Mindre muntra matroser

Följande ord av Samuel Johnson, återgivna av hans biograf James Boswell, kan möjligen framstå som en aning överdrivna:

”Ingen man kommer att vilja bli sjöman om han är slug nog att istället hamna i fängelse; att befinna sig på ett skepp är att befinna sig i ett fängelse men med risken att drunkna… Ett skepp är värre än ett fängelse. I fängelset är luften bättre, sällskapet bättre och bekvämligheterna bättre; och skeppet har den ytterligare nackdelen att befinna sig i fara.”

Jämförelsen mellan ett engelskt 1700-talsfängelse och ett segelfartyg är inte omedelbart rimlig för den som inte har bekantat sig med livet för de tusentals män som, mer eller mindre frivilligt, tjänstgjorde i någon av de vid tiden enorma flottor som de europeiska imperierna hade byggt upp. Men även om Johnson överdriver, så var förhållandena ombord på ett normalstort krigsfartyg knappast särskilt trevliga.

Ett krigsfartyg med 74 kanoner var ungefär 48 meter långt och hade en besättning på upp till 500 man. Dessa fartyg var därmed kraftigt överbefolkade, vilket ledde till ökad risk för både olyckor och smittspridning, det senare särskilt i mer tropiska klimat. Någonting som inte sällan ledde till att sjömännen vägrade att tillbringa flera regnperioder i till exempel Västindien, då tropiska sjukdomar spreds som en löpeld på de lägre däcken i ett fartyg.

Samtidigt var krigsfartygen extremt hierarkiska, i sig givetvis inte förvånande då de var en del av militären, men minsta överträdelse bestraffades med prygel eller med slag från en piska eller käpp. Reglerna för hur hårda de straff som officerarna kunde utdela skilde sig åt mellan olika länders flottor, men som regel var de mycket hårda. Den lön som sjömännen kunde förvänta sig var låg och betalades ibland inte ut under långa perioder. Ett stort problem för samtliga stora europeiska flottor var att sjömän deserterade så snart de gavs permission, något som ofta ledde till att de nekades landpermission trots att de hade rätt till det. Under krigstider försämrades villkoren ytterligare och flottorna förlitade sig till tvångsrekryteringar för att bemanna krigsfartygen.

”Ett stort problem för samtliga stora europeiska flottor var att sjömän deserterade så snart de gavs permission, något som ofta ledde till att de nekades landpermission.”

Internationellt sett är studiet av vad som på engelska brukar kallas ”The Age of Sail” och på svenska segelfartygens tid, ett omfattande område. Det saknas inte svenska bidrag och här bör särskilt nämnas Leo Müllers mycket intressanta bok Consuls, Corsairs, and Commerce. The Swedish Consular Service and Long-distance­ Shipping (2004) samt det Centrum för maritima studier vid Stockholms universitet där Müller är föreståndare. Att det är ett jämförelsevis litet fält i Sverige har sannolikt sin grund i modern svensk hi­storia, även om Fredrik Thomassons nyligen publicerade Svarta S:t Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785–1847 (2022) på ett magistralt sätt visar hur den moderna svenska historien var en del av de atlantiska nätverken. Men vid en jämförelse med mängden av litteratur på andra språk framstår den svenska utgivningen som en försvinnande liten rännil.

Segelfartygens tid sägs vanligtvis ha tagit sin början efter slaget vid Lepanto 1571 mellan en samling katolska sjönationer med Filip II:s bror Johan av Österrike som överbefälhavare och den till manskap överlägsna osmanska flottan. Det är svårt att riktigt ta in siffrorna; den katols­ka flottan bestod av 208 fartyg, 30 000 soldater och 50 000 galärslavar, medan den osmanska flottan bestod av 100 000 man.

Om slaget alls är ihågkommet av gemene man, beror det sannolikt på att Miguel Cervantes, senare författare av Don Quijote, deltog och blev sårad, för att sedan tillbringa fem år i osmansk fångenskap. För en vidare förståelse av slaget och Medelhavsvärlden un­der denna pe­­riod­ kan jag inte nog rekommendera historikern Noel Malcolms mästerliga Agents of Empire. Knights, Corsairs, Jesuits­ and Spies in the Sixteenth-­Century Mediterranean World (2015). Slaget vid Lepanto var det sista större slag där galärer användes i krig. Slutet på segelfartygens tid sägs däremot ofta vara slaget vid Hampton Roads under det amerikanska inbördeskriget (1862), då den ångdrivna pansarkryssaren CSS Virginia förstörde segelfartygen USS Cumberland och USS Congress under en och samma dag.

Även om havens historia har en relativt lång tradition med storverk som Fernand Braudels La Méditerranée et le Monde­ Méditerranéen à l’Epoque de Philippe II (1949) och mer nyligen Marcus Redikers Between the Devil and the Deep Blue Sea. Merchant Seamen, Pirates, and the Anglo-­American Maritime World, 1700–1750 (1987) och Paul Gilroys The Black Atlantic. Modernity and Double Consciousness (1993), så är det tydligt att det geografiska och sociala rum som havet öppnar har kommit att bli allt viktigare för historiker. Inte minst blir det tydligt i hur havet möjliggör nya sätt att skriva historia då det inte är underkastat samma bundenhet som traditionella geografiska kategorier.

