Sorg efter påve Franciskus i ett festklätt Rom

Han klarade att hålla sitt tal till folket på påskdagen, som han så gärna ville, innan han dog på annandagens morgon, 88 år gammal. Påve Franciskus var viljestark som få och en av de sista önskningarna han uttryckte var att han vill se en ny påve i samma anda som hans egen, en påve som för hans arv vidare. Utgången av konklaven, påvevalet, kommer han dock inte kunna påverka, hans jordiska tid och makt är över.

Saknaden efter påve Franciskus må ha lagt ett vemodets sorgedok över staden, men inget kan dölja att Rom likväl är klätt till fest. Sedan det putsats och fejats i varje vrå av den eviga staden, inför den katolska kyrkans jubelår, syns det nu hur vackert Rom är med Sankt Peterkyrkan, Fontana di Trevi, Piazza Navona och andra sevärdheter nypolerade och upprustade.

Jubelåret är ett särskilt heligt år som firas vart tjugofemte år och som inleddes på julafton. Men jublet fastnade i halsen, när påve Franciskus blev allvarligt sjuk. Den 14 februari lades han in på Gemelli-sjukhuset i Rom och läkarna konstaterade att han hade dubbelsidig lunginflammation. Världens katoliker grät och bad. Utanför sjukhuset samlades varje dag hundratals troende i alla åldrar framför påvens staty. Barnen lämnade teckningar och sände upp ballonger med bilder på il Santo Padre, den Helige Fadern, mot Roms himmel. Den var passande blygrå och grät i kapp med de troende.

Vi journalister hukade i regn och sörja på den höjd ovanför sjukhuset som intagits av medier från hela världen, perfekt för direktsändningar. RAI, Mediaset och Sky Italia hade fått pole position framför sjukhuset medan vi andra fick slåss om de sämsta platserna. Kollegorna på en tysk tv-kanal sågade helt sonika ner ett skrymmande buskage så att de fick med sjukhuset i bild.

Många medier rapporterade dygnet runt och ältade till leda de hälsobulletiner som Vatikanens presskontor lämnade morgon och kväll. Som svensk journalist möts man däremot inte alls av samma efterfrågan; intresset på hemmaplan för påven och den katolska kyrkan är lika svalt som kunskapen ofta är skral.

Ett exempel på hur lite vi generellt vet om den katolska kyrkan är från när Greta Thunberg inför påsken 2019 skulle gästa Rom och få möta påven. Hon var just då som allra mest i ropet och min telefon ringde i ett från upphetsade chefer, kollegor och bekanta. De undrade om Greta skulle ”läxa upp påven”, hur långt mötet skulle bli och, sist men inte minst, om hon möjligen skulle bli helgonförklarad. Jag fick bli glädjedödaren som upplyste om att för att bli ett helgon behöver man ha levt ett liv av handlingar genomsyrade av kärlek till Gud. Dessutom måste man vara död. Jag fick också förklara att Greta skulle vara glad om hon fick några sekunder med påven. Så blev det också: en handskakning och några snabba vänliga ord från påven innan han gick vidare.

Så många händer, så många människor att möta, för en av världens mäktigaste män…

I Sverige hör vi mest talas om den katolska kyrkan i samband med de otaliga pedofilskandaler som skakat den i grundvalarna genom decennierna. Påven är mest en man i lustig hatt som få har någon djupare koll på. Men den katolska kyrkan är med sina 1,4 miljarder följare världens största religiösa samfund. För troende katoliker är påven inte bara den katolska kyrkans högsta ledare utan också Guds ställföreträdare på jorden. Påven är biskop av Rom, en efterträdare till Jesus lärjunge, aposteln Petrus. Han som var utsedd att bli klippan varpå församlingen byggdes – både bildligt och bokstavligt. Han är också den som gett namn åt Sankt Peterskyrkan. Petra på latin är klippa, pietra på italienska.

En kyrka som ska verka över hela världen behöver en enande ledargestalt: Påven. Detta kräver dock en stark, frisk påve. Gammal, ja; en påve är alltid till åren redan när han väljs, han måste vara vis och erfaren. Men i god form. Hade Franciskus inte dött kanske han till sist tvingats att abdikera.

Efter hans död vädrar nu hans fiender morgonluft, både småpåvarna och de mäktiga kardinaler som vill ta över efter honom. Filmen Konklaven som kom ut i fjol har blivit omåttligt populär, bara i Sverige har över 100 000 personer sett den på bio. Frågan är dock om inte verklighetens påveval omgärdas av ännu mer spänning, intriger, maktkamp och politik innan den vita röken stiger mot himlen, ett tecken på att en ny påve valts.

