Äntligen har jag hittat en tv-serie jag står ut med

Jag kan nästan inte titta på tv längre. Jag tuggar i mig nyhetsprogrammen, om jag måste, någon dokumentär, kanske ett enstaka byggnadsvårdsprogram. Men förmågan att njuta av tv-serier har jag nästan tappat. Och då ska man veta att detta var min paradgren många år. Ni förstår: The Wire, Sons of Anarchy, West Wing, Mad Men, Borgen, Homeland, In Therapy, Brothers & Sisters, Coupling, Band of Brothers och så vidare… Med sorg måste jag konstatera att jag inte ids längre. Kanske är tv-serierna sämre. Jag har försökt med både den superrosade Succession och den superduperrosade White Lotus, liksom med mycket annat.

Nej, det är för argt, för hårt, för obehagligt, för realistiskt, för orealistiskt, för vulgärt, för långsamt, för hetsigt, för svart, för blått, för cringe, för woke, för trist. Det beror delvis på att familje­livet gör att tiden man kan lägga på ”verklighetsflykt” ätits upp av verkligheten själv. Men det är inte bara det, för det finns fortfarande en genre jag trivs i.

Sommaren för nio år sedan började min man och jag titta på den israeliska serien Shtisel. Aldrig hade jag sett något liknande: en berättelse som utspelar sig i en isolerad, ultrareligiös miljö – men utan att spänningen byggs kring huvudpersonens känsla av fångenskap i den strikta gemenskapen. Den religiösa kontexten är just kontext, den ram som omger karaktärernas liv och handlande, tankar, känslor och relationer. Traditionerna är vad som bestämmer och avgränsar valmöjligheterna. Samtidigt visar Shtisel att individualiteten inte försvinner bara för att människor följer gemensamma mångtusenåriga traditioner.

Det kan också hända att särdragen framträder tydligare när huvudsysslan i livet inte är att tillfredsställa sina begär och stilla sin nöjeslystnad – men att föra ett arv vidare.

Serien kretsar kring familjen Shtisel, framför­allt den unge drömmande Akiva Shtisel. Han när konstnärsambitioner men arbetar som lärare på en pojkskola och bor tillsammans med sin far, änkemannen, den ärevördige Shulem Shtisel. Den gamle Shtisel försöker uppfostra sin egensinnige son samtidigt som han själv letar efter det som gör livet njutbart, inom det tillåtnas gräns, naturligtvis. Det är fint och ofantligt komiskt.

I tredje säsongen blev melodramen alltmer sentimental och det var en lättnad när finalen var till ända. Men så, tidigare i år, kom en så kallad ”prequel”, en nyproducerad serie om något som ligger före i tiden. I Kugel får vi möta Shulems kusin, Nuchem, som bor i Antwerpen med sin fru och giftasvuxna dotter Libbi. Frun vill skiljas redan i första avsnittet och sedan är Nuchem och Libbi lämnade åt varandra, lite som Shulem och Akiva i Jerusalem. 

Nuchem är obeskrivlig, gestaltad av den populäre israeliske skådespelaren Sasson Gabay, som lärde sig jiddisch för rollen. Hans kärlek till mat, pengar och berömmelse gör honom nästan till en karikatyr. Men ändå är hans karaktär allt annat än en karikatyr eller en stereotyp. Han har glimten i ögat, och den fint skildrade relationen till dottern ger djup åt karaktären. Oförglömlig är den devis han lever efter: ”Lär dig att skilja mellan vad som är stort och vad som är smått och fokusera sedan alltid, alltid på det lilla.” 

Hans dotter är en lätt sorgmodig ung kvinna med författarambitioner. Libbis problem är inte det som brukar plåga unga skribentförmågor, alltså att ingen vill ge ut deras alster. Istället är utmaningen för Libbi att hålla sig kvar i den verkliga världen, med de verkliga människorna, den verkliga kärleken och de eventuella framtida, verkliga barnen. Faran, som hon ser det, är att gå miste om det viktigaste om hon tillåter sig att leva genom karaktärerna hon skapar. Nog för att den ultraortodoxa kvinno­rollen spelar in, men Libbi sätter också fingret på ett dilemma som de flesta människor med kreativa yrken kan känna igen sig i. Jag minns en intervju för flera år sedan med Agnes Lidbeck, då debutant, där hon sa att hon skjutit upp sitt författarskap i många år för att inte mentalt försvinna från sina barns liv. 

Sommaren 2025 kommer alltid att vara sommaren när vi såg på Kugel. Återigen fick vi kliva in i det där universumet där halacha, den judiska lagen, rutar in livet och effektivt stänger ute omvärlden.

Det är sannerligen verklighetsflykt – men av sådan art att det viktiga, det vackra och det allmänmänskliga bryter fram med desto större klarhet.