Segelfartyget är i sig, som Paul Gilroy har påpekat, ett socialt rum: ”ett levande, mikrokulturellt, mikropolitiskt sy­stem i rörelse”. I det här sammanhanget bör Daniel Heller-Roazens mästerliga The Enemy of All. Piracy and the Law of Nations nämnas. Heller-Roazen visar med häpnadsväckande beläsenhet hur piraten, som politisk, juridisk, litterär och social­ kategori eller figur är helt central för att förstå framväxten av en rad kategoriseringar och begrepp som vi vanligtvis förknippar med landbundna fenomen. Som ett resultat demonstrerar Heller-Roazen­ hur produktivt ett tänkande som tar havet som sin utgångspunkt kan vara. Två nyligen publicerade bidrag i segelfartygens historia är Steven Pfaff och Michael Hechters The Genesis of Rebellion.­ Governance, Grievance, and Mutiny in the Age of Sail (2020) och Niklas Frykmans The Bloody Flag. Mutiny in the Age of Atlantic Revolution (2020). Som redan titlarna avslöjar, behandlar dessa böcker samma ämne och ungefär samma tidsepok, det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet, en tidsperiod som brukar betecknas som segelfartygens guldålder.

The Genesis of Rebellion. Governance, Grievance, and Mutiny in the Age of Sail (2020) skiljer ut sig i mängden av böcker som har skrivits om segelfartygens tid. Inte minst eftersom ingen av de båda författarna är historiker. Steven Pfaff är professor i sociologi och Michael Hechter är professor i statsvetenskap. Deras re­spektive ämnesbakgrund färgar det sätt med vilket de närmar sig bokens frågeställning, vilken kortfattat är: Vilka faktorer var avgörande för huruvida ett skepp drabbades av myteri eller inte? Boken är uttalat en bredsida mot de historiker som tidigare har studerat just myterier, då författarna anser att dessa historikers brist på systematik och statistiska metoder har inneburit att man inte på ett övertygande sätt har kunnat förklara orsakerna till och effekterna av myterier.

Historisk sociologi är förvisso ett, vid det här laget, moget fält med gott om ut­övare. Någonting som inte minst William H Sewell demonstrerar i sin mycket värdefulla genomgång av relationen mellan historia och samhällsvetenskaplig teori, Logics of History. Social Theory and Social Transformation. Med det sagt så använder Pfaff och Hechter ett arkiv som förvisso har använts i flera tidigare studier, den brittiska amiralitetets register, för att göra en noggrann statistisk jämförelse mellan orsaker och effekter av myterier på 62 fartyg som drabbades av dem och ett större antal fartyg där missnöjet aldrig tog sig sådana uttryck.

Alexis de Tocqueville beskriver i Souvenirs, den bok han skrev om februarirevolutionen 1848, uppror som de händelser som ”förvånar och skrämmer oss mest”. I boken återger Tocqueville en situation i la chambre des députés i början av februari 1848; han och flera andra varnar för en kommande revolution med resultatet att de blir utskrattade. I slutet av februari har julimonarkin kollapsat. Pfaff och Hechter menar att en förklaring till varför uppror kan framstå som så förvånande är att de underlydande många gånger tolererar umbäranden och ojämlikhet en längre tid innan de till slut trots allt gör uppror. En ytterligare anledning är att härskare, särskilt envåldshärskare, gör allt i sin makt för att kontrollera sina undersåtar. Denna kontroll kan bestå av en kombination av beroende av härskaren och ett ständigt hot om bestraffning om man inte lyder. En sista förklaring till varför uppror kan uppstå så plötsligt är att kunskapen i maktens boningar om vad som sker i de lägre skikten är liten, och det handlar då om härskare som är alltför isolerade för att få korrekt information, vare sig det beror på rädslan för att vara bärare av dåliga nyheter eller en insikt om att klagomål är meningslösa och inte skulle leda till några förbättringar.

Den tidsperiod som Pfaff och Hechters bok studerar sträcker sig mellan 1740 och 1820. Det är en tid då de stora europeiska flottorna, förutom att vara involverade i ett antal stora krig och oroligheter, inte minst den amerikanska och frans­ka revolutionen samt de efterföljande napoleonkrigen, även genomgår en rad organisatoriska och juridiska förändringar. Det sista decenniet som boken undersöker sammanfaller med inledningen av det som brukar betecknas som segelskeppens gyllene tidsepok, en period då skeppen blir alltmer effektiva och växer i storlek samtidigt som världen blir mer och mer sammanbunden via världshaven. Det är fråga om ett slags proto-globalisering, som enligt historikerna Sebastian Conrad och Jürgen Osterhammel äger rum under perioden 1750–1870. Deras redigerade bok An Emerging Modern World – en av delarna i det ambitiösa A History of the World-projektet utgivet av Belknap Press – visar tydligt hur de nätverk som senare utkristalliseras under det sena 1800-talet börjar ta form långt tidigare.

