Flockens förbannelser

Jag tänker mycket på Bileam i dessa dagar. Ni minns Bileam? Låt mig friska upp minnet. De 40 åren var nästan till ända för Israels barn och ökenvandringen närmade sig sitt slut. Snart skulle de få slå sig till ro i det utlovade landet. Snart skulle den 120-årige Mose dö och ersättas av Josua. Då slog israeliterna läger på Moabs hedar, öster om Jordanfloden, nära Jeriko.

Balak, som var moabiternas kung, såg ner på hedarna där runt två miljoner människor hade spänt upp sina tält. En fasansfull syn, tyckte kungen. Han visste hur det hade gått för amo­réerna som krigat mot israeliterna: Inte bra. Och hur skulle det gå med markerna? ”Nu kommer denna skara äta upp allt omkring oss, liksom oxen äter upp gräset.” Balak kom då att tänka på Bileam som var något slags hednisk spåman, men som uppenbarligen tjänade Israels Gud. Om han kunde få Bileam att förbanna folket, skulle moabiterna kunna känna sig trygga.

Han skickade sina finaste hovmän att hämta Bileam, som efter mycket om och men följde med. Bileam red på sin åsna. En trogen ­tjänare var åsnan, men nu vek hon undan från vägen, ut på åkern. Bileam blev vansinnig på åsnan och slog den gång på gång.

Till slut skedde det märkliga att åsnan började tala och förebrå Bileam. Och samtidigt ­öppnades Bileams ögon så att han såg en Herrens ängel med draget svärd. Av ängeln fick han inskärpt att han inte fick säga något som inte Herren Gud talade.

Väl framme hos kung Balak beordrades han att förbanna israeliterna. Men Bileam vägrade. Han uttryckte bara beundran. Balak blev häpen. Här lockade han med stora rikedomar bara för en ynka förbannelse. Men Bileam struntade i det och fortsatte med att ogiltigförklara Balaks förfrågan: ”Ingen trolldom hjälper mot Jakob, ingen spådom mot Israel. När tiden är inne ska det sägas om Jakob och Israel: Vad har inte Gud gjort! Se, ett folk reser sig som en lejonhona, stiger upp som ett lejon.” Otroligt. Balak trodde inte sina öron. Vackert och mångordigt prisade Bileam det förhatliga folket: ”Hur sköna är inte dina tält, o Jakob, dina boningar, o Israel!” Balak blev rasande.

Vi talar inte om ”förbannelse” i vår sekulära tid, förstås, det skulle vara löjligt. Vi använder folkrättsliga termer istället, termer som alla använder lite som de vill. Nutidens förbannelse är att anklaga för folkmord.

Ett annat sätt att förbanna är att porta eller mobba vissa länders representanter vid sportevenemang. Spaniens premiärminister lovordade nyligen de aktivister som blockerade vägen för ett lag med israeliska cyklister under Vueltan. Norge behandlar israeliskt fotbollslag som paria.

Kraven på att public service-företagen ska stänga ute Israel från Eurovision duggar tätt. ­Israel hindrar ju mattransporter från att komma in i Gaza. Klart att jud…förlåt, israelerna inte ska få vara med och sjunga och dansa. Som om Hamas version av hur nödhjälpen hanteras är tillförlitlig.

Banker och investerare tittar nervöst på FN-listorna över företag som kan kopplas till Israel. Hellre förbanna än förbannas, är sentimentet som motiverar flockbeteendet. Premiärministrar i länder som Storbritannien, Kanada, Frankrike och Australien viker ner sig för den inhemska opinionen från vänster och erkänner Palestina – vad det nu betyder.

Hamas är i alla fall nöjda och tackar så mycket.

I EU pågår påtryckningsförsöken mot de länder som inte tycker att det är rätt läge att erkänna Palestina just nu, inte medan Hamas svälter och torterar israelisk gisslan under jord, och sin egen befolkning ovan jord. Med ekonomiska redskap ska Israel pressas att sluta fredsavtal med den fiende som inte är intresserad av något annat än tillfälliga upprustningspauser.

Från en dag till en annan beslutade Sveriges regering att rapporteringen från Gaza, som till fullo kontrolleras av Hamas, är hundra procent sanningsenlig och att det nu är deras uppgift att för…fasa sig över Israel.

Pressen är massiv. Det är då man tänker på Bileam som vägrade att förbanna Israel.