Hjälp lärarna att sätta betyg

Har vi betygsinflation i den svenska skolan? Svarsalternativen är många. Ja. Nej. Ja, i vissa ämnen. Ja, men bara i friskolor. Ja, men bara i den kommunala skolan. Forskare, lärare och myndigheter är inte riktigt ense, men på utbildningsdepartementet vet man hur det är.

I Svenska Dagbladet (17 augusti) konstaterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) frankt: – Ja, vi har betygsinflation i den svenska skolan. Det har vi haft i 15 år och det är inte acceptabelt.

I nästa andetag meddelade sedan Björklund att Statens skolinspektion skulle få i uppdrag att rätta om, eller snarare dubbelrätta, tio procent av de nationella proven. Handlingskraft, utan tvekan, men också ett tecken på ett sviktande förtroende för den svenska lärarkåren från den lagstiftande maktens sida.

I Sverige har vi länge haft ett grundmurat förtroende för lärarnas förmåga att inte bara bedöma, utan också att sätta betyg. När många andra länder förlitar sig på antagningsprov och externa bedömare för att en elev ska kunna ta sig vidare till nästa nivå (högstadium till gymnasium, gymnasium till högskola) sätter vi i Sverige vår tilltro till lärarna. Visst finns det möjlighet, i alla fall för gymnasiestuderande, att ta sig vidare till nästa nivå utan att få tummen upp från lärarna; högskoleprovet är en livlina för många som inte uppnått de resultat som krävs för den hägrande högskoleutbildningen. Lärarnas makt över vem som ska eller inte ska gå vidare till nästa nivå i utbildningssystemet är dock utan tvivel stor. Är den för stor?

De som tycker det brukar påpeka att en lärare på högstadie- eller gymnasienivå omöjligt kan sätta rättvisa betyg på en klass med 25–30 (ibland fler) elever. Det, i kombination med den press som det hävdas att lärare utsätts för av rektorer och föräldrar att sätta höga betyg, för att behålla befintliga elever och locka nya, bäddar för betygsinflation, sägs det.

Och det finns säkerligen lärare som inte skulle ha något emot att ”slippa” betygsättningen; jag har hört mer än en lärare beklaga sig över hur mycket tid arbetet med att betygsätta elever tar i anspråk, på bekostnad av det pedagogiska arbetet, eller ”coachningen” som det ska kallas nuförtiden. Gärna bedöma men kanske inte sätta betyg? Är det en möjlig väg att gå och skulle förtroendet för den svenska lärarkåren öka om det inte var möjligt att ens misstänka felaktigt satta betyg?

Ett annat alternativ är att förbättra förutsättningarna för lärarna att sätta betyg, genom att bland annat stärka de delar av lärarutbildningen där förmågan att sätta betyg utvecklas och sedan genom kontinuerliga fortbildningsinsatser förbättra den förmågan. Med tanke på att betygskriterier ändras kontinuerligt, och att även betygsskalor bytt form och utseende och säkerligen förvillat mer än en elev, förälder och lärare, måste stödet till lärarna bli bättre om vi vill att lärarkårens legitimitet på det här området ska stärkas.

Den enklaste, och billigaste, lösningen är dock en bättre kontroll av och stöd till rektorerna. Det är rektorerna som ska se till att behöriga och välutbildade lärare är anställda på skolorna och det är rektorerna som ska se till att lärarna följer de betygsanvisningar som finns.

Med duktiga skolledare skulle vi inte behöva ställa frågan om vi litar mer på externa bedömare än interna, och nationella prov skulle definitivt inte behöva rättas en gång till.

Framför allt skulle förtroendet för lärarkåren kunna stärkas om lärarkårens chefer har rätt kompetens och fullgör sitt uppdrag som pedagogiska ledare.