Har S fått dåligt självförtroende?

Ibland funderar jag på om socialdemokratin har fått lite dåligt självförtroende. De två största samhällsreformerna i modern tid är Sveriges medlemskap i EU och Nato. Ingetdera av medlemskapen har stått på Socialdemokraternas önskelista. Snarare tvärtom. Så sent som i november 2021 agiterade parti­ledningen (inte minst via dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist) starkt mot ett medlemskap i Nato. Och i folkomröstningen om medlemskapet i EU på hösten 1994 var partiet djupt splittrat. 

Arbetarrörelsens flykt från sin traditionellt strama arbetslinje i invandringspolitiken och den kraftiga tillväxten för Sverigedemokraterna kan också ha fått självkänslan att svikta i de socialdemokratiska ledningsgrupperna. Sviktande självförtroende leder lätt till retoriska försämringar och till bristande tro på sin förmåga att klassiskt och kollektivt och på allvar kunna göra något åt det nuvarande samhällsbyggets omfattande och allvar­liga problem. 

I partiprogrammen höll sig formuleringen om att ”socialdemokratin vill omdana samhället så att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer” kvar i över hundra år. Men på partikongressen 2001 valde man att avveckla omdaningen till förmån för lite mer runda skrivningar om frihet och solidaritet på demokratins grund. Beslutet 2001 var förstås helt riktigt. Sedan 1970–80-talens politiska självmordsförsök med löntagarfonderna och inte minst sedan Sovjets kollaps, murens fall och Sveriges inträde i EU 1995 och i Nato 2024 blev det alltmer obsolet för socialdemokratin att hålla sig med partiprogram som i realpolitiken påminde mer om politiska diktaturer än demokratiska välfärdsländer.

Inom det i särklass största och dominerande samhällsbärande partiet Socialdemokraterna finns en påtaglig frustration över samhällsutvecklingen.

Men inget varar som bekant för evigt. Sedan 2001 har Sverige förändrats på flera grundläggande sätt. Utan något större motstånd har gängkriminella aktörer etablerat sig allt mer på allt fler svarta och vita marknader. Stora och personaltäta­ sektorer som bygg, transport och städ plågas hårt av arbetslivskriminalitet. Välfärdskriminaliteten är alltmer utbredd. Undersökningar från det gemensamma ”underrättelseråd” där bland annat Försäkringskassan, Polisen och en rad andra myndigheter ingår visar att många i de kriminella nätverken och deras familjer är djupt involverade i flera välfärdsverksamheter. 

Välfärdens verksamheter är även hårt trängda av den mycket omfattande och vanskötta invandringspolitiken. Under de senaste 20 åren har runt en miljon människor från framförallt kulturellt och socialt avlägsna länder som Syrien, Irak, Somalia och Afghanistan flyttat till Sverige. Dessa länder kännetecknas inte minst av det som kallas lågt socialdemografiskt index (SDI) vilket bland annat orsakas av sådant som näringsbrist, inavel, otillräcklig hälsovård, undermålig skolgång och liknande problem. 

Skjutningar och sprängningar har därutöver blivit det nya normala på flera platser i Sverige. Nästan 400 människor har skjutits ihjäl i Sverige under de senaste sju åren. Skjutningarna och sprängningarna har ofta andra kriminella personer/företag som måltavlor. Men genom gängens hänsynslöshet har också många helt vanliga medborgare skjutits ihjäl och skadats fysiskt och psykiskt.

Samhällsbygget har kort sagt stora och allvarliga problem. Inom det i särklass största och dominerande samhällsbärande partiet finns en påtaglig frustration över samhällsutvecklingen. Och om ett år är det val till riksdagen. 

För Socialdemokraterna som nu är i opposition handlar valet inte minst om partiets särställning, självbild och självförtroende. På partikongressen i början av sommaren togs flera steg som kanske lite oväntat kan öppna dörrarna för att återigen bygga en valrörelse på temat ”ett helt omdanat samhälle”. 

