En undanskymd skulptris

Ett besök på en gammal kyrkogård kan bli en vandring genom ett stycke glömd konsthistoria. Där står ännu sörjande gestalter i sten och brons med böjda huvuden och tunga draperingar. För drygt hundra år sedan var gravskulpturen en uppskattad genre. Med tiden svalnade intresset och dessa konstverk försvann nästan obemärkt ur vårt allmänna medvetande. Få ägnade längre en tanke åt vem som en gång hade skapat dem.

Det var i mötet med denna kyrkogårdskonst som konsthistorikern Berit Linden blev nyfiken på Sigrid Blomberg (1863–1941), en pionjär bland kvinnliga bildhuggare. I Med leran i min hand ger Linden en allsidig bild av en konstnär som var mycket uppmärksammad i sin samtid, men som senare förpassades till en fotnot i konsthistorien.

Sigrid Blomberg var verksam under decennierna kring förra sekelskiftet. Hennes Bebådelsen blev år 1900 det första verk av en kvinnlig skulptör som köptes in av Nationalmuseum. Berit Linden tecknar ett liv som börjar långt från huvudstadens konstvärld. Blomberg föddes på herrgården Skärshult i Fliseryd nära Oskarshamn. Fadern var godsägare och modern kom från en bildad miljö. Av någon anledning kom familjen på obestånd och gården såldes som konkursbo.

Trots detta fick Sigrid Blomberg möjlighet att studera, först vid den ansedda Nisbethska flickskolan i Kalmar. Efter några år som ”hemmadotter” fortsatte hon till Tekniska skolan och därefter till Konst­akademien i Stockholm. Redan i Småland hade hon fått upp ögonen för träsnideri, och i huvudstaden väcktes hennes intresse för att arbeta i lera.

Linden visar samtidigt hur just skulpturen var ett svårt område att erövra för en kvinnlig konstnär. Det krävde pengar, utrymme, material, beställare och fysisk uthållighet. För en kvinna kring sekelskiftet 1900 var det knappast en självklar bana. Blomberg fick dock uppmuntran längs vägen, inte minst av Tekniska skolans rektor Viktor Adler, som tidigt uppmärksammade hennes begåvning.

Efter Konstakademien valde Blomberg en ovanlig väg för sin fortsatta utbildning. Medan de flesta av hennes kamrater reste till Paris slog hon sig i stället ner i Dresden, där hon hade egen ateljé och tog privatlektioner hos skulptören Robert Diez. Hon gjorde också studieresor till Berlin och Italien. Redan här framträder en målmedveten konstnär med en tydlig vilja att gå sin egen väg.

Blomberg gjorde sig snabbt ett namn och fick beställningar på sakral konst, vilket gav en viss ekonomisk trygghet. Bland hennes uppdrag fanns altargruppen till Oskarshamns kyrka och dopfunten i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm. Särskilt många uppdrag fick hon inom sepulkralkonsten, alltså den konst som är knuten till gravvårdar. I Sverige nådde denna konstkategori sin höjdpunkt under 1900-talets första decennier.

Till grosshandlare Carl Wijks familjegrav på Östra kyrkogården i Göteborg skapade Blomberg Sorgen (1903), en ”kvinnofigur klädd i sorgens dok”. Samma skulptur restes också på borgmästare Gustaf Svanbergs familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård.

Göteborg rymde vid denna tid en borgerlighet med starka kulturella ambitioner och en vilja att lämna bestående avtryck åt eftervärlden. Bröderna August Röhss och Wilhelm Röhss d.y. var konstmecenater, och deras kapital lade grunden till Röhsska konstslöjdmuseet. August Röhss bekostade dessutom ett storslaget familjemausoleum.

År 1903 vann Sigrid Blomberg tävlingen om skulptural utsmyckning av det Röhsska gravmonumentet i konkurrens med Erik Lindberg och Carl Milles. Själva mausoleet ritades av Göteborgsarkitekten Hans Hedlund, som i samråd med konstnären Julius Kronberg valde Blombergs förslag. Enligt Kronberg var hennes verk det mest gripande och harmoniska. Ännu ett hedersamt uppdrag var marmorsarkofagen till Viktor Rydbergs grav, som kunde fullbordas 1909. Rydberg hade dött redan 1895.

