Genvägar och senvägar

Vare sig vi gillar det eller inte, är det sannolikt att gentester snart kommer att användas i anställningsintervjuer, och för att avgöra vilken utbildning människor är bäst lämpade för, skriver Yulia Kovas och Fatos Selita. Här finns en jättemarknad som ännu inte har öppnat sig – och vem bryr sig om småsaker som relevanta fakta när det finns pengar att tjäna?

Hundratals gener avgör om du blir en bra maratonlöpare, men de företag som erbjuder sig att hjälpa föräldrar att avgöra om deras barn bör satsa på en idrottskarriär testar fyra av dem, och lämnar sedan sitt utlåtande. Med sin bok Oedipus Rex in the Genomic Era vill Kovas och Selita höja allmänhetens kunskaper om hur gener fungerar. Hon är professor i genetik och psykologi, och han är jurist; båda vid Goldsmiths, University of London.

När vi översköljs av genetisk information gäller det att inte luras av förväntningseffekter. Förväntningseffekterna går att studera: redan att få genetisk information kan förändra folks biologi. I en studie där försökspersonerna fick veta att deras gener gav dem sämre fysisk uthållighet slutade de träna, blev trötta fortare och fick sämre syreupptagningsförmåga – trots att de i verkligheten hade gener för bättre fysisk uthållighet än genomsnittet. Samma sak med en studie där folk felaktigt fick veta att deras gener gjorde att de fortare kände sig mätta: de började äta mindre och fick trots det högre halter av mättnadshormon i blodet. ”Vissa av de kroppsliga förändringarna var större än genernas faktiska effekter”, kommenterar Kovas och Selita.

”Hur uppfostrar man ett barn om man är övertygad om att människor inte kan bli något de inte redan är?”

Varje gång jag läser om genetik förundras jag över samma sak: det är märkligt att människan har så svårt att förstå levande processer. Det som borde vara det allra mest naturliga för oss, att föreställa oss levande varelser som just levande – det vill säga: växande, föränderliga, lärande, aktiva, påverkande och påverkade – väcker så stort tankemotstånd. Vi föredrar att tänka i termer av statiska tillstånd hellre än kontinuerlig utveckling, vi föredrar att betrakta biologiska organismer som döda föremål, som enkla input-output-mekanismer, som oföränderliga och ödesbestämda. Det märks lika tydligt vare sig det handlar om gamla fördomar (i den där familjen ligger tjuvaktighet i blodet), nya fördomar (generna kontrollerar allt, som programvaran i en dator) eller kreativa kombinationer av gammalt och nytt: vi ryssar behöver en stark ledare, det ligger i våra gener, säger en av intervjupersonerna i Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand.

Föreställer vi oss själva som döda maskiner måste vi sedan, som kompensation, göra maskinerna levande. Jag misstänker att det är därför förhoppningarna om artificiell intelligens och medvetna maskiner har blivit så upptrissade.

Det kan vara en historisk olycka att genetiken råkade utvecklas samtidigt med datatekniken: det har lett till att den senare har blivit en metafor för den förra. Vid en första anblick ser det ut som en perfekt överensstämmelse. Gener är kod – och digitala ettor och nollor är också kod! Biologi och informationsteknologi förefaller likna varandra så mycket att jämförelsen blir omöjlig att motstå. I båda fallen är det koden som är det viktiga, medan hårdvaran är betydelselös och utbytbar. Alltså är vi inget annat än maskiner, styrda av vår genetiska kod, på exakt samma sätt som när en laptop styrs av Windows – så ser den populära föreställningen ut. Det är en vanföreställning som varje seriös bok om genetik behöver bryta sönder.

Kovas och Selita försöker bryta sönder den genom att börja i en annan ände: med skönlitteraturen. Du tror att du har öppnat en bok om genetik, och får istället läsa ett par filosofiska kapitel som utgår från Sofokles pjäs om kung Oidipus. Förutom Sofokles använder de sig också av Demokritos, Epikuros och Lucretius – som om inget värt att uppmärksamma hade hänt inom filosofi och litteratur sedan antiken.