Papa Francesco, som Franciskus hette på italienska, blev under sina tolv år vid makten hyllad och älskad för att han hängivet och helhjärtat arbetade för en modernare, mer inkluderande kyrka.

Han gav sin välsignelse till samkönade par och han verkade för att ge fler kvinnor viktiga roller. Den mest kända är kanske Barbara Jatta. Hon utsågs år 2017 till chef för Vatikanmuséerna, som i fjol besöktes av nära sju miljoner personer och rymmer mer än 70 000 ovärderliga konstverk, däribland Michelangelos takmålningar i Sixtinska kapellet. Jag går ofta förbi muséerna på väg mot jobbet och ser turisterna köa i Rom-hettan, beredda på att stå där i timmar.

Den katolska kyrkan är oerhört rik och mäktig och sitter på inte bara konst utan fastigheter och andra rikedomar över hela världen, allt väl skyddat för insyn. Enligt Time Magazine uppgår dess tillgångar till motsvarande minst 100 miljarder kronor, troligen mer. Vatikanen äger sagolika fastigheter över hela världen, har stora investeringar i fonder och äger dessutom över 60 ton guld, enligt italienska finansmedier.  

Här i det starkt sekulariserade Sverige underskattar många Vatikanens enorma ekonomiska – och politiska – makt. Det är ingen hemlighet att även om om hans med katolska mått mätt liberala förändringar gjorde honom älskad av många så skaffade sig påve Franciskus också många fiender. Nu väntar en intensiv kamp mellan de liberala krafterna som vill fortsätta i Franciskus anda och de mer konservativa som vill återgå till det gamla och rättläriga.

Stefano Pitrelli är korrespondent för amerikanska Washington Post i Rom. Han är en av alla vaticanisti, reportrar som är specialiserade på att bevaka Vatikanen. ”Det finns 137 valbara kardinaler så konklaven blir den största sen ceremonin infördes år 1276”, förklarar Pitrelli.

Valet av ny påve kommer inte bara att handla om konservativa mot liberala. Var påven kommer ifrån är också viktigt. Franciskus var född i Argentina. Är det Europas tur nu? Eller Afrikas? Andra hävdar att det är dags för en italiensk påve. Av historiens 266 påvar har 217 varit italienare.  Ett av de namn som nämns är Pierbattista Pizzaballa, ärkebiskop och latinsk patriark i Jerusalem sen 2020. Han har mycket som talar för honom men åldern emot sig, han är ju blott 60 år, rena ungdomen. Samtidigt vill många inom den katolska kyrkan verkligen se en påve som likt Pierbattista Pizzaballa vågar ta politisk ställning, i Franciskus anda. Andra ser Pizzaballa som omöjlig, just på grund av sina politiska åsikter.

Bland alla namn finns också svenske Anders Arborelius, romersk-katolsk kardinal och biskop i Stockholms katolska stift sen 1998. Bland annat ansedda franska Le Monde har listat honom som en tänkbar kandidat.

Konklaven förväntas bli den mest politiskt laddade i modern tid. Inte minst USA:s regering, med såväl Donald Trump som vice president JD Vance i spetsen, vill att den nye påven är konservativ. Vicepresident Vance är konverterad katolik och var öppet starkt kritisk till påve Franciskus.

Under påskhelgen i slutet av april gjorde vice president Vance ett besök i Rom, med sin familj. Han träffade där bland andra Vatikanens statssekreterare, kardinal Pietro Parolin, och också påve Franciskus, mindre än ett dygn före dennes död. Den amerikanska regeringen och påven var in i det sista på kollisionskurs kring Trump-adminstrationens utvisningar av illegala migranter, samt dess starkt nedskurna bistånd. De två parterna var också oense angående internationella konflikter, inte minst Israel–Palestina-frågan.

Inför det val som stundar kan det vara värt att minnas vilken stor makt en påve har att nå ut politiskt.

När Johannes Paulus II besökte det kommunistiska Polen 1979 anses det ha varit en av flera faktorer som under det kommande årtiondet skulle leda fram till östblockets fall. Han nådde fram till folket i sitt gamla hemland och satte stenar i rullning, bortom dess gränser.

Enligt dokument från DDR som Italiens största dagstidning Corriere della Sera publicerat så var det Sovjetunionen som via bulgariska och östtyska agenter beställde mordet på Johannes Paulus II år 1981. Man ville tysta hans farliga röst för gott. Men påven överlevde mordförsöket – och år 1989 föll Berlinmuren.

Det är som ni märker bäddat för en svårförutsägbar strid om den gudomliga och värdsliga makten. En strid som världens ledare spänt kommer att följa.