Kvinnorna tar över

Tillsättningar av nya höga befattningshavare tenderar att tilldra sig viss uppmärksamhet. Magdalena Andersson som lågoddsare till posten som socialdemokratisk ordförande, med därmed sannolikt i alla fall tillfälligt vidhängande statsministerpost, får allt upptänkligt ljus. Nya Säpochefen Charlotte von Essen hamnar också i fotoblixtarnas sken. Och den senast utsedda landshövdingen Ulrica Messing tillägnas i alla fall några nationella notiser plus förstås helsidor i BLT och Sydöstran.

Det handlar om tre synnerligen kompetenta personer och ledare. Det är odiskutabelt. Det handlar också om tre kvinnor. Är det viktigt? Ja, kanske.

I Magdalena Anderssons fall har det en uppenbar extra laddning att hon kan bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Många har också sagt att det efter Juholt och Löfven ”är dags för en kvinna”. Färre reflekterar över att detta betyder att sex av landets åtta riksdagspartier kommer att ledas av kvinnor, ett förvisso med delat ledarskap. De mörka kostymerna håller på att försvinna från den svenska politiska parnassen.

På myndighetssidan ser vi samma tydliga trend. År 2014 var drygt 40 procent av generaldirektörerna kvinnor. År 2020 var siffran runt 55 procent. Nuförtiden är snittlönen för kvinnliga generaldirektörer också något högre än männens, vilket indikerar att det inte handlar om någon för kvinnorna negativ särbehandling när det gäller myndigheternas storlek och status.

Tvärtom är den högst avlönade generaldirektören Trafikverkets Lena Erixon med 178 600 kronor. Lägst avlönad är en man, Isak Reichel, som i egenskap av chef för Myndigheten för stöd till trossamfund får hanka sig fram på knappt halva denna lön, 85 000 kronor. Av de drygt 150 myndighetschefer där regeringen sätter lönerna har 39 en inkomst av tjänst som understiger 100 000 kronor. Av dessa är 24 män, alltså drygt 61 procent. Här finns i toppen förvisso också välbetalda manliga chefer, men kvinnornas frammarsch sker alltså på flera plan.

På den regionala statliga förvaltnings­sidan har sju av de åtta senast tillsatta landshövdingarna varit kvinnor. Dessutom har Dalarnas Ylva Törn ersatts av Camilla Fagerberg Littorin som tillförordnad chef.

Lägg till detta de svenska utnämningarna till posten som EU-kommissionär. Sex gånger har Sverige utsett en kandidat till posten, sex gånger har det varit en kvinna. Anita Gradin satt en mandatperiod,­ Margot Wallström och Cecilia Malmström utsågs två gånger var och nu är alltså Ylva Johansson vald för sin första mandatperiod.

Trenden är tydlig, mannen håller på att fasas ut från toppositionerna inom svensk politik och statsförvaltning. Varför har det blivit så?

Vissa påstår att det är en effekt av rege­ringens feministiska politik som inte söker jämställdhet utan mer konsekvent missgynnar män. Den synen åtföljs av en mer konspiratorisk förklaringsmodell som menar att detta kan ske utan risk eftersom ingen törs protestera utan att bli uthängd som bakåtsträvande manschauvinist.

Denna manliga offerkoftapose motsägs av att de utnämnda allt som oftast håller mycket hög kvalitet. Olivia Wigzell, Socialstyrelsen, nämnda Lena Erixon, Trafikverket, Carin Jämtin, Sida, Ingrid Eiken Holmgren, Statens fastighetsverk, Therese­ Mattsson, Kustbevakningen. Knappast kvoteringsmaterial.

En annan förklaring får nog sökas. Varför inte utgå ifrån att regeringen faktiskt vill ha de bäst lämpade på respektive post, att det är meriter och skicklighet som avgör? Den bemanning vi ser motsvarar den kompetens som marknaden bjuder.

Välutbildade kvinnor på landsbygden söker sig till Stockholm för att de mest kvalificerade jobben finns där. Männen följer efter för att det inte finns några kvinnor kvar i byarna. I storstaden nobbas de dubbelt. Arbetsmarknaden har inget behov av dem. Och kvinnor får förvisso till följd av utvecklingen i ökande utsträckning ”gifta ned sig”, men någon måtta får det ändå vara. Männen söker stöd i flaskan och styrka i gäng och kriminalitet. Långt, långt från politik och statsförvaltning.