Historikern Lars Trägårdh och statsvetaren Johan Wennström gav på DN Debatt (27/6 2025) visst forskningsunderbyggt stöd åt en sådan utveckling. De konstaterade att partiet under Magda­lena Anderssons ledarskap åter söker sig till den ”moraliska mitten i svensk politik”. I sin mycket intressanta artikel redovisar Trägårdh och Wennström forskningsresultat som indikerar att Socialdemokraterna (till skillnad från Demokraterna i USA och de borgerliga- och vänsterpartierna i Sverige) inte är rädda för att omfamna moraliska fundament om såväl rättvisa och omsorg för individen som krav på individens lojalitet med samhället, behovet av auktoritet i staten och betydelsen av okränkbarhet för sådant som livet självt och för nationella symboler. 

Att Socialdemokraterna i Sverige enligt Trägårdhs och Wennströms forskningsresultat därmed hamnar på samma moraliskt breda sida som Republikanerna i USA är inget som bör förvåna eller förskräcka. Den svenska välfärdsstaten är ett i grunden nationalistiskt projekt. Politiska ledare som inte på allvar bryr sig om nationens bästa blir därför inte långvariga vid makten. Det är förmågan att tydligast kunna företräda nationens bästa som kommer att avgöra riksdagsvalet 2026. Vilket är helt som det ska givet samhällsutvecklingen.

Det är i sammanhanget också viktigt att komma ihåg att det finns en betydande plussida i det svenska samhällsbygget. Elias Aguirre är kommunalråd för S i Linköping och en av de där riktigt bra och självtänkande socialdemokraterna med sund vänsterlutning som finns ute i bygderna. I våras medverkade Aguirre med en tänkvärt kritisk artikel i den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Han påminde inte minst om att det finns två olika Linköping/Sverige: ”Ett Linköping/Sverige som är relativt välfungerande, där många klarar skolan bra, där föräldrarna har jobb, där barnen rör på sig i den lokala idrottsföreningen. I detta Linköping/­Sverige ’gör [många] en integrationsresa och kan landa som medelklass-Svensson i en helt vanlig villaförort’, skriver Aguirre i Tiden. Samtidigt har vi ett annat Linköping/Sverige som präglas av våld, kriminalitet, arbetslöshet, okunskap och saknar de läkande integrationskrafter som finns i det välfungerande samhället.”

Det är plussidan som hotas av minussidan. Därför gör S klokt i att lyssna på Elias Aguirre och hans chef och kommunstyrelseordförande Kristina Edlund i Linköping. De ingår i kretsen av S-politiker som tillsammans med jordnära fackföreningsledare utgör kärnan i arbetarrörelsens moraliska och orädda klassiska ryggrad. Ryggradens folk ser problemen som de är och lägger inte kraften på att förtränga och förneka sådant som alla ändå ser och förstår.

Skall socialdemokratin samla ihop sig och än en gång försöka sig på en rejäl samhällsomdaning är det helt avgörande att man är öppen och rak med de misstag och felbedömningar som man varit med om att göra.

Det tidigare samhällsbygget från 1940-talet och framåt bars fram av ett brett och ideologiskt laddat perspektiv där samhället sågs med den fattige och lågutbildade arbetarens ögon. Men det reformistiska underifrånperspektivet stannar inte där. Skall samhällsbygget förstärka de plussidor som redan finns så krävs att de fattiga och lågutbildade arbetarna gradvis får bättre utbildning, bättre inkomster och bättre chanser till ett bättre liv. Reformister ömkar inte fattigdomen utan pushar tillväxt. Människor behöver bry sig, bilda sig och kunna betala för sig. Plussidans kollektiv behöver förstärkas medan minussidans kollektiv försvagas. Det är en sådan samhällsutveckling som på sikt kan ge det sunda självförtroendet en bättre position i Sverige.