Andens drivmedel

En riktig vivör var han, Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831). En förnuftets och den fria tankens förkämpe som med ett glas Gewürztraminer höjt till franska revolutionens lov i ena handen, och ett utkast till en modern tysk författning i den andra, revolutionerade logiken och statsläran med sitt skarpsinne. Det hävdar Klaus Vieweg, Hegelforskare och författare till en omfattande ny biografi med anledning av filosofens 250-årsjubileum. Med passionerad övertygelse och tyskt nit i fotnoterna vill han omdefiniera bilden av den tyska idealismens största stjärna, från dammig professor till politisk aktivist och lebeman.

Det är en ambitiös föresats givet den tegel-Hegel vi trodde oss känna: en högtravande akademiker som gubbade till sig redan i tjugoårsåldern och vars filosofiska verk – om än briljanta i sin stil och komplexitet – är dubiöst religiösa och har tillhandahållit utsäde åt totalitära ideologier från nazism till marxism. I den första omfattande biografin på nära 30 år, som det tog fem år att färdigställa, lyckas Vieweg presentera Hegels rika sociala liv och politiska engagemang som ett viktigt bevisstycke i den fortgående intellektuella rättsprocess som vill avgöra den absoluta idealismens roll i idéhistorien.

Hegeluttolkare kommer i många schatteringar, men kan i grova drag delas in i dem som bejakar det teologiska fundamentet, och dem som vill rentvå systemet från vad man upplever som en otidsenlig och inkonsekvent religiositet, till exempel genom att se det som en utveckling av Kants förnuftsfilosofi. Därtill finns de skeptiska eller aggressiva röster, mest kända av dem är Karl Popper och Arthur Schopenhauer, som avfärdar Hegel antingen som urskuldare av totalitära system, som helt obegriplig, eller både och.

Vieweg gör inte någon Hegelskola explicit gällande, utan tillämpar istället ett slags skrivande method-acting där han placerar sig så nära objektet som möjligt, i huvudsak genom att ge företräde åt primära källor. Med extrem iver kretsar han varv på varv runt filosofens liv, verk och de ”groteska nidbilder” som har tecknats, tills han trampat upp en glänta där individen Wilhelm Hegel friläggs som en man djupt förankrad i sitt sociala sammanhang och sin samtid.

Frekventa referenser till Karl Rosenkranz tidiga biografi Georg Wilhelm Friedrich Hegels Leben från 1844 gör klart att Vieweg ser sig som arvinge till titeln som den mest pålitlige och detaljerade tecknaren av Hegels porträtt; en seriös förvaltare av arv och minne, obefläckad av politisk analys. Rosenkranz (som läste för Hegel i Berlin), tillsammans med filosofens egna brev och brev ur vänkretsen, är de oftast citerade källorna och utgör biografins stomme tillsammans med förklarande referat av Hegels viktigaste publikationer. Brevcitaten är en livsnerv i texten. Här hörs brottstycken av en betydligt mänskligare filosof än den man känner från hans strikt formalistiska texter; här skymtar otåligheten hos en pappa fram, nyfikenheten hos en vän, eller frustrationen hos en uttråkad lärare. Man skulle ofta gärna av ren nyfikenhet ha tagit del av längre utdrag istället för enskilda ord och fraser.

”Filosofen intrigerade bakom kulisserna på universiteten, skrev essäer och aggressiv polemik mot nationalister, övervakades själv av Preussens hemliga polis, angrep Storbritannien för att inte vara demokratiskt nog…”

Vieweg presenterar Hegel som hjältemodig aktivist och som ”den moderna filosofins stormästare”. Det senare epitetet är redan bekant, medan det första inte är hundra procent övertygande. Däremellan ryms dock ett annat spännande narrativ, nämligen hur Hegels sociala talang och intresse integrerats i hans filosofiska gärning. Såväl i sitt privatliv som i sina olika yrkesroller byggde han kontinuerligt upp nya kontaktnät och tog på sig uppdrag som placerade honom mitt i flödet av samtidens händelser och intellektuella diskurser: under teologistudier i Tübingen, som privatlärare i Bern och Frankfurt, docent tillsammans med Schelling i Jena, journalist och redaktör i Bamberg, rektor och skolråd för landets första humanistiska gymnasium i Nürnberg, och till sist som professor i Heidelberg och vid det nygrundade universitetet i Berlin.

