Spännande men väl fantasirikt om Botvid

Legenden om Botvid är en av de äldsta och mest okonstlade. Bondsonen från Sörmland for till England som handelsman och anammade den nya tron. När han kom hem verkade han bland sina grannar. De drygade ut uppehället med fiske, men blev en gång bortsjasade när de kom för nära en grannes ägor. Botvid drog till sina egna vatten med sitt följe – och fisken följde dem, och fångsten blev överväldigande rik.

Senare frigav Botvid en slavisk träl för att denne skulle missionera österut, men på väg mot Gotland slog trälen ihjäl Botvid på Rågö. När grannarna saknade honom leddes de till liket av en vit fågel. Han begravdes av sin bror Björn, som så småningom reste en kyrka över honom. Legenden upptecknades i slutet av 1100-talet och spreds i den unga svenska kyrkan.

Kring detta har Maja Hagerman vävt en schvungfull berättelse – om Botvid och hans tid, om användningen av helgonet i den tidiga medeltidens nordiska maktspel, om legendens roll i det svenska ärkestiftets konsolidering och om helgonkultens undergång vid reformationen. Det är färgstarkt, det är rappt, och jag tycker mycket om Maja Hagermans försök att levandegöra miljöer och återskapa den terräng som Botvid och hans grannar levde och färdades i.

Ändå skaver det. Mycket av tiden är höljt i dunkel. Trots det skriver Maja Hagerman detaljerat och livfullt om olika aktörer, hur de tänkte och agerade. Hon hastar förbi och förminskar de invändningar man kan göra. Vad som först framförs som en förmodan har några sidor senare blivit ett faktum och ligger sedan till grund för den fortsatta framställningen och Hagermans hypoteser.

Typexemplet är gravmonumentet vid kyrkan i Botkyrka. Det är utformat som en kista, med en runinskrift som talar om att den är gjord över Björn i Hammarby, son till Sven och Bänkfrid. Eftersom Botvids bror i legenden heter Björn ger kistan honom gård och familj, menar Hagerman, och återkommer i olika sammanhang till detta.

Men var det verkligen så? Björn var inget ovanligt namn. Om denne Björn var brodern som låtit resa kyrkan, varför nämns då inte Botvid i uppräkningen av familjen? Inte förrän på sidan 230 ser jag att jag inte varit ensam om att undra. Då berättar Hagerman att den förste som 1877 gjorde kopplingen mellan monumentet och Botvid var Oscar Montelius, en av den vetenskapliga arkeologins pionjärer.

I en not tillade Montelius: ”Botvid nämnes ej.” Men det bekommer inte Hagerman.

Än mer fundersam blir jag när Botvid och den nya kyrkan blev brickor i den svensk-norsk-danska drottningen Margareta Fredkullas (1080–1130) strävanden att hjälpa sonen Magnus Nielsen till ett svenskt kungadöme. Biskoparna Henrik och Gerder (eljest helt obekant) ska ha närvarat när Botvid överfördes från Salem till Botkyrka. De ska ha farit till Lund för att råd­göra med ärkebiskop Asser (1055–1137) om saken. Det finns inga belägg för något av detta, vare sig Assers samråd med biskoparna eller Margaretas inblandning i ett kyrkobygge långt norr om det danska riket, men Hagerman skriver om det med stor emfas. Till saken hör dessutom att Asser några år senare bidrog till att besegra och döda just Magnus och Margaretas änkling Niels i slaget vid Foteviken 1134.

Maja Hagerman hittar byggmaterial genom en mer generös inställning till källor än vad de flesta historiker unnar sig. Sagor kommer till heders, och när det gäller frågan var den helige Eskil eventuellt stenades omkring 1084 förklarar hon: ”Upplysningar om var ett helgon dog eller begravdes låter sig svårligen ändras på, för platserna levde vidare i minnet, de traderades av de troende och blev centrala för kulten.”

En källkritisk glädjedödare skulle nog snarare säga att det inte saknas platser som i efterhand försetts med en kung eller en helig man eller kvinna i paritet med deras storslagenhet. Kung Dags hög utanför Torekov är inte den enda.

Botvid är en spännande och välskriven bok, men bitvis mer fantasirik än övertygande. Jag tror att man ska unna läsaren fler och tydligare frågetecken, när de är befogade.