På spaning i brexitland

Vad var mest spännande med mitt Londonbesök i tidiga september? Att höra Tom Holland berätta om Dominion: hans nya mäktiga verk om hur kristendomen har präglat Västerlandets historia och fortsätter att göra det i våra dagar? Att äta middag i The Strangers’ Dining Room i underhuset samtidigt som Boris Johnson förlorade den allra första voteringen under sin tid som premiärminister? Att ta en öl i The Strangers’ Bar efteråt och spekulera om vad nästa steg kunde bli? Naturligtvis inte. Det allra mest pulshöjande, som så många gånger förut i London, var att stå hopkurad i hotellrummets dusch och försöka begripa sig på ännu en omgång av outgrundliga kranar och vred. Man vet aldrig, förrän det är för sent, ifall vattnet ska strila ljumt och behagligt just där man vill ha det – eller om man ska få en iskall stråle i nacken. Ja vid närmare eftertanke, det är ungefär som med brexitprocessen.

*

Söndagen den 6 juni 1965 samlade pastor Angus Smith en grupp församlingsmedlemmar till gudstjänst i Kyleakin på den skotska ön Skye, varefter man tågade ned mot hamnen och lade sig på marken invid kajen. Bilarna från färjan skulle hindras att köra i land. Söndagstrafik var en ny och ogudaktig styggelse och måste stoppas. Polisen var emellertid förvarnad och lyckades så småningom lyfta undan de protesterande, däribland en lika bastant som from småbrukare, vilken det krävdes sju konstaplar för att lyfta. Bland Smiths trosfränder rådde blandade känslor inför aktionen: att demonstrera och stå i var väl att bryta sabbaten i lika hög grad som att åka färja?

Mer än 40 år senare, då pastor Smith verkade i en församling på ön Lewis ännu längre ut i Hebriderna, rasade han ånyo mot en nystartad söndagslinje, och när färjan gick sönder dagen före premiärturen välkomnade han det som ett uttryck för Guds försyn. I Daily Telegraphs dödsruna berättas att en talesman för färjerederiet fick frågan om felet verkligen berodde på ett gudomligt ingripande och svarade: ”Jag tror inte att någon här är kvalificerad att kommentera den saken.”

The Reverend Angus Smith var 90 år vid sin bortgång. Jag har ingen aning om vad han tyckte om brexit, men han hade varit som klippt och skuren för frågan.

*

Härmed inte sagt att alla som deltar i brexitdebatten är uppfyllda av helig glöd i själva ämnet. Det stod uppenbarligen och vägde för Boris Johnson själv innan han till sist anslöt sig till utträdesanhängarna inför folkomröstningen 2016 och labourledaren Jeremy Corbyn har varit EU-ätare under en stor del av sin karriär. Den vaga och svajiga stanna kvar-linje han numera företräder har föga med djupt kända känslor att göra. Positionerna i dramat växlar på ett högst förvirrande sätt och turerna blir litet mer begripliga först när man inser att frågan i väldigt hög grad handlar om regeringsmakten. Visst finns det kompromisslösa anhängare av såväl ”ut ur” som ”kvar i” EU, men bland många av de centrala aktörerna handlar väldigt mycket om EU-relationen som inrikespolitiskt bräckjärn och om vem som ska få styra riket från 10 Downing Street.

Några dagar efter mitt Londonbesök fick oppositionen som bekant igenom en lag som kräver att premiärministern måste be EU om att det brittiska utträdet ska skjutas upp ifall han inte har lyckats förhandla fram ett nytt avtal till den 19 oktober. ”No deal” måste förhindras till varje pris, säger labourledningen med Jeremy Corbyn i spetsen. Till pjäsen hör dock att Corbyn själv röstade nej alla tre gånger som Theresa Mays utträdesavtal var uppe till omröstning i parlamentet – i motsats till Boris Johnson, som röstade ja i den tredje voteringen. Corbyn, som hittills har obstruerat alla konkreta försök till utträde via ett ordnat avtal, begär alltså att Johnson ska ordna fram något attraktivare än vad May lyckades med. Vad är oddsen för det? Allra helst som Boris Johnson har hunnit ändra sig och nu förkastar den nödlösning (the Irish backstop) som han motvilligt accepterade i våras. Ingen kan bli förvånad ifall de brittiska väljarna inte bara grips av leda inför spektaklet utan också av betydande cynism.

          *

Det måste bli nyval denna höst. Premiärminister Johnson har inte längre stöd av en underhusmajoritet och oppositionen har ingen realistisk chans att få till stånd ett fungerande alternativ. Det förenade kungadömet är politiskt roderlöst. Fast samtidigt som Labour säger sig brinna av iver att ta över styret har partiet sagt tvärnej till Johnsons propåer om val. Det är onekligen litet pikant mot bakgrund av att Jeremy Corbyn bara under 2019 har krävt nyval i parlamentsanföranden vid 16 tillfällen (och i 34 inlägg på Twitter därutöver).

Det officiella skälet till dröjsmålet är att partiet ville försäkra sig om att lagen som stoppar ett avtalslöst EU-utträde först skulle träda i kraft. Men det handlar också om vånda inför valrörelsen. Vad ska Labour egentligen gå till val på? Om förhandlingarna med EU fortfarande pågår när valet hålls kommer det för all del att vara genant för Boris Johnson, som lovat utträde senast den 31 oktober, men brexit kommer obönhörligen att stå i centrum och frågan är inte precis Labours forte. Partiet slits av skilda viljor. Parlamentsledamöter och medlemmar skulle med stor majoritet helst stanna kvar inom EU, men bland väljarna är bilden en annan. I långt över hundra valkretsar som Labour vann i parlamentsvalet 2017 blev det flertal för brexit i folkomröstningen.