Dessa monumentala verk var mycket uppmärksammade på sin tid. Sigrid Blomberg blev en känd konstnär, som syntes i dagspress och veckotidningar. I ett ateljéreportage från 1909 visar Linden hur Blomberg framställdes som både en seriös konstnär och en hemmets kvinna. Det var en tidstypisk balansakt: en kvinnlig skulptör kunde accepteras, men helst bara om hennes kraft samtidigt mildrades av något behagfullt och socialt igenkännbart.

Linden försöker också fånga männi­skan bakom verken. Det är ingen enkel uppgift. ”Blomman”, som hon kallades bland sina vänner, hade beordrat att hennes personliga papper skulle brännas. I stället bygger boken på en noggrann genomgång av andra källor, som pressmaterial, brevsamlingar, gästböcker och kyrkoarkiv.

En ovärderlig källa är Jane Fredlund, dotter till skulptören Stig Blomberg, som i sin tur var Sigrid Blombergs brorson. Hon skrev redan 1957 en kandidatuppsats om sin fars faster, då det ännu fanns många levande minnesbilder av henne. Enligt Fredlund var Sigrid Blomberg glad och spirituell men också fruktad för sin slagfärdiga replikkonst. Hennes språk hade en viss sälta. Hon rökte pipa, vilket väckte uppseende, och när hon en gång på 1930-talet togs in på sjukhus vägrade hon ge upp sin last och trotsade rökförbudet.

I den privata sfären stod relationen till Sigrid Leijonhufvud (1862–1937) i centrum. Leijonhufvud var bibliotekarie vid Nordiska museet och författare till böcker om frihetstidens personhistoria. Hon hörde till kärnan av bildade kvinnor i Sällskapet Nya Idun, och det var där Blomberg mötte henne. De båda Sigrid blev livskamrater. När Leijonhufvud dog 1937 stod Blomberg med i dödsannonsen. I de brev som citeras i boken framträder sorgen med ovanlig styrka. Efter Leijonhufvuds död kallade sig Blomberg ”bittert ensam” och skrev om en värld som hade gått förlorad.

Linden skildrar denna historia med god takt och utan intresse av att skapa sensationer. Brev och minnesfragment ger en bild av en intellektuell och känslomässig gemenskap, präglad av resor och vistelser på herrgårdar och det egna lantstället Sista styvern. Många kulturpersonligheter passerar revy. De båda Sigrid tillhörde ett nätverk av framstående intellektuella. Flera av deras väninnor, som Klara Johanson och Lydia Wahlström, var drivande i rösträttsrörelsen i början av 1900-talet.

För att förstå konstnärskapet måste man sätta sig in i tidens sociala och kulturella kretsar. Det innebär en del utvikningar, och ibland blir dokumentationen något katalogartad, med uppräkningar av namn, vistelseorter och vänskapskretsar. Det är en fascinerande personhistoria, men stoffet hade ibland kunnat bindas samman tydligare för att fördjupa förståelsen av Sigrid Blomberg.

När det gäller konstnärskapet hade författaren också kunnat tillåta sig en tydligare diskussion av stil, formproblem och ikonografi, liksom en mer konsekvent placering av Blombergs verk i relation till samtidens skulpturala ideal i Sverige och på kontinenten. Önskan att ge Blomberg en välförtjänt upprättelse resulterar i en framställning som oftare är beskrivande än analytiskt prövande.

På grund av en ögonsjukdom tvingades Sigrid Blomberg ge upp det mesta av sitt konstnärliga arbete redan 1912. Därefter ägnade hon sig bland annat åt formgivning av konstnärliga bokband. När modernismen svepte fram blev hennes skulpturala verk överspelade, och hon gled sakta ut ur historieskrivningen, för att återkomma först i vår egen tid.

På Nationalmuseum kan besökarna nu åter se Bebådelsen, som efter museets återinvigning 2018 står utställd i skulpturhallen. Museet har också köpt in fler verk av kvinnliga skulptörer. Samtidigt är det, som Berit Linden helt riktigt påpekar, inte bara kvinnliga konstnärer som har glömts bort. Även många manliga konstnärer från denna epok är i dag oförtjänt undanskymda.

Med leran i min hand visar att viktiga delar av den svenska konsthistorien fortfarande återstår att utforska. Boken väcker också ett intresse för kyrkogårdarnas konst och historia. Nästa gång man ser en sörjande gestalt i brons på kyrkogården är chansen stor att man funderar över vad verket vill säga och vem som en gång skapade det.