Natosamarbetet knakar i fogarna

Hur står det egentligen till med solidariteten i Nato? Kan vi lita på att våra allierade kamrater verkligen ställer upp när det gäller? Den frågan har hörts allt oftare på sistone i samband med Donald Trumps comeback i Vita huset. Att Trump inte är någon stor Natovän har väl ingen kunnat undgå att notera.

Det är illa nog. Men att även försvarsalliansens europeiska allierade understundom drar åt olika håll, rentav flera olika håll, har efterhand blivit ett allt större problem för samarbetet. Alltsedan den ryska invasionen i Ukraina februari 2022 har splittringen mellan å ena sidan södra Europa och å den andra de allierade i nord och öst blivit alltmer framträdande. Och alltmer bekymmersam.

Klyftan mellan nord och syd handlar om två saker. För det första, i vad mån de allierade är villiga att bidra med militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina. Och för det andra, huruvida man uppfattar landets överlevnad som en existentiell fråga inte bara för Zelenskyj och hans hårt plågade folk, utan i allra högsta grad även för oss andra här i väst.

Allt handlar i grund och botten om en och samma sak: synen på Ryssland. Huruvida Ryssland uppfattas som västvärldens främsta fiende, som en av flera hotbilder – eller rentav, Nato-medlemskapen till trots – som en vän och likasinnad. Men hur illavarslande är den här intra-europeiska klyftan egentligen för vår gemensamma säkerhet? Finns det en reell risk för att Nato håller på att splittras upp i flera delar, att vi rör oss mot en regionalisering av säkerheten av det slag man tidigare värjt sig mot med alla näbbar och klor i Natohögkvarteret? Där mantrat om ”en för alla, alla för en” med fog betraktats som orubbligt.

Vart blickarna är riktade här hemma i Sverige, där Ryssland sedan eviga tider haft status som den gamle ärkefienden, råder det väl knappast någon större tvekan om. Ett och ett halvt år efter det svenska Natointrädet kämpas det dock fortfarande på sina håll i det nya medlemslandet med att fylla kunskaps­luckorna om hur den stora alliansen fungerar i samtliga sina beståndsdelar. Förvisso är det långsiktiga hotet från Ryssland det primära för hela Nato. Att så är fallet har allt oftare framhållits vid varje givet – officiellt – tillfälle sedan den första omgången av rysk aggression mot Ukraina 2014.

I paragraf 2 av den rekordkorta slutdeklarationen från årets toppmöte i Haag fastslås därför att Nato står enat inför allvarliga säkerhetshot och utmaningar, särskilt det långsiktiga hotet från Ryssland mot den euroatlantiska säkerheten. Det ställde sig samtliga allierade, USA och södra Europa inkluderade, som vanligt helt bakom. Den återvalde president Trumps närvaro i rummet ledde dock till en något mildare formulering än vid föregående sammankomster.

Fortsättningen på meningen ovan i toppmötesparagrafen– ”och det ständiga hotet från terrorism” – är emellertid nog så viktig; en hänvisning till Natoländerna i södra Europa som hellre betonar andra hotbilder, eller ”utmaningar” som det oftast lite småfluffigt formuleras, än den ryska.

Alltså sådana som i första hand kommer just söderifrån, out of area; som terrorhot och instabilitet som följd av till exempel flyktingströmmar och klimatförändringar.

Faktiskt borde turerna i Haag i somras ha varit något av en aha-upplevelse för alla dem som lever i villfarelsen att allt i Nato bara handlar om säkerheten i Östersjön, det ryska hotet, och vårt hörn av den transatlantiska världen. I den nye generalsekreteraren Mark Ruttes hemstad kom man överens om att lägga 5 procent av BNP på försvaret; 3,5 procent – minst – på regelrätta militära investeringar och resterande 1,5 procent på områden som kritisk infrastruktur, civil beredskap och motståndskraft samt för att stärka försvarsindustrin.

Det målet ska vara uppnått först 2035, med en mellanstation 2029, vilket med rätta möttes med visst muttrande på sina håll. Och de 1,5 procenten kan vi lugnt utgå ifrån kommer att resultera i en myckenhet kreativ bokföring, fast sådant har Nato förstås sett mången gång förut. Men den nya målsättningen kunde alltså alla i rummet också enas om.