Jag tror att det är en mycket mer effektiv strategi att vara konkret och teknisk: förklara för läsaren, tydligt och pedagogiskt, vad gener gör och inte gör. Detta spar Kovas och Selita till den senare hälften av boken. Även där undviker de konkreta exempel alltför ofta, kanske i tron att det gör texten lättare för den allmänhet de riktar sig till, men när tydliga, praktiska exempel saknas återstår bara en handfull abstraktioner, vilket inte underlättar läsningen. Jämför med den svensk-ungerske forskaren och essäisten Georg Klein: han förstod att det är teknikaliteter som gör en bok om genetik intresseväckande och lättillgänglig.

Ju mer man lär sig om hur gener verkligen fungerar, desto sämre passar den populära föreställningen att genetik och biologi i grunden inte är något annat än informationsteknologi. Ingen dator behandlar sitt operativsystem på samma sätt som en cell använder sitt dna. Cellen redigerar aktivt de gener den läser, i en process som mest av allt påminner om att klippa film: sekvenser klipps bort, flyttas, klistras ihop i en ny ordningsföljd. Detta innebär att samma dna-sekvens kan koda för en mängd olika proteiner. Instruktionerna för att tillverka proteinet ligger inte i genen, utan lika mycket i klippningen.

Redan här kan man börja fråga sig vem det är som styr: Är det genen som utnyttjar cellen, eller cellen som använder sig av genen? Det svar som framgår om man tränger djupare in i genetiken är att frågan bygger på en typiskt mänsklig föreställning: vi vill veta vem som bestämmer, vi vill hitta chefen i toppen av hierarkin. Vi startar med föreställningen att vi, om vi bara letar tillräckligt noga, kommer att hitta en enda central punkt som styr; resten är bara ett maskineri som utför de order som kommer från centrum.­ Det är en dålig utgångspunkt för den som vill förstå biologiska varelser.

Vad genetiken har att säga oss, om vi vill lyssna till den, är att vi behöver lära oss att tänka på ett helt annat sätt: den tankemodell vi behöver vänja oss vid liknar ett nätverk med mängder av ömsesidigt påverkande delar. Det finns ingen chef. Det som finns är en komplicerad väv av orsaker och verkningar; en väv som förändras medan den väver fram sig själv. Genen påverkar cellen, som i sin tur påverkar genen. Båda påverkas av miljön; de erfarenheter som organismen gör under livet påverkar vilka gener som kommer att aktiveras. Och vad avgör hur miljön ser ut? Organismen. Varje organism förändrar den miljö där den lever, medvetet eller oavsiktligt, och anpassar sig sedan till dessa förändringar, samt till alla de andra organismer som omger den.

De flesta av människans egenskaper är polygeniska och multifaktoriella, skriver Kovas och Selita. Varje egenskap beror av mängder av gener i kombination med mängder av miljöfaktorer. Redan när det gäller kroppslängd är hundratals gener involverade – gener som var för sig kan ingå i flera olika nätverk med hundratals andra gener som avgör andra egenskaper. Det här innebär att det inte är någon enkel sak att förklara vad en gen gör. Samma genvariant kan öka risken för blodsjukdomen sicklecellanemi och förbättra motståndskraften mot malaria. Om våra livsvillkor förändras kommer genens effekter också att förändras: en gen som hjälpte oss att överleva svältperioder för 15 000 år sedan har visat sig öka risken för diabetes när vi omges av mat i överflöd.

Den som vill ägna sig åt genmanipulation av människor bör komma ihåg att gener inte är en rad enkla strömbrytare på en kontrollpanel – av eller på, smart eller dum, bruna ögon eller blå. Om du skannar dina gener, skriver Kovas och Selita, kommer du inte att få ett antal definitiva svar om vem du är. Du kommer att få risker och sannolikheter: högre risk för bröstcancer än genomsnittet, och så vidare. Om de risker eller möjligheter som finns i ditt dna ska utvecklas, beror i sin tur på din miljö och dina egna handlingar.

Motsättningen mellan arv och miljö förefaller olöslig, men vid forskningens frontlinjer har genetikerna redan övergett den. ”Gener och miljö samarbetar alltid”, skriver Kovas och Selita. De vill hjälpa läsaren att förstå människans komplicerade natur, men använder ordet ”komplexitet” så ofta att jag känner allergin börja klia i halsen. Fördelen är att de inte romantiserar komplexiteten: de har förstått att determinismen inte försvinner ur systemet bara för att antalet delar blir oöverskådligt stort. En komplex maskin är i princip lika förutsägbar som en simpel.

