Hur hantera barn som mördar?

På min tid i mediebranschen hade varje gängrelaterat dåd med barn som förövare genererat flersidiga nyhetstexter i våra kvällstidningar. Då, för 15 år sedan, var det fortfarande någonting extremt, närmast orealistiskt, med barn som hade tillgång till vapen. Nu förvandlas även de grövsta brotten till notiser. Vi värjer oss. Mord blir ”skjutningar”. Barn som mördar blir ”unga förövare”. När det horribla blir norm tittar vi bort.

Men sanningen finns där i kalla siffror. Under perioden januari till november 2024 åtalades 128 straffmyndiga barn (15–17 år) för inblandning i 190 mordplaner. Bland dem under 15 år misstänktes under samma period 94 barn för 136 olika brott i kategorin mord, medhjälp till mord eller försök till mord. En tredubbling jämfört med året före.

När barnen samtidigt inte är åtkomliga för rättssystemet finns en risk för att tilltron till rättssamhället rubbas. Detta är justitieminister Gunnar Strömmers huvudvärk. Utan denna tilltro sviktar väljarstödet. I detta ljus ska vi förstå rege­ringsutredningen om sänkt straffbarhetsålder för unga lagöverträdare som presenterades i början av året. Utredaren, före detta överåklagaren Gunnel Lindberg, föreslår att straffmyndighetsåldern sänks till 14 år, men endast för brott där minimistraffet är fyra års fängelse eller mer. Hon vill komma åt barnen som mördar. Förslaget har triggat igång en tämligen förutsebar och i stora stycken fruktlös debatt. Men låsningarna sår också ett frö till en lösning. Låsningarna först:

För reformen anförs brottsofferperspektivet. I och med att dessa barn kan dömas får de mördades anhöriga upprättelse: Någon ställs till svars för det fruktansvärda övergrepp som drabbat deras nära släkting eller vän. Frågan är bara var det slutar. Anledningen till att så många 14-åringar nu syns i statistiken är ju att gränsen idag är satt till 15 år. Det finns en uppenbar risk att brotten kryper ned i åldrarna i takt med justeringen av straffrättsåldern.

Mot detta perspektiv står de som förespråkar återanpassningsargumentet. De anser att det inte finns något som talar för att fängelsedomar i sig avhåller unga personer utan utvecklat konsekvenstänkande från att begå nya brott. Inte heller utredare Gunnel Lindberg tycks tro på något sådant samband. Justitieminister Strömmer uttrycker visst hopp om en avskräckande effekt, men låter inte övertygad. En del kriminologer drar det ofta ett steg längre: Sannolikheten att en person fortsätter med brottslighet ökar efter ett fängelsestraff. Stigmatiseringen lämnar bara en stig öppen – återinträdet in i den kriminella världen.

När det gäller unga kriminella anförs också ofta det initiala utanförskapet som en orsak till att dessa individer av humanitära skäl behöver vård, inte straff. De som är emot sänkt straffålder hävdar inte sällan att barn som begår brott kommer från fattiga förhållanden och att de är utsatta för fysiska och psykiska övergrepp i dysfunktionella familjer, ofta med olika typer av missbruk hos de vuxna som sprider sig till barnen. Ett helhetsperspektiv framhålls som innefattar alla delar av samhället; boende, familj, sjukvård, skola, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter. Det handlar om att ”leverera rättvisa för barnen”, för att citera den skotska forskar­duon Lesley McAra och Susan McVie.

Men dessa kriminologer verkar här utgå från en värld som redan delvis är obsolet. Från svenskt polisiärt håll hörs varningar om att allt fler barn som kommer från en väl fungerande vardag, och som därför är helt okända av polisen, nu ger sig in i gängvåldet. Barn som själva söker sig till denna värld för att de vill arbeta som mördare.

Alla försök att applicera internationella studier på Sverige bör därför hanteras med viss försiktighet. Brittiska hänvisningar till barnfattigdom bottnar exempelvis i en helt annan verklighet än den svenska.

