Kung Donald och den nya högern

Det var en händelse som såg ut som en tanke. Den 4 juli, USA:s självständighetsdag, datumet då de tretton amerikanska kolonierna bröt sig loss från just Storbritannien kallade Rishi Sunak till sommarens brittiska val. Det amerikanerna firar är att den andra kontinentalkongressen, den 4 juli 1776, godkände självständighetsdeklarationen. Dess grundläggande doktrin var revolutionerande – och är det fortfarande. För första gången bildas en ny stat på basis av en idé om okränkbara individuella rättigheter. Dessutom ges staten bara en huvudsaklig uppgift: att försvara dessa rättigheter.

Allt sedan 1776 har det amerikanska experimentet handlat om detta: Kan ett land verkligen överleva på basis av en filosofi? Frågan inbegriper på ett sätt också den stora metodstriden inom de humanistiska disciplinerna – filosofins förnuft och allmängiltighet mot historieämnets ­tradition och tillfällighet. Och om USA representerat den filosofiska metoden till politik är den andra kantens stora företrädare – historiemetodens sui generis – Rishi Sunaks Konservativa parti.

”På republikanernas konvent i Milwaukee i juli kunde man köpa både Trumpbibeln och Trumpdildos.”

Denna metod är också nödvändig för att förstå den turbulenta amerikanska politiken idag – särskilt på högerkanten. Väns­tern är trots allt enklare att förstå. Allt sedan Woodrow Wilson har amerikanska progressiva, förvisso med flera undantag, fört ett lågintensivt krig mot den filosofiska metoden i den amerikanska självständighetsförklaringen. Högerns utveckling är mindre linjär. Det är dessutom högern som idag är i uppror med sig själv. I grova drag har republikaner under lång tid varit den konstitutionella filosofins beskyddare. I ett tal på 150-årsjubileet av självständighetsdeklarationen 1926 förlängde Calvin Coolidge den klassiska idén om ­konstitutionen och gjorde den aktuell långt in på 1900-talet. Han band ihop konstitutionen med naturrätt, idealism och en god dos andlighet, och ställde denna filosofi som kontrast till historicism och Europas blod-och-jord-politik. Humanismen i Coolidges självständighetsdoktrin kom senare att bli den politiska motsatsen till 1900-talets totalitära stater. Den vägledde alla republikanska presidentkandidater till 2016. Och sedan kom Donald J Trump.

I tio år har många undrat: Vad handlar egentligen fenomenet Trump om? Svaret, tycks det mig, behöver komma i två delar. Den första, och enkla, förklaringen av fenomenet Trump handlar om hans egen personlighet, och den är rätt uppenbar. Han är en narcissistisk blowhard som fuskar i det mesta och som i decennier speglat sig i amerikansk kändiskultur och landets hysteriska medieklimat. Politikern Trump är ingen annan än fastighetsmagnaten Trump, golfaren Trump eller dokusåpa-personen Trump. Han är Trump – jättebebisen.

Den andra förklaringen är mer komplex och handlar om den framväxande MAGA-rörelsen – eller den nya högern. Den kopplar såklart till en amerikansk politisk tradition av bröd och skådespel – populism – och dess förakt för regler, lagar och domstolar som begränsar en nutida Caesar. Men association med caesarism, eller det slags politiska form som Platon beskrev som tyranni, är samtidigt svag. Den nya högern handlar heller inte om fascism eller nationalism. Även om Trump, narcissisten, gillar prestige utmärks MAGA snarare av passiv inställning till system och makt. Den kulturella instinkten tycks vara att Washington ska ”lämna oss ifred”.

Finns det, för att använda det engelska uttrycket, ”a method in the madness”? Svaret är kanske enklare än vi tror. Varken Trump eller den nya högern är ideologiska projekt. Politiskt är de en blank projektionsyta där allt och inget kan fastna. Säkerhetspolitiska isolationister finns i rörelsen – liksom hårdkokta realister och vänner av militära allianser. Federalister med en ursprunglig tolkning av konstitutionen kan vara lika mycket MAGA som konfederalister från sydstaterna. Den nya högern samlar benhårda abortmotståndare men också sexliberala swingers. På republikanernas konvent i Milwaukee i juli kunde man köpa både Trumpbibeln och Trumpdildos.

