En lärorik historia

Det är Graham Allisons Destined for War. Can America and China Escape Thucydides’s Trap? Han tittar upp.

– Intressant, säger han. Halvt frågande, halvt bekräftande.

– Absolut, svarar jag. Mycket intressant. Fast ämnet är förstås ganska otäckt.

Han nickar. Efter att vi utbytt ytterligare några korta repliker förstår jag att han kommer från Filippinerna, så hans allvarsamhet är inte svår att förstå. Hemlandet ligger vid Sydkinesiska sjön, ett av de områden där Kina aggressivt flyttar fram positionerna. När Allison listar tänkbara gnistor som kan utlösa en storkonflikt mellan Kina och USA utgör taiwanesiska krav på självständighet och en kollaps i Nordkorea ett par av hans exempel. Men först på listan kommer en fartygskollision i Sydkinesiska sjön.

För mig känns scenariot hotfullt men åtminstone avlägset, för en filippinare är det hotfullt och i högsta grad nära inpå. Det är i havet utanför Filippinerna som Kina ställer krav på exklusiva rättigheter och bygger artificiella öar med hangarer och landningsbanor. Det finns för all del resurser som fisk och olja i farvattnen, men den viktigaste förklaringen till det kinesiska agerandet är inte ekonomisk utan maktpolitisk.

Kina vill tala om för grannländerna vem som bestämmer och trycka tillbaka amerikanerna. Från kinesiskt håll räknar man, enligt Allison, kallt med att ”framtiden kommer att formas av geografins, ekonomins och uppmärksamhetens realiteter”. I mötet mellan amerikansk rastlöshet och kinesiskt tålamod förväntar sig Peking att det senare drar längsta strået.

Vad är då den Thukydides fälla som Allison nämner i sin boktitel? Uttrycket syftar på den klassiske historikerns analys av det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten på 400-talet f Kr. De båda grekiska staterna hade gemensamt besegrat perserna men så småningom bröt det ut en lång och förödande konflikt dem emellan. Thukydides förklaring är att maktbalansen förändrades i takt med att det atenska väldet expanderade och att man började göra Sparta rangen stridig som dominerande makt i regionen. Aten blev allt sturskare medan irritationen och oron i Sparta växte. Till sist kom det till urladdning och krig.

Allison har i ett stort forskningsprojekt identifierat 16 liknande situationer i världshistorien, där en stormakt med hegemoni har utmanats av en hungrig uppstickare. Det har varit osmaner mot habsburgare, habsburgare mot fransmän, fransmän mot britter och så vidare. I tre fjärdedelar av fallen har den växande rivaliteten slutat i krig, endast fyra gånger har parterna letat sig fram till ett fredligt modus vivendi.

Fall nummer sjutton är Kina vs USA. Det Amerika som har varit världens ledande supermakt alltsedan andra världskriget utmanas av ett uråldrigt rike med ny kraft och energi, som vill ha upprättelse för en lång tid av förödmjukelser och fullt ut inta en plats på världsscenen. Allison tecknar flera scenarier för hur det kan gå snett men resonerar också om hur det till synes oundvikliga kan undvikas.

Tillsammans med historikerkollegan Niall Ferguson har han väckt tanken på att den amerikanske presidenten borde skaffa sig ett råd av historiker, en sorts pendang till rådet med ekonomiska experter. De resonerar i termer av applied history, det vill säga idén att man faktiskt kan lära ett och annat av historien: få perspektiv, hitta ledtrådar till vart en utveckling kan ta vägen, bedöma vad ett agerande kan få för konsekvenser.

Tanken kan tyckas självklar men är förvånansvärt kontroversiell i historikerskrået. En konferens på temat i regi av Hoover Institution vid Stanford, Belfer Center vid Harvard och Ax:son Johnson-stiftelsen har dock lockat ett imponerande startfält och är skälet till att jag befinner mig i Palo Alto.

Många deltagare är nyfikna på greppet och gör välvilliga inlägg, men samtidigt betonar man att historietillämpningen måste ske med respekt för att historiker och politiker har olika roller och uppgifter som skiljer sig åt. Historiemissbruk är inget okänt fenomen.

Att ta hjälp av historien för att förstå framtiden är inte heller någon unikt västerländsk idé. Oxfordhistorikern Peter Frankopan, som nyligen kommit ut med den fantastiskt rika boken Sidenvägarna berättar att han numera ofta kontaktas av kinesiska studenter som vill ha råd om studiet av mongolisk, bysantinsk och osmansk historia. Det är svårt att tro att detta inte skulle ha att göra med den kinesiska regeringens väldiga Sidenvägsprojekt (BRI).

Eller som författaren Tom Holland påpekar: Är det någonstans man ägnar sig åt tillämpad historia nuförtiden så är det i Ryssland, Turkiet och Iran. Och Kina.