Pikettys teori leder fel

I skrivande stund är Thomas Piketty världens hetaste intellektuelle. Den franska nationalekonomens senaste bok kom nyligen ut på engelska som Capital in the Twenty-first Century. Boken innehåller två huvudsakliga bidrag. För det första populariseras det omfattande arbete som Piketty och andra lagt på att kartlägga ojämlikhet i olika länder över tid. Det är svårt att räkna ut hur mycket de rika tjänar och äger. Piketty fokuserar på skattedeklarationer och arvsregister som han menar bättre fångar de extremt rikas tillgångar. Piketty förklarar även att inkomstfördelning inte ger en komplett bild av ojämlikhet. Boken riktar därför fokus mot den ännu mer skeva fördelningen av förmögenheter. Dessa är högaktuella frågor, och inget verk har tidigare lyckats redogöra för ojämlikhetens historiska utveckling lika utförligt eller pedagogiskt.

Thomas Piketty har inte nöjt sig med att beskriva de ökade klyftorna. Han har också tänkt ut en originell och kontroversiell teori som han menar förklarar varför ekonomiska skillnader ökar. De vanligaste förklaringarna till ökade ojämlikheter fokuserar på produktivitet och humankapital. Teknologi och globalisering har förändrat ekonomins belöningsstruktur. Världsekonomin har gått mot ”vinnarna tar allt” marknader där några superstjärnor håvar hem mycket av vinsten. Ökad nivå av automatisering och global konkurrens har förvisso drivit på tillväxten och sänkt konsumentpriserna, men också missgynnat vissa grupper av arbetare. Piketty håller inte med om att ojämlikheten drivs av att människor som Ingvar Kamprad eller Markus Persson, som på några år blivit en global stjärna genom att ta fram det populära spelet Minecraft, agerar som entreprenörer. Enligt Piketty producerar inte de rika några större värden för samhället, utan samlar på sig värden som andra har producerat.

Pikettys ambitiösa nya teori är att kapitalismen präglats av en inneboende instabilitet, eller ’fatal flaw’. Orsaken är att avkastningen på kapital tenderar att vara högre än tillväxten. Ett vanligt exempel är att den årliga avkastningen på kapital justerat för inflation ligger på cirka 5–6 procent, medan tillväxten ligger på cirka 1–2 procent. När kapitalavkastningen är högre än tillväxten bildas starka krafter som verkar mot ökad ägarkoncentration. Rika investerare äger redan en stor del av kapitalet. Om de återinvesterar en del av avkastningen varje år så växer deras förmögenheter snabbare än ekonomin. Piketty menar att de rika dessutom har högre avkastning på sin kapital och är mer benägna att spara än medelklassen. Om dessa växande förmögenheter förs i arv skapas en okontrollerad utveckling. Kapitalstocken blir allt större jämfört med ekonomin och slukar en allt större del av nationalinkomsterna på arbetarnas bekostnad. Till sist tar en handfull extremt rika familjer över det mesta av ekonomin, ”the past devours the future”.

Thomas Pikettys nya teori har hyllats som den mest slagkraftiga kritiken av kapitalismen som vänstern har producerat på decennier. Paul Krugman beskriver boken som en ”magnifik, svepande meditation över ojämlikhet”. Guardian säger att liberaler är omskakade och har svårt att bemöta Pikettys huvudargument, nämligen “att ökad ojämlikhet håller på att döda kapitalismen”. Aftonbladets ledarsida beskrev boken som en ”atombomb i den politiska debatten”. Piketty menar att hans ambitiösa ekonomiska teori kan förklara både ojämlikhetens historiska utveckling från 1800-talet och den ökning vi upplever idag. Han spår en mardrömslik ökning av ojämlikhet om kapitalismens inneboende destruktivitet inte behärskas. Piketty vill inte helt avskaffa kapitalismen. Han argumenterar däremot för ”konfiskatoriska marginalskatter” på till exempel 80 procent samt en global förmögenhetsskatt för att hålla de rika i kontroll.