Det som samlar den nya högern handlar om regim – inte politik. Dess utgångspunkt är, i bred mening, postliberal: den eftersträvar en annan kombination av politiska styrelseformer än dagens och menar att ett nytt slags politisk sociologi kommer att växa fram med en ny regim. Den nya högern är inte anti-demokratisk och inte nödvändigtvis auktoritär. Tongivande tänkare som Patrick Deenen och Yoram Hazony, som båda står nära J D Vance, hämtar inspiration från antikens filosofer och judisk-kristen tradition. Om det finns en historisk modell för det slags regim de eftersträvar är det den klassiska formen av – just det – det brittiska torypartiet.

Det är en monarkisk-demokratisk regim, och vill man förstå dess beståndsdelar bör man bekanta sig med Vicomte Boling­broke – tory-humanist, jakobit och en ledande engelsk politiker och skriftställare under 1700-talet. Han har kallats för en anti-machiavellisk Machiavelli. Beskrivningen är träffande för precis som den florentinske tänkaren behandlar Bolingbroke en klassisk politisk fråga som regelbundet återkommer i historien: Hur kan man förändra en regim som kollapsat i korruption? Frågan bygger ofta på den historiska metodens politik och definierar ett tillstånd då lagar och styrelseformer behöver ändras för ett lands överlevnad. Bolingbroke söker i sin skrift från 1738, The Idea of a Patriot King, också svaret i monarkiskt styre men till skillnad från florentinaren återknyter han till antik och medeltida filosofi. Han utvecklar en moralisk ordning som bygger på gudomlig rätt och publik dygd snarare än machiavellisk brutalitet och manipulation.

Bolingbroke står inte för rationalitetens eller de raka linjernas metod – precis som den nya högern. De delar önskan om en regim byggd på patriotism och monarki snarare än nationalism och absolutism, eller tyranni. Utgångspunkten är korruption, ett begrepp som varken Bolingbroke eller MAGA anser handla om bestickning och bruna kuvert. Den är ­resultatet av politiska villfarelser och finanselitens makt, markerat av ett slags oligarki där olika intressen kontrollerar partier och andra institutioner för publik makt – medier­ och universiteten, till exempel. Hotet mot nationen och frihet kommer inte från för mycket makt i händerna på en politisk ledare utan i myllret av konkurrerande oligarker och eliter. Situationen är så illa att en ny ledare är nödvändig för att sätta ut en ny kurs – eller, för att mynta en slogan, Make America Great Again.

Konstitutioner behöver därför skrivas om för att rädda landet. Det är dock ingen särskild politik eller exekutiv agenda som ska skapa ordningen i kaoset: ledaren och den nya regimens reducering av oligarkernas makt är det enda som behövs. Den patriotiske kungen behöver ha klassiska publika dygder som mod och slughet, och i bästa fall också privata dygder som lidelse för sanning och rättvisa. Men det är inte en ängel som efterfrågas utan en ledare med kraft att byta regim och som kan ge uttryck för ett lands tradition, särskilt nedärvda föreställningar och den naturliga lagen.

För den nya högern – tänkarna likväl som fotfolket – är Trump en modern variant av denne patriotiske kung. Kung Donald är, mer än något annat, en provokation till vad de ser som vår tids oligarker: traditionella medier som CNN och New York Times, ESG-ideologer på Wall Street-bankerna och woke-puritaner på Ivy League-­universiteten. Men precis som Bolingbroke gör den nya högern också medgivandet att monarkin inte kan vara oinskränkt: den patriotiske kungen är ett ideal och kung Donald är inte exemplarisk. Då kungen inte kan mönstra nödvändiga egenskaper för att kontrollera oligarkerna och uttolka den naturliga lagen behöver monarkin, noterade Bolingbroke, balanseras av folket. Precis som MAGA-tänkarna var han skeptisk till politiska partier och trodde att folkviljan kunde kanaliseras till parlamentet direkt i den nya regimen.

Bolingbroke mötte motstånd. Thomas Jefferson och Benjamin Franklin var intimt bekanta med hans toryism och tog den som inspiration för att göra det motsatta i självständighetsdeklarationen. Den filosofi de och andra grundlagsfäder gjorde till USA:s konstitution – det amerikans­ka experimentet – klandrade både monarki och idén om folkviljan. James Madison polemiserade direkt med Bolingbrokes form för ett anti-oligariskt styrelseskick: det var i pluralismen – i den ena fraktionens kamp med en annan – som han menade att friheten bevarades. Den filosofin kan överleva en andra period för jättebebisen Trump. Förhoppningsvis kan den också stå emot kung Donald och den nya högern.