Social rörlighet – eller brist på den – beror delvis på genetiska faktorer, skriver de. Även när det gäller psykologiska egenskaper som koncentrationsförmåga och impulskontroll har generna ett visst, mätbart inflytande. Om stora människogrupper är statistiskt förutsägbara för den som känner till deras gener – vad kommer det att innebära för politik, rättsväsende och för det övervakningssamhälle som växer fram på internet? Och vad innebär det för den fria viljan?

Det är här Oidipus kommer in i bilden. Sofokles pjäs är full av ironiska vändningar som inte har förlorat sin effekt på 2 400 år. Kovas och Selita använder sig av Oidipus för att diskutera vilja, slump, förutsägelser, misstolkningar och determinism. Har man en deterministisk människosyn blir människor inget annat än biljardbollar på ett bord – och kan en biljardboll hållas ansvarig för vad den gör?

Utan fri vilja blir juridiken irrelevant – något de till att börja med inte ser som ett problem. De har gott om invändningar mot hur rättsskipningen fungerar idag. ”Det är otroligt”, skriver de, ”att domsluten fortfarande påverkas av samma missuppfattningar, samma tendenser att felaktigt tillskriva andra människor inre egenskaper och av vår subjektivitet (som gör att vi identifierar oss med och sympatiserar med människor som liknar oss själva).” Föreställningen att vi har en fri vilja, och att konsekvenserna av våra handlingar leder till att vi får vad vi förtjänar, är ”vanföreställningar” som är sammankopplade i ”en odelbar, dubbel förbannelse”.

Om vi överger den fria viljan ”kan vi nå fram till ödmjukhet”, skriver de, och skisserar sedan en framtid där maskininlärning, genetik och neurovetenskap ska ge perfekt kunskap om alla de faktorer som ledde fram till ett brott. Det låter inte så ödmjukt; det påminner mer om de samhällen som science fiction-författarna brukar varna för. Och när föreställningen att straff och belöningar har ett moraliskt värde kastas bort, kommer en gammal bekant in genom den andra dörren: tanken att använda straff och belöningar som instrument. Vi kan fortfarande belöna människor, inte för att de förtjänar det, utan ”för att uppmuntra folk att ägna sig åt socialt önskvärt beteende”.

Om ingen kan göra något annat än de redan gör – vad händer då med levande varelsers förmåga att växa, utvecklas, påverkas och lära sig nya saker? Skaffar man sig den sortens människosyn har man sannolikt lämnat biologin bakom sig. Hur uppfostrar man ett barn om man är övertygad om att människor inte kan bli något de inte redan är?

Kovas och Selita vill inte leva i ett samhälle där den fria viljan är avskaffad, men deras försök att försvara den är inte lika övertygande som deras ansträngningar att ifrågasätta den. Viljans frihet räddas till sist med en hänvisning till kvant­fysikens osäkerhetsprincip, och med hjälp av begreppet ”emergent” – ett komplicerat system kan uppvisa egenskaper som är mer än summan av dess delar. Människan är ”determinerad men inte (fullständigt) förutsägbar”, konstaterar de.

Sedan tidigare vet jag att Kovas har ett socialt rättvisepatos som kan förvåna dem som inte har följt med forskningens utveckling. Darwinister pratar inte längre om själviska gener, utan om att altruism­ och moral har selekterats fram av evolutionen. Genetiker har börjat undersöka hur sociala orättvisor påverkar vilka gener som stängs av eller aktiveras i kroppen. Detta perspektiv saknas tyvärr i Oedipus Rex in the Genomic Era. Paradoxalt nog har humanisterna samtidigt övertagit den människosyn som biologerna har övergett: de talar om ras och kön så att de ibland låter som fördomsfulla biologer från förra sekelskiftet
(se min artikel ”Det stora skiftet” i
Axess 3/2021).

Kovas och Selita vill förbättra allmänhetens ”genetiska läskunnighet” inför den framtid som väntar. Med bättre kunskaper kommer vi att kunna göra förnuftiga val, skriver de. Visst. Men vill vi vara förnuftiga? Deras eget favoritexempel, pjäsen om Oidipus, får mig att tvivla en aning. Personerna runt Oidipus, som anar eller vet mer än han, råder honom att inte gräva för djupt i det förflutna. Han svarar: ”Jag börjar få nog av alla dessa goda råd.”