Hittills har partiet kommit undan med att förkasta alla regeringsförslag, men för vad ska man söka aktivt stöd? Tills vidare tycks tanken vara att förhandla fram ett nytt utträdesavtal, som ska bli föremål för en andra folkomröstning – där de flesta i Labourledningen kommer att agitera emot sitt eget avtal till förmån för fortsatt medlemskap medan Corbyn själv är neutral. Att gå till väljarna med detta vore onekligen att fortsätta med den policy av ”konstruktiv tvetydighet” som partiet hittills har ägnat sig åt, men hur begripligt och trovärdigt skulle det vara? Valrörelsen blir i så fall ett ytterst besvärligt tvåfrontskrig mot konservativa som är glasklara med att Storbritannien ska lämna EU och liberaldemokrater som är lika glasklara med att man ska vara kvar.

*

Hur konservativa är tories nuförtiden? Allt fler ställer frågan. I syfte att driva igenom brexit snarast möjligt har Boris Johnson redan hunnit stänga parlamentet temporärt och kasta ut mer än 20 partivänner ur parlamentsgruppen, däribland flera personer som har haft tunga ministerposter. De avsevärda riskerna med ett avtalslöst utträde bagatelliseras på ett lättsinnigt sätt. Det påminner utan tvivel mer om ivrig radikalism än sansad konservatism.

Att det skulle pågå en allmän och kraftig högervridning är inte lika uppenbart. Den nye finansministern Sajid Javids första besked har tvärtom handlat om rejäla utgiftsökningar med satsningar på sjukvård, utbildning och polis. Ett stort infrastrukturpaket väntas komma senare i höst. Vad gäller Boris Johnsons personliga värderingar brukar de beskrivas som tämligen liberala – han blev trots allt både vald och omvald som borgmästare i världsmetropolen London – men frågan är kanske snarare i vad mån han har så värst många beständiga värderingar överhuvudtaget. Förre finansministern Kenneth Clarke, som är en av de 20 som premiärministern kastat ut, säger till Guardian att det är märkligt att Boris Johnson uppträder som en fanatiker när han egentligen är en politiker utan djupare övertygelser. Det skulle kunna vara så att den målmedvetna radikalismen hos Johnson gäller just brexit men inte så värst mycket annat. Att han vill göra rent hus med den fråga som har plågat och splittrat det konservativa partiet i decennier (samtidigt som han motar det nya Brexitpartiet i grind). Fast i vad mån han har en idé om vad lugnet post brexit skulle användas till är en alldeles öppen fråga.

*

Jag hälsar på hos Royal Institute of International Affairs, mer känt som Chatham House, som ligger ståndsmässigt i Pitts och Gladstones gamla bostad vid St James’s Square, ett stenkast från Pall Mall. Chefen, statsvetaren Robin Niblett, har konstaterat att det skett en förändring i hur brittisk politik är strukturerad. Under lång tid har allt handlat om höger-vänsterskalan och de konservativas rivalitet med Labour, men numera är det bara 8 procent av britterna som identifierar sig själva ”mycket starkt” med ett politiskt parti medan hela 40 procent identifierar sig mycket starkt med en av brexitfrågans positioner.

Kan det verkligen fortsätta så? undrar jag. Om brexit väl blir av, blir inte EU-frågans definitionskraft betydligt svagare?

Det beror på vad för slags utträde vi får, svarar Niblett. Förhandlingar kommer att pågå under lång tid oavsett vilken brexit det blir. Ifall den blir avtalslös kommer ett antal svåra och laddade frågor upp på bordet igen innan allt det andra ska hanteras: gränsen på Irland, medborgerliga rättigheter, de stora summor som Storbritannien förväntas betala till EU. Men den största effekten av ett utträde utan avtal kommer att uppstå internt i Storbritannien: den kommer att befästa stanna-lämna-klyftan i en generation.

*

Om de konservativa under Boris Johnson är tydliga om brexit och otydliga om resten kan man säga det motsatta om Labour under Jeremy Corbyn. Mot bakgrund av vilket kaos det varit i torypartiet borde Labour ligga hästlängder före i mätningarna, men istället ligger de långt efter. Det har att göra med både Corbyns person och idéer. Inte nog med att han har rekryterat medarbetare från gamla kommunistkretsar, fraterniserat med olika sorters ytterkantsvänster och öppnat för stora utrensningar av mittenpolitiker inför parlamentsvalen; han har en ekonomisk politik som hämtad från den rödaste delen av 1970-talet. Med Labour vid makten väntar förstatliganden, löntagarfonder och kraftiga skattehöjningar.

Om inte liberaldemokraterna gör väl ifrån sig i nästa val kommer de aldrig att göra det.

 *

Utanför parlamentet viftar brexitörer och brexitmotståndare med Union Jack och EU-flaggor. En man som jag möter i trängseln bär dock bara en liten brun kartongskiva med några textade ord: ”Jag är ett rundhuvud.”

*

Ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, har fått frågan om han vill leda en försoningsprocess, som syftar till att hela landet efter den splittring som folkomröstningen har skapat. Welby, som själv röstade mot brexit, har svarat försiktigt välvilligt. Strax därefter sade han vid ett offentligt framträdande att de som röstade som han måste ”sluta gnälla” och acceptera att demokratin har sin gång. Det fick han snabbt be om ursäkt för.