Dansk folkeparti gör oväntad comeback

Jag trodde nog att det var slut med Dansk folkeparti efter valet 2022. De hade bara nätt och jämnt lyckats ta sig över spärrgränsen på 2 procent. Organisationen var sargad och splittrad, partiledaren stod mitt uppe i en rättssak, flera av de gamla rävarna hade lämnat och gått över till ett annat högerpopulistiskt, nybildat parti. Och helt ärligt, vem behövde längre de ursprungliga invandringskritikerna? Hela partietablissemanget var ju med på tåget och tävlade om vem som hade strängast migrationspolitik.

Men den senaste tiden har det hänt något. Plötsligt har staplarna börjat bli allt högre och nu visar den ena mätningen efter den andra att partiet är en maktfaktor igen. Enligt ett av opinionsinstituten är det till och med det största högerpartiet. När Dansk folkeparti firade 30 år i september kunde man inte ta miste på seger­ruset, och det är med stort självförtroende de nu inväntar den annalkande valrörelsen.

Socialdemokraterna är plötsligt nervösa igen. Partiledaren, Morten Messerschmidt, har presenterat ett invandringspolitiskt program som ska göra det ännu lite svårare att få uppehållstillstånd, ännu lite lättare att bli av medborgarskapet och ännu lite jobbigare att vara praktiserande muslim i Danmark. Trots att statsminister Mette Frederiksen lovar att hennes invandringspolitik är stramare än någon annans så har hon känt sig nödgad att byta ut sin migrationsminister och sätta Rasmus Stoklund på posten, en man med omvittnat hårda nypor. Och trots att Socialdemokraterna kommunicerar medkänsla med dem som lider av höjda matpriser, så hjälper det föga när Dansk folkeparti lovar att biffen och fläsket omedelbart ska bli billigare igen.

Men det är något annat också. Dansk folkeparti har återuppstått i en delvis ny skepnad. Den första utgåvan, under Pia Kjærsgaards ledning, hade en omisskännligt folklig karaktär. Det var Utkantsdanmarks parti, rösten för dem som gillade öl och fläsk och dansk pop, som inte bodde i storstäder och inte hade särskilt långa utbildningar. Den intellektuella motorn var prästen Søren Krarup och några andra nationalkonservativa präster i kretsen kring magasinet Tidehverv.

Morten Messerschmidt är förvisso djupt påverkad av Krarup och hans teologiska argument för den nationalistiska politiken. Men det intellektuella centrumet har i någon mån flyttats, från Tidehverv till en webbpublikation som går under namnet Modstrømmen. Den säger sig vilja appellera till dem som vågar tänka själva, som tröttnat på att ducka och hålla inne med sina högeråsikter. Kontexten är universitetsvärlden, vänsterdominansen inom akademin och dess tysta överenskommelse om att högerkonservativa åsikter ska marginaliseras, förtigas eller förlöjligas. Magasinet är inte formellt en del av Dansk folkeparti, men kopplingen är uppenbar, inte minst genom att chefredaktören har gått med i partiet och personligen ansvarar för Morten Messerschmidts konton på sociala medier.

I Weekendavisen noterar journalisten Søren Villemoes att det gamla Dansk folkeparti höll sig lite för sig självt av rädsla för att råka förknippas med aningen för extremistiska element i Europa. Det nya Dansk folkeparti gör tvärtom. Nederländska Geert Wilders var till exempel särskilt inbjuden talare på 30-årsfesten. På Modstrømmen publiceras politiker från högerradikala partier som grekiska Voice of Reason, belgiska Vlaams Belang, portugisiska Chega – för att nämna några. Morten Messerschmidt skäms inte heller för sina kontakter med den kontroversielle brittiske aktivisten Tommy Robinson.

Det är inte längre bara Bent och Jytte i Horsens som ska rösta på Dansk folkeparti. Messerschmidt har skapat ett fenomen som kan fånga upp de unga människor som tittar på amerikanska högerdebattörer på Youtube, unga väljare som tycker att Charlie Kirk sa som det var, människor som knutit näven i fickan när de sett Palestinademonstranter inta det offentliga rummet medan de själva inte vågat säga sin mening om situationen i Mellanöstern; unga och universitetsutbildade, belästa, beresta – och nationalistiska.

I Sverige hoppas politikerna att kulturkriget snart ska lugna ner sig, bara kriminaliteten går ner och bara vi tar oss samman. Men kampen om vilket slags länder de europeiska nationerna ska vara har bara börjat. Det är det Morten Messerschmidt har förstått.