Under hela livet odlade han långvariga och innerliga vänskapsrelationer, flera av dem till andra kända män som poeten Hörlderlin och filosoferna Schelling och Neithammer. Utöver nära vänner umgicks Hegel regelbundet med familjerna Goethe, Mendelssohn, Schlegel, Humboldt, Zelter och otaliga andra medlemmar i den tyska intelligentian. De beskriver honom som en underhållande person som charmade med sin schwäbiska dialekt och godmodiga humor. I kalendern trängs utflykter i det gröna, salonger, kaféhäng, vinprovningar, musikaftnar, utställningsbesök och kulturella resor till Europas metropoler.

Dessutom är Hegel en aktiv spindel i ett inte helt okomplicerat familjenät där, utöver fru och två söner, även ingår relationer till bland andra en aristokratisk, statusmedveten svärmor, en intelligent men depressiv syster, och en inledningsvis hemlighållen oäkta son som dock sedermera flyttar in hos Hegels på heltid (till de äktenskapliga sönernas chagrin). Även om man har svårt att köpa Viewegs blinkningar om att Hegel skulle varit en kvinnokarl och festprisse, så är hans sociala sida ändå tillräckligt framträdande för att man måste fundera över hur den kan ha påverkat hans filosofiska system – vilket i grunden beskriver förutsättningarna just för människors samlevnad och utveckling.

De första inspirationskällorna var dock teoretiska och det system Hegel utvecklar i sina två första verk Phänomenologie des Geistes och Wissenschaftder Logik har sina rötter hos de grekiska filosofer han studerade under skolåren i hemstaden Stuttgart, inte minst Aristoteles, stoikern Epiktetos och de phyrroniska skeptikerna. Klassiska tankegångar som kryddades med nyare, frihetsvurmande idéer från tonårshjältarna Rousseau och Schiller. Alldeles i slutet av gymnasietiden slog också Kants Kritik derpraktischenVernunft ner som en intellektuell bomb i filosofiska kretsar.

I dessa farvatten lade Hegel ut ett teoretiskt ankare som låg kvar under hela livet: skepticismens kyliga ifrågasättande, som han med särskild kraft vände mot romantikens svärmerier, och det dygd-inspirerade fokuset på förnuft och frihet. Men Hegels skrifter sprang inte ur ett briljant intellekt i den rena tankens luftiga kammare. Tvärtom växte framförallt de två senare huvudverken EnzyklopädiederphilosophischenWissenschaften och GrundlinienderPhilosophie des Rechtslika mycket fram i ett interaktivt sammanhang: i biografin framgår att texternas skelett utgörs av (ibland brådstörtat) tillkomna kompendier och föreläsningar under perioderna som gymnasielärare, föreläsare och professor. Hegels system tillkom alltså i aktivt utbyte med engagerade studenter och kolleger, där tankar flöt in som redan hade stötts och blötts med de mångåriga vännerna, och, föreställer man sig, även i en vidare bekantskapskrets där många var väl kvalificerade att dryfta filosofiska frågor på hög nivå.

Integrationen av Hegels teori och praktik illustreras inte minst av begreppet bildning: det är centralt för hans yrkesmässiga gärning, samtidigt som det återkommer som grundval i hans filosofiska system. Det ser ut som en tanke att de viktigaste texterna uppstått i samklang med den dialektiska logiken om hur andens (der Geist) utpräglingar verkar för att uppnå en högre insiktsnivå: den subjektiva anden (det individuella, medvetanderelaterade, enskilda) och den objektiva anden (det samhälleliga, moraliska, allmänna) förverkligar sig (hebensichauf) i det högsta uttrycket; den absoluta anden som är det rena förnuftet, konsten och religionen.

