Kragh förklarar vår geopolitiska oreda

Krig. Konflikter. Folkmord. Världen framstår som mer splittrad och hotfull än någonsin, mer oförståelig. I sin nya bok Historiens återkomst gör Martin Kragh emellertid ett ambitiöst försök att begripliggöra vad som händer idag genom att titta i backspegeln. Förklaringar söker han i historien och bygger sin framställning på en bred inläsning av litteratur på en rad olika språk.

Kronologiskt täcker boken perioden från Napoleonkrigen och Wienkongressen 1815 till nutid. I brännpunkten står Europa och fyra historiska årtal då stormakter efter krig och omvälvningar försökte bygga en ny världsordning. Vid Wienkongressen ville stormakterna återställa ordningen i Europa med kollektiva säkerhetsnormer för att förhindra en destabilisering av kontinenten. Men arrangemanget var sårbart eftersom enskilda stater kunde fortsätta agera på eget bevåg. Kongressen lyckades heller aldrig dämpa staternas egenintressen, och den nya världsordningen följdes av imperialistiska ambitioner som ledde in i första världskriget.

Nästa stopp i kronologin är 1919 och den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons visioner om en ny internationell ordning. Säkerhet skulle inte baseras på realpolitik utan på rättsliga och demokratiska principer och mellanstatliga kon­­flikter hanteras i det nybildade Natio­nernas förbund. Freden dikterades emellertid helt av segermakterna och skapade djupa sår och revanschism i framför allt Tyskland. Nationernas förbund noterade visserligen framgångar på det humanitära området men var knappast effektivt för att lösa konflikter eller sätta stopp för Hitler.

När Roosevelt, Churchill och Stalin möttes i Jalta mot andra världskrigets slut låg åter en ny världsordning på ritbordet. Röda armén behärskade emellertid redan halva kontinenten och militärt maktspråk trumfade det mesta. Resultatet blev allianser formade med kalla krigets polariserade tankefigurer och ett permanent hot om kärnvapnens ömsesidiga förstörelse som fond.

Kraghs sista nedslag är Berlinmurens fall och Parisstadgan 1990 som fastslog ett slut på Europas era av splittring. Framöver skulle internationella relationer bygga på respekt och samarbete. Kalla kriget, kärnvapenupprustningen och de ideologiska striderna tycktes nu tillhöra historien. Det var en seger för freden och början på en lovande epok, som dock blev mycket kortvarig.

Att låta resonemangen kretsa kring de fyra årtalen är ett lyckat grepp. Konstruktivt sätts dagens konflikter in i ett historiskt perspektiv och tydliggör bland annat att Rysslands invasion av Ukraina och aktuella konflikter i Mellanöstern har trådar som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Första världskrigets rotsystem finns i 1800-talets strider om kolonier och globalt inflytande, och andra världskriget ses inte primärt som en konsekvens av det första utan som kulmen på ett kontinuum av oförsonlig kamp om inflytande och dominans.

Kragh följer emellertid inte bara utvecklingslinjer utan identifierar också ett mönster som visar att internationella kriser och maktskiften avlöses av kollektiva försök till fredsbyggande. Likaledes framgår att mäktiga stater ofta begår sina största misstag i förhastade försök att undvika en hotande nedgång. Rysslands krig mot Ukraina påminner om tidigare konflikter mellan ett imperium på nedgång och en ”upprorisk” koloni. Att storpolitikens djupt rotade beteendemönster tenderar att upprepas styrks med nedslag i antikens Grekland.

Bland annat uppmärksammas att kriget mellan Aten och Sparta bröt ut på grund av atenska beslutsfattares rädsla för att det ändå var oundvikligt. Hellre än att invänta fienders växande styrka ville man föregripa utvecklingen, och författaren ser ett liknande strategiskt tänkande inför första världskriget.

Trots yttre förändringar finns det alltså enligt Kragh mönster eller med andra ord en kontinuitet som gör det möjligt att studera och lära av det förflutna. Men om mänskligheten verkligen kan lära av historien borde vi med dagens erfarenheter av det förflutnas alla illdåd sitta med ett ymnighetshorn av lärdomar och leva i den bästa av alla världar. Verkligheten är dock självklart annorlunda, och frågan är hur vi överhuvudtaget kan lära något. Historien saknar ju trots allt en bruksanvisning.

Münchenöverenskommelsen 1938, som in­gicks mellan Tyskland, Italien, Frankrike och England, innebar att Tjeckoslovakien fick lämna sitt tyskspråkiga gränsområde Sudetenland till Nazityskland för att undvika krig.

Överenskommelsen har fått paradigmatisk betydelse och försett oss med mantrat: Ge aldrig vika för en diktator. Det har stärkt misstänksamheten mot kompromisser och bland annat legitimerat kriget mot Irak 2003. Münchens brutala lärdom har förvandlats till en tidlös moralisk berättelse om hur ondskan ska hanteras.

Det förflutna är emellertid sällan entydigt. Inför Gulfkriget 1991, då Saddam Hussein hade angripit Kuwait, argumenterade anhängarna av en amerikansk intervention: Inget nytt München där vi ger vika för en diktators maktbegär. Motståndarna kontrade: Inget nytt Vietnam där vi fastnar i sanden på liknande sätt som vi fastnade i djungeln. Historien riskerar alltså att fungera som ett skafferi där vi plockar fram argument som passar för stunden.

Författarens bild av det aktuella världsläget är med rätta pessimistisk. Inbromsningen av den demokratiska utvecklingen sätter skrämmande avtryck i världspolitiken. Kina är inställt på att utvidga sitt internationella inflytande och har hamnat på kollisionskurs med USA.

Att Peking och Moskva lanserar ett alternativ till västvärldens liberala demokratier ser han också som en del av ett återkommande mönster i historien. Förr eller senare utmanas etablerade ordningar av stater som är missnöjda med sakernas tillstånd.

Visserligen anser inte Kragh att världspolitiken styrs av oföränderliga lagar. Krig är alltid mer än en konsekvens av motstridiga intressen och påverkas även av beslutsfattarnas känslor, önskemål, arrogans och rädslor. Likväl uppfattar han att det finns en sorts lagbundenhet. Trots att spelplanen och verktygen förändrats dramatiskt ser han politik som en av de få mänskliga aktiviteterna som endast korrigerats marginellt de senaste årtusendena.

Maktstrider har hela tiden varit grundläggande. Realpolitiska perspektiv utgör också bokens bärande balk och genomsyrar resonemangen. Författaren följer alltså upptrampade stigar men tycks samtidigt medveten om att ingen historieskrivning är sista ordet – en sympatisk och ödmjuk hållning.

Trots att Kragh enträget argumenterar för historiens lärdomar är det oklart huruvida han egentligen anser att det förflutna kan förse oss med recept för kommande tider. Däremot menar han att den kan stimulera till nya frågor. På den punkten är jag helt enig. Som historiker måste man sänka ambitionsnivån och acceptera att det förflutna i första hand öppnar för reflektioner i nuet, vrider perspektiven och ger nya insikter. Och det är gott nog.

I Historiens återkomst benar Martin Kragh skickligt ut 200 års utveckling på världsarenan och synliggör den internationella ordningens mekanismer som ständigt lett till friktion och konflikter. Egentligen varken nytt eller originellt, men skrivet i en populärvetenskaplig tradition som vidgar synfältet för det förflutnas krumbukter.

Boken bekräftar att ambitionerna att skapa en stabil och fredlig världsordning ideligen har misslyckats, och att blicken i backspegeln knappast ger anledning till framtidsoptimism.