Vi är inte där än

Samtidigt som jag läser artiklar i Axess (nr 2/2020) på temat ”Ljus i mörkret. Vad krävs för att tända framtidstron?” springer svenskarna till affärerna för att hamstra pasta och dasspapper. I skrivande stund är det därför svårt att bestämma om detta temanummer är sällsynt vältajmat, eller om det var dött redan vid ankomsten.

Det är också den första reflektionen vi kan göra, nämligen att framtidstro också kräver något slags hygglig framförhållning. Det måste gå att förlita sig på att samhällsutvecklingen är någorlunda förutsägbar, att institutioner är stabila, spelregler solida och de osäkra parametrarna minimala.

Redan innan pandemin slog till fanns det tillräckligt med samtida frågetecken. Kanaljen i Vita huset, brexit, EU på dekis, migrationen, klimatkrisen, finansieringen av välfärdssektorn et cetera.

Vi står, som det heter i politikerjargong, inför stora utmaningar.

Och nu tillkommer en pandemi, med ekonomisk härdsmälta och hela befolkningar i karantän. Nu gäller en mer modest framtidstro på temat överlevnad, för mig själv och mina närmaste.

Den andra reflektionen handlar om vad som bör göras, med eller utan pandemiska förtecken, om framtidstron ska återställas.

Vad säger Axess skribenter?

Ett förslag är att åter sätta ett samhällsprojekt i centrum. Men inte klimatomställningen som många ser som det stora projektet, utan något mer vagt om att vi behöver en ”social infrastruktur”, där metaforen är ”katedraler”. Vi måste skapa något slags mening med tillvaron.

Undertexten är, tror jag, religiös. Men om det är en återgång till kristendomen som efterlyses, eller en något uppdaterad väckelserörelse i Gretas fotspår är något oklart.

En annan skribent efterlyser också infrastruktursatsningar, men då av den art ”som gör verklig skillnad i folks vardag”. Vad det exakt betyder framgår inte heller, men jag översätter det instämmande till ”tågen bör gå i tid”.

Det efterlyses också ett återupplivande av en Folketshusrörelse och ett utvidgat Hemvärn. Vilket låter utmärkt. Medan ett annat förslag är att fimpa alla skattemedel till civilt samhälle och medier. De skattefinansierade aktivisterna får skaffa sig ett riktigt jobb istället. Den som vill propagera får göra det finansierat av folket, inte staten. Var kapitalets makt tar vägen i den ekvationen framgår dock inte.

Ett förslag är också att fortsätta att vidga det politiska samtalet så att det inkluderar alla, även de som tycker fel. Eller som en annan skribent konstaterar, i ett pluralistiskt samhälle får vi finna oss i att folk inte har exakt samma värdegrund. (Och jag tänker att det där ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar” inte bör ses som hugget i sten …)

Samma tema finns också i en annan artikel som tycker att stadsborna bör skaffa sig större förståelse för lantlivets utmaningar. Lätt att instämma i, med tillägget: OCH tvärtom.

Andra tips från läktaren är att återupprätta Gustav Möller (Slösa inte på skattemedel), lära oss förstå att kontroll och trygghet hänger ihop (och således måste vi, nu när frosten är på väg, ta tillbaka kontrollen) samt studera hjärnforskningen (evolutionen har gjort oss av naturen ängsliga).

En annan skribent påstår dock att vår hjärna av naturen är optimistisk, även när det borde kännas hopplöst. Kontentan: Ängslig optimism är vår arvedel.

Ett sällsynt konkret förslag är att göra studiebesök i Danmark, där har de kopplat greppet. Konkret är också den artikel som andas stor tilltro till näringslivets förmåga att hitta framtidslösningar, men understryker att villkoret för detta är en riklig elförsörjning.

Flera av skribenterna använder uttrycket ”realistisk framtidstro” och är kanske därför inte speciellt konkreta. De flesta texterna bryter mot den sammanträdesregel som säger att vi inte ska diskutera och besluta något som inte omedelbart kan genomföras.

Av alla dessa intressanta artiklar är det dock en sak som kommer att överleva. Nämligen att sossarna och moderaterna bör ta över regeringsmakten: ”Sverige är i akut behov av en tråkig men förnuftig politik.”

Men där är vi inte riktigt än.