stekte så goda biffar. ”Ni var unika”, säger kungen till Helga och torkar en tår. ”Helt unika!”

Prinsessan Diana var en föregångare, men tiden har gjort rollerna mellan monark och folk ombytta. Och jag kan inte sluta titta.