Utifrån exemplet bildning skulle det innebära att Hegels subjektivt tänkta form, hans pedagogik, frammanar sin motsvarighet i samfundets struktur, utbildningssituationen, till dess att dessa i en oundviklig pardans finner sitt förverkligande i de bildade, fria studenterna (i förlängningen: folket, staten). Måhända en förenklad bild, men den illustrerar hur motorn i dialektiken fungerar, den ”filosofiska vetenskap” utifrån vilken allt kan förstås och förklaras. Andens utpräglingar är och blir i en uppåtgående cykel, utan att delarna förlorar i substans när de uppgår i varandra. Och andens drivmedel är den fria tanken.

Individens frihet stöter sannerligen på konkreta utmaningar under Hegels levnadstid, i korselden av de politiska och väpnade strider som sköljde över Europa i franska revolutionens och Napoleonkrigens kölvatten. Hegel var 19 år gammal när revolutionen bröt ut och den unika chansen att förverkliga upplysningens tankar engagerade den unge studenten som stod i nära kontakt med franska och tyska revolutionssympatisörer. Han idealiserade Napoleon, den moderna folkrättens härförare, och tillsammans med personliga erfarenheter av övervakade institutioner i ett feodalt Tyskland inympades en reflex att alltid skynda till frihetens försvar. Må vara om hotet kom från censuren i Bamberg under Hegels tid som redaktör, från det otidsenliga skolsystemet i kungariket Bayern under hans tid som rektor, från en studentförening i Heidelberg, dominerad av nationalistiska antisemiter, eller från Preussens restaurationsterror efter Napoleonkrigen.

Viewegs material styrker hur Hegel i alla dessa situationer tog ställning för individens frihet och folkets agens. Filosofen intrigerade bakom kulisserna på universiteten, skrev essäer och aggressiv polemik mot nationalister, inhyste vänner som misstänkts för landsförräderi, övervakades själv av Preussens hemliga polis, angrep Storbritannien för att inte vara demokratiskt nog, vittnade på åsiktsfränders sida i rätten, och tog vid ett tillfälle risken att stå under ett fängelsefönster och prata med en fängslad vän (på latin för att fångvaktarna inte skulle kunna följa samtalet).

Dessa gärningar gör inte Hegel till vare sig fullblodshjälte eller frihetsrebell, som Vieweg gärna vill göra gällande. Men mot bakgrund av dem blir det ändå svårt att ta anklagelser på allvar om att Hegel med ”dolda syften” (Popper) skulle ha stött Preussens totalitära regim, eller överhuvudtaget förordade en kontrollerande statsapparat. I stort och smått genomsyras hans agerande av en djup tro – övertro, tänker cynikern – på den fria tankens kraft, den därtill nödvändiga bildningen, och det resulterande förnuftet som människans frälsning. Om en historiens åklagare skulle välja åtalspunkterna abstraktion, naivitet och elitism, skulle det kännas mer träffande än anklagelser om manipulation och despotism. Tycker man efter att ha läst Vieweg.

