Ett ord saknas

Visst skulle det låta groteskt. Men det skulle också peka på ett betydelsefält som svenska språket delar upp på ett konstgjort och möjligen skadligt sätt.

Då och då tvingas jag rättfärdiga att jag sysslar med ett ämne som heter ”litteraturvetenskap”. Vissa hävdar att benämningen är missvisande, då litteraturforskning inte är en vetenskap. Om de med detta menar någonting baserat på naturvetenskapens experimentella metod är det bara att hålla med. Ibland försvarar jag visserligen namnet genom att peka på den tyska beteckningen Literaturwissenschaft, men jag är medveten om att det skevar en aning. Wissenschaft har en vidare betydelse än det svenska ordet ”vetenskap”, vilket har kommit att bli nästan helt synonymt med ”naturvetenskap”.

Ytterst få humanister refererar till sin verksamhet som ”vetenskap”, däremot använder de ofta det skenbart mer neutrala ”forskning”. Det finns dock flera problem med det ordet. Forskning är en aktivitet bland flera som akademiker ägnar sig åt. Motsatsparet forskning (det man vill göra) å ena sidan, å andra sidan undervisning och administration (det man tvingas göra) strukturerar de flesta akademikers självförståelse. Svensk humanioras överskattning av forskningen och därtill svarande nonchalans inför undervisningskomponenten lämnar jag därhän och konstaterar bara att ordet forskning endast täcker en del av verksamheten. Därtill kan man fråga sig om inte ”forskning” hos gemene man väcker ungefär samma associationer som ”vetenskap” (avancerade mätinstrument, vita rockar etcetera). Att kalla en textkritisk utgåva för ”forskning” är möjligen ett strategiskt ordval. Särskilt träffande är det inte.

Min poäng är att vi saknar ett mer holistiskt namn för det man sysslar med inom humaniora, en motsvarighet till det som på engelska täcks av ordet ”scholarship”. Det tycks rymma på en gång författandet av nya artiklar, ägandet av ett vetande och förmedlandet av det, liksom en sundhet och hederlighet i resonemangen (”good scholarship” är lite som ”good sportsmanship”). Och inte minst rymmer det en helt avgörande identitetsaspekt: att vara en scholaris, en lärd. Däremot är det fullt möjligt att vara forskare – även en framgångsrik sådan – utan att vara lärd. Man kan väl hoppas att problemet främst är språkligt.