Bland de invandrade familjerna söker sig tjejerna på eget bevåg till innerstadsskolorna medan killarna blir kvar på ”orten” där förebilder och framtid ser helt annorlunda ut.

På universiteten och högskolorna kommer läsesalar och korridorer nu efter pandemirestriktionerna åter att fyllas av företrädesvis unga ambitiösa kvinnor. Den enda manliga bastion som stärks är chefsnivån på dessa högre utbildningsanstalter. Rektorerna inom statsförvaltningen bestod av 58 procent kvinnor år 2014 mot bara 37 procent 2020. Den trenden känns lika övergående som, på något längre sikt, fördelningen av Nobelpristagare.

Annars är den kvinnliga dominansen på högre utbildningar, vissa inriktningar undantagna, inget typiskt svenskt fenomen. När jag besökte Harvard i Boston för ett par år sedan tyckte jag mig göra samma iakttagelse i korridorerna på medicins­ka fakulteten där. Jag frågade prefekten om saken och han fick omedelbart något nervöst i blicken, tittade sig omkring och stängde dörren: ”Det är så här, universitetsledningen är hela tiden på mig för att det finns för få kvinnor i min ledningsgrupp, men ingen ser att detta är en övergående problematik. Det stora jämställdhetsproblemet för samhället på sikt är att det bara är unga kvinnor som söker sig till högre utbildningar.”. Reaktionen var lika förvånande som budskapet. Får detta inte sägas?

Följer vi näringslivslogiken så är utvecklingen inget problem. Mansdominerade styrelserum har alltid ursäktats med att det inom konkurrensutsatt verksamhet gäller att toppa laget, inga fördelningshänsyn är möjliga.

Så varför skulle inte regeringen kunna anlägga samma perspektiv på statsförvaltningen bara för att könsfördelningen då blir omvänt skev? Snarare är väl utvecklingen i sådana fall ett skäl att ifrågasätta de kvarvarande mansdominerade näringslivsmiljöerna.

En svårfångad, ofta diskuterad, dimension rör det så kallat kvinnliga ledarskapet. Skiljer det sig från männens? Jag är inte så säker på det. Det är samma resultatkrav, samma via regleringsbrev styrda bedömningsgrund, samma egentliga drivkrafter. Däremot vittnar många om att omgivningens reaktioner och krav skiljer sig åt beroen­de på om chefen är utrustad med eller befriad från en y-kromosom. Positiva manliga ledaregenskaper konverteras till belastande beteenden för kvinnor. Om den tendensen stärks eller försvagas i och med att det kvinnliga ledarskapet blir norm är svårt att sia om. Det borde bli bättre. Men kanske riskerar det tyvärr först att bli värre.

Intressant i sammanhanget blir också att följa jämställdhetsdebattens utveckling. Feminismens utgångspunkt är att kvinnorna är underordnade. Om det i en framtid blir tvärtom, hur utvecklar sig den feministiska kampen då? Payback time eller fortsatt kamp för jämställdheten? Övergången från en samhälleligt överordnad position till en underordnad är förstås svår, men den motsatta resan är inte heller problemfri.

Än värre är det om den starka positiva drivkraften i den brittiska suffragettrörelsens kamp för frigörelse och förändring efterföljs av en manlig indolens där reträtten med frivillig liknöjdhet blir en marsch in på varma herrklubbar eller ut till kal­la parkbänkar.

Detta skulle ju paradoxalt nog åter kunna förpassa kvinnan till en omhändertagande och vårdande familjeroll, bara med den skillnaden att hon samtidigt också får vårda och ta hand om samhället.

Kanske skulle vi stanna upp och lyssna på en tidig feminist vars dramatik, på ett annat sätt än den samtida Strindbergs, kretsade kring kvinnans roll i ett patriarkalt samhälle: Henrik Ibsen. När Norsk kvindesagsforening hyllade honom på hans 70-årsdag år 1898 sade han i sitt tacktal:

”Jag tackar för skålen men måste frånkänna mig den äran att medvetet ha verkat för kvinnosaken. Jag är inte ens på det klara med vad kvinnosaken egentligen är. För mig har det handlat om människosaken.”

År 2048 har ”kvinnosaken” kanske fullt ut ersatts av ”manssaken”. Ibsens ord gäller likafullt.