Även den av motståndarna till sänkt straffrättsålder så ofta gjorda kopplingen till Danmark bör förses med en varningstriangel. Danmark sänkte straffbarhetsåldern till 14 år den 1 juli 2010. Redan knappt två år senare, den 1 mars 2012, hade man återinfört 15-årsgränsen. Ett fullskale-­experiment som visar att en sänkning inte är rätt väg att gå, menar kritikerna. Då bör man ändå beakta att det danska exemplet gällde all brottslighet och att den grova våldsbrottslighet bland barn som vi ser idag då knappt existerade. Dessutom var frågan hela tiden politiskt stridbar och den socialdemokratiska regering som återinförde 15-årsgränsen var en annan än den borgerliga som tidigare sänkt den till 14 år. Ideologi, inte insikt, var avgörande.

Internationella jämförelser som anförs för en ändring till 14 år är att detta är normen bland västeuropeiska länder och att man i England har 10-årsgräns. Nederländerna och Skottland, med en straffmyndighetsålder på 12 år, brukar också få tjäna som exempel. Då bör man ha klart för sig att de straffrättsliga systemen skiljer sig åt mellan länderna. I England har man ett särskilt ungdomsrättssystem. I Skottland är den nedre gränsen för fängelsestraff 16 år, i Nederländerna 18 år.

Uppenbarligen kommer det kriminalpolitiska verktyget ”reglerad straffbarhetsålder” alltid att hamna i en kamp mellan upprättelse- och återanpassningsperspektiven. Straff eller vård-perspektivet. Brottsoffer eller brottsling. Delvis handlar detta om olika tidsaspekter. Politikern måste agera rationellt inom ett fyraårsintervall – annars blir vederbörande inte omvald. Straff går snabbare än vård att kapitalisera på politiskt. Forskarens rationalitet är tidsanpassad på ett annat sätt. Det är alltid mer effektivt att bygga vidare på befintlig forskning än att gräva en helt ny grop. Om denna forskning därför främst studerat återanpassningen, det vill säga brottslingen, blir det för den enskilde forskaren rationellt att gå vidare i denna redan plogade fåra.

För politiker är det naturligt att visa handlingskraft med strängare straff. Det kan göra kriminalpolitiken till en valvinnande fråga. För forskare är det samtidigt naturligt att fortsätta i institutionens forskningshistoriska riktning. En lösning vore att ha ett politiskt perspektiv på brottsuppklarandet och ett vetenskapligt kriminologiskt i själva påföljdsfrågan.

Alla mord är mord. Låt rättssystemet med polis och åklagare utreda och domstolarna avgöra dem. Det betyder att straffmyndighetsåldern för grova brott avskaffas. Alla sådana brott, oavsett den misstänkte gärningsmannens ålder, ska om åklagare och domare så bedömer avgöras i domstol. Vi får ett domslut – skyldig eller inte skyldig. Sedan tillämpas ett strikt tillräknelighetskriterium för barn som döms för mord. Påföljdsfrågan hänskjuts till socia­la myndigheter. Därmed får vi en dom som ger brottsoffren upprättelse. Även för brottsmisstänkta kan en sådan ordning vara en fördel. Ta Kevin-fallet där två felaktigt utpekade barn via en domstolsprövning hade kunnat få tidig upprättelse. Samtidigt tillgodoses med denna modell återanpassningsperspektivet i själva påföljdsfrågan.

Redan idag finns möjlighet till så kallad bevistalan som kan fylla samma funktion, en juridisk prövning görs men någon dom utdelas inte. Emellertid används detta verktyg mycket sällan av åklagarna. Dessutom är själva domen den starkaste delen i upprättelsen.

En rättsprocess kan förstås också i sig vara stigmatiserande för barnet. Men här talar vi ändå om personer som på sannolika skäl är misstänkta för mord. Då är det inte åklagare och domstolar som skapar det största stigmat, utan ett kvarvarande grepp från gängledarna i den kriminella världen.

Ska barnen hållas utanför fängelserna krävs samtidigt att ungdomsvården fungerar. Den 39-årige far som mördades framför ögonen på sin 12-årige son i en gångtunnel i Skärholmen i april förra året hade fortfarande varit i livet om förövaren inte hade kunnat rymma från sitt LVU-hem. Men en slopad straffmyndighetsålder för grova brott innebär sannolikt samtidigt att möjligheterna till informationsutbyte mellan polis och sociala myndigheter måste vidgas. Då hade Skärholmenmördaren måhända fångats in tidigare.

Alexanderhugget för att lösa den gordiska knut som stavas straffmyndighetsålder kan trots allt vara att skilja på dom och påföljd för våra skjutvapen­försedda barn.