Oro för ägarkoncentration och att kapitalet får överhanden mot arbetare är givetvis inget nytt fenomen. Karl Marx framtidsvisioner förändrade världen baserat på samma tankegångar. Marx idéer tappade sin sprängkraft eftersom utvecklingen inte gick åt det hållet. Fördelningen av inkomster mellan kapital och arbete under efterkrigstiden visade sig vara överraskande stabil över tid och mellan olika länder. Kapital tenderade att få en tredjedel och arbetare två tredjedelar av överskottet. Efter justeringar för kapitalslitning och för egenföretagares inkomster var kapitalets andel av nationalinkomsten cirka en fjärdedel. Piketty menar att efterkrigstidens egalitära kapitalism var en temporär illusion. De två världskrigen, 1930-talsdepressionen och införandet av höga marginalskatter minskade koncentrationen av välstånd hos de rika. Under återhämtning efter krigen samt en snabb befolkningstillväxt låg tillväxttakten tillfälligt över kapitalavkastningen. Någon gång mellan år 1970 och 1980 tog krafterna som verkar mot ojämlikhet återigen övertaget. Kombinationen av fred, stabilitet och skattesänkningar har enligt Piketty åter gjort det möjligt för de rika att samla på sig en allt större del av kapitalet.

Hans förklaringar tål dock att ifrågasättas. Förmögenhetsfördelningen har hittills bara beräknats för ett fåtal länder. Ändå finns flera exempel på långa perioder där ägarkoncentrationen inte har ökat. Fredliga Schweiz är ett bra exempel. I själva verket har förmögenhetskoncentrationen i de flesta länder sjunkit på lång sikt, inte ökat. En annan brist i Pikettys teorier är att flöden av arv, inkomstojämlikhet och förmögenhetsojämlikhet inte gått hand i hand. Arvsflöden har ökat mest i Pikettys hemland Frankrike, som har låg inkomstojämlikhet och upplevt en stagnerande ekonomisk utveckling under senare tid. Det har däremot ännu inte gått att påvisa ökade arvsflöden i USA, som har högst inkomstojämlikhet. På Forbes lista över de 400 rikaste amerikanerna har idag cirka 30 procent ärvt sina förmögenheter. Det är en lägre andel än i början av 1980-talet när cirka 40 procent av de rikaste hade ärvt sin förmögenhet. De flesta stora förmögenheter i USA har inte skapats genom arv, utan genom entreprenörskap och i finanssektorn.

Ökningen av inkomstojämlikhet beror heller inte på att kapitalet idag tar en signifikant större andel av nationalinkomsten. Kapitalets andel av inkomster justerad för kapitalslitning tycks ha ökat något. Effekten är dock inte tillräckligt stor för att förklara större förändringar av ojämlikhet. I USA har kapitalets andel enligt Piketty ökat från cirka 22 procent av nationalinkomster i början av 1980-talet till cirka 27 procent på senare år. Utvecklingen har också varit stabil i Sverige, där kapitalens del enligt ett mått ökade från runt 22 procent av ekonomin år 1980 till cirka 23 procent år 2013. En studie skriven av bland annat LO:s chefsekonom drog förra året slutsatsen att kapitalets andel ”varit relativt konstant sedan 1980-talet”. En viss ökning av kapitalets inkomstandel behöver inte heller förklaras av större kapitalkoncentration. Alternativa förklaringar kan ges, som till exempel att höginkomsttagare av skatteskäl tar ut arbetsinkomster som kapitalvinster.

Pikettys något naiva tolkning är att inkomster som deklareras som kapitalinkomster utgör avkastning på förmögenhet. Företagare och andra höginkomsttagare föredrar dock att ta ut sina inkomster som lågt beskattade reavinster och utdelningar istället för högt beskattad lön. Trots allt har kapitalskatterna i många länder sänkts i relation till inkomstskatterna. Hur inkomster definieras skattejuridiskt ändrar dock inte att framgångsrika entreprenörer lyckas genom att lansera innovativa lösningar. Majoriteten av världens dollarmiljarder ärvde inte en förmögenhet utan blev rika på att bygga framgångsrika och i regel innovativa företag. Individer som Steve Jobs, Sam Walton och Bill Gates har grundat nya förmögenheter snarare än ärvt dem. Samtidigt som de blivit superrika har de skapat ännu större mervärde för resten av samhället.

Thomas Pikettys idéer är onekligen slagkraftiga. Men de leder också fel, genom att ensidigt fokusera på fördelningen och inte skapandet av välstånd.

Nima Sanandaji är tekn dr vid KTH

Tino Sanandaji är fil dr och forskare i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning