Död åt AI-utvecklingen

Antag att du vaknar upp en morgon och har möjlighet att avskaffa en välkänd idé – en enda. Vad skulle du välja? För min del är svaret enkelt. Det är dags att vi befriar oss från de idiotiska missförstånd som ryms i ordet ”utveckling”.

Den största lögnen om framtiden är att det finns en utveckling som inte går att stoppa. Ju förr vi inser det, desto bättre. Det finns ingen utveckling som pågår oberoende av oss, och som vi är tvungna att anpassa oss till. Utvecklingen är vi. Utvecklingen är inte något som händer, den är vad vi gör. Den är inget annat än en följd av en mängd små och stora mänskliga beslut.

Därför kan vi, när som helst, fatta helt andra beslut om vilken framtid vi vill sikta mot, men det avstår vi från. Vad gör vi i stället? Vi låtsas att vi sitter på ett tåg som rusar framåt, mot en destination som vi inte har valt. Vi inser visserligen att resan tidvis kan bli ganska obehaglig, men vi tror att vi inte kan göra något annat än att följa med och acceptera vad som händer. Att det är vi själva som har byggt tåget, lagt rälsen och svettas medan vi skyfflar kol i ångpannan vill vi inte erkänna. Visst är det märkligt att lägga ner allt detta jobb och sedan lämna förarhytten tom! Så länge vi fortsätter göra det ska vi inte bli förvånade om färden blir lite skakig, eller om tåget spårar ur ibland.

Just nu används utvecklingen som ett argument för att vi inte får tacka nej till AI – men vi har inte fått AI för att det är vad världen behöver bäst, utan för att ett antal personer i Kalifornien går i gång på en gammal 1950-talsfantasi om tänkan­de maskiner. Kring dem samlas sedan ett gäng företagsledare som hoppas tjäna stora pengar på den senaste hajpen. De här människorna och deras mer eller mindre kortsiktiga affärsbeslut och egotrippar är vad vi förväntas kalla utvecklingen – som om det vore någon sorts naturkraft. Därför har AI sjösatts utan en tanke på de konsekvenser som automatgenererad text och video kommer att få för domstolar, universitet, nyhetsrapportering och kulturliv.

Det här är inte utveckling, det är business, men vi uppfostras att kalla det utveckling, så att vi inte ska inbilla oss att det finns några alternativ. En populär myt inom AI-branschen är att artificiell intelligens är en naturlig fortsättning på den biologiska evolutionen. Vi ska föreställa oss ett flöde från encelliga organismer till människan och vidare till överlägset intelligenta maskiner. Detta ska få oss att tro att vi inte kan välja en annan framtid än den som AI-oligarkerna erbjuder – att säga nej till AI ska låta lika absurt som om en bakterie för två miljarder år sedan försökte tacka nej till evolutionen.

Man vill övertyga oss om att det redan är kört och att vi inte har några valmöjligheter – det vill säga ett tillstånd som är motsatsen till utveckling. Vi måste fullborda AI-tekniken innan kineserna gör det! Med andra ord handlar det inte om utveckling, utan om rädsla. Du måste såga av dig foten, annars hinner Xi Jinping såga av sin fot först!

Kan rädda människor fatta ansvarsfulla beslut om framtiden? Fram till 2030 ska Sveriges regering satsa en halv miljard om året på AI utan någon klar idé om vad man vill uppnå. Det enda som framgår av regeringens pressmeddelande (10/9 2025) är en rädsla för att ”den globala konkurrensen hårdnar” och att vi därför måste – ja, vad måste man göra när en osäker framtid närmar sig? Planera långsiktigt? Fråga sig själv vilket framtida samhälle som skulle vara önskvärt och människovärdigt? Nej, vi måste skynda oss att säkerställa vår ”konkurrenskraft och innovation” genom att springa efter den boll som Elon Musk och Sam Altman sparkar framför sig.

Regeringen har så bråttom att den inte bryr sig om lagar och avtal, skriver Författarförbundet, Förläggareföreningen och Tidningsutgivarna i en debattartikel i Expressen (28/10 2025). AI-satsningen innebär bland annat att Kungliga bibliotekets samlingar ska användas som råmaterial för en svenskspråkig Chat GPT – men upphovsrätten råkade man glömma bort.

Kommer ni ihåg förra gången det var lika bråttom? Det gör jag. Det var bara 25 år sedan. Internet skulle bli ett paradis, sades det. Ett globalt samhälle med miljarder människor skulle uppstå helt av sig självt, utan planering, lagar eller stabiliserande institutioner. Om du tvivlade på det fick du höra att du var ”rädd för utvecklingen”. Vi behövde inte tänka, bara lyda; vägen framåt var redan förutbestämd. Sedan gick det som det går när man vägrar tänka: nätet blev en infrastruktur för massövervakning, dominerad av en handfull företagsjättar.

Nu hoppas vi återigen att utvecklingen ska ta oss med sig till den framtid vi drömmer om, lika bekvämt som när en rulltrappa tar oss upp till leksaksavdelningen, men det blir aldrig som vi hoppas, det blir som vi gör. Därför borde vi intressera oss för vad vi gör; i annat fall kommer vi bara att upprepa samma misstag på nytt.

Ett samhälle vars medborgare aldrig ifrågasätter vart de är på väg kan inte bli något annat än ett samhälle av konsumenter. Med ett oräkneligt antal böcker, artiklar och kurser försöker man lära dig hur du ska dra nytta av AI – det vill säga lära dig att bli en lydig konsument, som aldrig efterfrågar en annan värld än den som är till salu. Någonstans har din tjänstvillighet en gräns. Du borde fråga dig var gränsen går.

Vi får aldrig använda vår intelligens och kreativitet för att välja framtid, bara för att uthärda den framtid vi råkar få. Kinesiska ungdomar har börjat lägga upp videoklipp där de använder kroppen för att härma dåliga AI-animationer, förklarar man för oss – så fräckt och spännande! Om vi lydigt färglägger innanför strecken med hjälp av storföretagens AI-verktyg kallas vi ”kreativa”; om vi vill tänka självständigt är vi ”rädda för framtiden”. Vore folk lika mycket rebeller som de påstår skulle de genomskåda den sortens retorik.

Naturkrafter vill vi förstå, men vår egen sociala dynamik – allt det som sätts i rörelse när miljarder människor reagerar på varandras reaktioner – vill vi förvandla till en naturkraft som ligger bortom all förståelse. Våra framsteg inom naturvetenskap, teknik och medicin har befriat oss, säger man, men titta närmare: vad har vi använt friheten till? Vi har inte använt den alls. I stället har vi förvandlat utvecklingen till en fetisch, så att vi kan bibehålla det mått av tvång som naturen tidigare utövade. På detta sätt förhindras allt som skulle förtjäna att kallas utveckling – nämligen en långsam förbättring av mänsklighe­tens mognad och omdöme. Den stora fördelen med alltihop är att det hjälper människan att undvika två saker hon avskyr: frihet och ansvar. Inget är mer förföriskt än illusionen att vi inte har något val.

Kanske trodde du att människan vill vara fri. Då har du fel, skriver Erich Fromm i Flykten från friheten (1945). Människan är inte skapt för frihet, utan för sociala relationer. När en förtryckande relation upphör känner jag mig inte fri – jag känner mig övergiven. Och om jag måste ta det fulla ansvaret för mina handlingar – inklusive uppgiften att fylla mitt eget liv med mening – känner jag mig utsatt för en kosmisk orättvisa.

Människan gläntar på dörren till friheten, skriver Fromm, men tycker snart att det blåser kallt och flyr tillbaka till en eller annan välbekant form av förtryck, som till en livmoder. Om ingen erbjuder sig att förtrycka henne kommer hon att förtrycka sig själv. Myten om utvecklingen är en särskilt listig version av detta självpålagda förtryck; därför är den så svår att ta död på.