Alla utom en, vill säga.

Den spanske premiärministern, Pedro Sánchez, blev raskt toppmötets mest impopulära deltagare när han sturskt vägrade att förbinda sig och sitt land till de 5 procenten.

Hans förklaring väckte lika delar löje och irritation hos resten av sällskapet. Spanien, som just med nöd och näppe hade krånglat sig upp till de tidigare två procenten, kunde nämligen, lät Sánchez meddela, uppnå precis lika stor försvars­kapacitet med sina 2 procent som övriga 31 allierade skulle göra med 5 procent.

Den spanske premiärministern har inte heller gjort sig mer populär bland sina Natokolleger genom sina raljanta uttalanden om att det knappast är någon större risk för att Ryssland ska ta sig över Pyrenéerna. I Madrid ligger Ryssland uppenbarligen väldigt långt borta, både mentalt och geografiskt. Däremot skickade den spanska rege­ringen för några veckor sedan raskt ut sin flotta för att eskortera den Gretaledda Global Sumud Flotilla på sin väg mot östra Medelhavet.

Nu är ju Spanien långt ifrån ensamt om att krångla på mötena. Att Ungern och Slovakien står på, för Natoländer, osedvanligt god fot med Putins Moskva gör deras ledare ingen hemlighet av. Var för sig och tillsammans – och tillsammans med andra – gör de sitt bästa för att blockera för olika former av stöd till Ukraina. Och Turkiet vet man ju aldrig var man har.

EU-mötena på toppnivå i Köpenhamn under oktobers första dagar utvecklades något oväntat till en spontan illustration av denna euro­peis­ka splittring. Bara några dagar innan de europeiska stats- och regeringscheferna anlände dit fick Nordens största flygplats – Københavns lufthavn, eller Kastrup som svenskar fortfarande kallar den – stängas i flera timmar på grund av de svärmar av drönare som cirklade över landningsbanorna.

Fenomenet spred sig därefter snabbt till en rad andra flygplatser och militära anläggningar, inte minst till Flyvestation Skrydstrup, hem för såväl landets F-35 som står i beredskap att patrullera Natos östflank, som för de F-16 som Danmark har skänkt till Ukraina.

Att drönarna uppenbarade sig just där, just då, var givetvis alls ingen tillfällighet. På bara någon dag ryckte alliansen ut med stöd till sin gamla allierade. Från Nato ”and nations” som det heter på Natospråk anlände en rad olika förmågor för att förhindra att ytterligare drönarattacker skulle sabotera sammankomsten i Köpenhamn, där försvarsfrågor och Ukrainastöd stod högst på agendan.

”We have to keep our skies safe”, meddelade generalsekreterare Rutte som personligen deltog under dag två vid den större sammankomsten med European Political Community. På dansk begäran sattes omedelbart stöd in från Natos Allied Air Command (AIRCOM) och Maritime Command (MARCOM). Sverige, Tyskland och Frankrike bistod med antidrönarsystem och personal som fick celebert sällskap av ukrainska drönarexperter. Vid kaj i Köpenhamn låg den tyska fregatten FGS Hamburg, flankerad av franska militärhelikoptrar.

Totalt deltog tio Natoländer med allt från bombhundar till krigsfartyg. Hybridkriget stoppades – om än bara för ett ögonblick – när de allierade demonstrerade sin solidaritetspakt i verkliga livet.

Fast så värst många sydeuropéer syntes inte till. Dit räknas knappast Frankrike som alltid ser till att hålla sig framme när något händer för att markera att stormakten är villig – fast knappast redo – att ta över ledarskapet från USA. Istället var det återigen samma nordeuropeiska allierade som briljerar i försvarsvilja och kapacitet och i de flesta fall ligger i topp med sitt Ukrainastöd; en hästskoformad allians från Tyskland och Polen upp till Finland och Norden och ner igen till Storbritannien.

Den del av Nato som ställer upp för varandra när det gäller. Så vi klarar oss nog ändå, även utan sydeuropéerna. Men knappast de utan oss.