Den oftast misstänkliggjorda ordvändningen hos Hegel dyker upp i Rechtsphilosophie som publicerades i Berlin 1817, just när nationalisterna i Preussen vred om tumskruvarna på antimonarkistiska och fritänkande element. Hegel skriver i förordet: ”det som är förnuftigt är verkligt, och det som är verkligt är förnuftigt”. Denna Doppelsatz har av kritiker lästs som en välsignande av den rådande regimen och av despotism i stort. Vieweg gör dock motsatsen gällande i en intressant passage om hur fortsättningen av förordet lyder och hur det politiska klimatet hårdnade markant precis månaderna före utgivningen av boken. Det, menar han, skulle ha fått Hegel att skriva om texten på ett sätt som godtogs av de korkade censorerna, men där ironin var solklar för den avsedda akademiska läsekretsen. Trots att man tidvis irriteras över Viewegs ansträngningar att i alla lägen försvara sin hjälte, känns den här delen övertygande och det är i största allmänhet nyttigt att bli påmind om vilka minfält av hotande repressalier som de flesta tänkare tvingats navigera genom historien, och vilken inverkan detta lätt förbisedda faktum måste haft på kanoniska texter.

Hegels svajighet leder till att han av kyrkomän anklagas för panteism, och man kan knappast klandra dem. Det krävs inget drastiskt tankesprång för att läsa in det i en filosofi som tillskriver allting en potential för den absoluta anden, och där varje individ (Ich-heit), i egenskap av sin fria vilja är ”oändlig, allmängiltig och fri”.

Hegel bestred påståendet och lyckades avvärja problem genom att definiera kristendomen som andens högsta uttryck. Trots detta känner man som modern läsare att psykologiska överväganden snarare än religion utgör hjärtat hos Hegel. Till exempel i resonemanget kring människan och rättsstatens grunder där han skriver: ”individen förverkligar sig endast i andra individers varande; bara däri är Jag en verklig person för mig.” (Hegels kursiveringar.) Det minner mer om Martin Bubers ”Ich und Du” än en teologisk grundsats. Men så tillhörde ju Buber existentialisterna som drack girigt ur Hegels källa, liksom även psykoanalytikerna, via Jacques Lacan.

Viewegs materialnära utgångspunkt och kronologiska upplägg sörjer för översiktlig och detaljrik läsning. De biografiska delarna varvas med noggranna genomgångar av alla huvudverk, ned på kapitelnivå. Referaten är uttömmande, och tidsföljden förankrar dem i Hegels livsbana, men de saknar det kritiska skarpsinne och den stilistik som skulle behövts för att verkligen föra verken närmare läsaren. Här blir Viewegs närhet till objektet ett hinder. För att förstå texterna i sina sammanhang rekommenderar jag istället det utmärkta StanfordEncyclopedia ofPhilosophysom man lätt kan googla fram.

Den milda träigheten i dessa delar är dock bara delvis biografens fel. Ett mer djupgående problem är att idealismens grundval – antagandet att medvetandet i någon form står över materien – långsamt gjorts irrelevant av naturvetenskaperna. Filosofi är mest givande på de områden där akademien ännu inte har definierat frågeställningarna tydligt och inte lyckats enas om en gemensam metod för att besvara dem. Viewegs bok påminner oavsiktligt läsaren om att vad gäller det mänskliga medvetandet – under så lång tid en av de olösta gåtorna – så närmar vi oss den punkt där filosofiska resonemang förpassas till idéhistorien snarare än levandegör hur vi kan eller bör uppfatta världen. Den sanning och elegans Hegel eftersträvar med sin logik och sina exakt utarbetade begrepp förvandlas obönhörligen till kuriosa när mattan ryckts undan för slutsatserna.

Mer relevanta känns Hegels moraliska och statsvetenskapliga resonemang. Här berikar hans ansatser fortfarande och betydelsen för andra skolor kvarstår, vilket gör Vieweg intressantare i dessa delar. Dock lämnar Hegels notoriskt höga abstraktionsnivå en öppen flank även här. Trots att Vieweg övertygar om att Hegel ägnade sitt liv åt att förorda förnuft och frihet så förblir begreppen tillräckligt nebulösa för att fungera som argument för allt ifrån proletariatets befrielse till individens självskapande à la Ayn Rand. En filosofins transsubstantiationsklyfta öppnar sig: så nära i allt väsentligt, men väsensskilt i sina utpräglingar. I ett slags omvänd dialektik, dessvärre.