För Pfaff och Hechters vidkommande är det relationen mellan en etablerad social ordning, i form av livet på ett skepp, och revolt, i form av myteri, som är huvudfrågan. I någon mening är sammanhanget en bisak för att få studera en mycket större och mer vittgripande frågeställning. Detta är något som står klart redan i bokens första kapitel då författarna presenterar de tre begrepp som boken sedan huvudsakligen arbetar med: styrelsesätt, klagomål och myteri. Begreppen ska, enligt författarna, förstås som sammanlänkande och de utgör tillsammans grunden för deras förklaring till varför myterier uppstår.

De noterar att myterier länge har förståtts som en central metafor för sociala revolutioner men att tidigare studier i alltför stor utsträckning har betraktat sitt material som en serie fallstudier över specifika och singulära myterier. De historiker som har fått det empiriska materialet i sina händer har i hög grad bortsett från möjligheten att systematiskt analysera likheter och skillnader mellan en lång rad likartade händelseförlopp, för att på så sätt kunna utveckla ett slags typologi eller handlingsteori över myteriet som handlingsalternativ.

Personligen är jag övertygad om att det finns goda möjligheter att dra lärdomar även av de studier som Pfaff och Hechter uppfattar som besvikelser. Ett i mitt tycke lysande exempel på när en studie av en enskild person och de historiska sammanhang där vederbörande befann sig även kan fungera för att ställa och besvara större frågor är Robert C Ritchies studie Captain Kidd and the War against the Pirates (1986). För att inte tala om en banbrytande studie som Peter Linebaugh och Marcus Redikers The Many-Headed Hydra. The Hidden History of the Revolutionary Atlantic (2000) – en bok som genom de livsöden den beskriver lyckas levandegöra en hel värld bestående av pirater, handelsmän, slavar, missionärer och revolutionärer.

Med det sagt är det ändå lätt att fa­scineras av både Pfaff och Hechters perspektiv och den grundläggande fråga de försöker besvara. De båda författarnas underliggande tes är att alla samhällen präglas av ett potentiellt missnöje som riskerar att bryta ut mer eller mindre oväntat och plötsligt. Skeppen är, trots det faktum att deras styrelseskick skiljer sig från det som råder på land, även under den period de studerar, inte minst i det att skeppets innevånare lever mer eller mindre på varandra, ett slags samhälle i miniatyr.

Den sociala hierarkin må vara tydlig och reglernas efterlevnad må upprätthållas med hårdhet, men ändå utgör skeppet en social organisation, eller vad sociologen Erwin Goffman har kallat för en total institution. På den underliggande tesen följer en annan som utgör kärnan i författarnas argumentation, och den hävdar att människor är beredda att uthärda svårigheter så länge de inte anser att dessa är resultaten av dåligt ledarskap eller undermåligt styrelseskick. Om de börjar anse att så är fallet, är risken stor att de kommer att börja formulera gemensamma klagomål – klagomål som i sin tur, givet specifika förhållanden, riskerar att leda till ett sammanbrott för den sociala ordningen.

I någon mening är det lätt att se tydliga likheter mellan Pfaff och Hechters handlingsteori och den som Albert O Hirschman utvecklar i den banbrytande studien Exit, Voice, and Loyalty. Responses to Decline in Firms, Organizations, and States. Dock med två omedelbara invändningar; Pfaff och Hechter behandlar inte tillräckligt tydligt ett av de handlingsalternativ som Frykman i The Bloody Flag visar var många sjömäns kanske vanligaste och som överensstämmer med Hirschmans exit­alternativ, det vill säga: desertering. En andra invändning skulle vara att Hirschmans bok inte behandlar totala institutioner i den Goffmanska betydelsen, och att den möjliga handlingshorisonten krymper avsevärt i den sortens institutioner jämfört med andra organisationer och institutioner.

Niklas Frykmans The Bloody Flag. Mutiny in the Age of Atlantic Revolution (2020) behandlar samma ämne som Pfaff och Hechter, men gör det på ett sätt som bygger vidare på numera klassiska studier som den redan nämnda The Many-Headed Hydra. The Hidden History of the Revolutionary Atlantic och Julius S Scotts The Common Wind. Afro-American Currents in the Age of the Haitian Revolution (2018). Scotts bok bygger på hans inflytelserika men länge opublicerade doktorsavhandling från Duke University (1986). Frykman, som är svensk men arbetar och har studerat i USA, fokuserar på hur decennierna av revolutioner, det vill säga: decennierna kring sekelskiftet 1800 påverkade livet för de sjömän som många gånger hade tvångsrekryterats in i de europeiska flottorna. Han bygger vidare på Linebaugh och Redikers tes om revolutionära atlantiska nätverk i vilka information och motstånd spreds vid sidan av offi­ciella eller mer etablerade kontaktvägar. Den period som Frykman fokuserar på är inte densamma som den som studeras i The Many-Headed Hydra. Här kan vi iaktta hur de amerikanska, franska och haitiska revolutionerna innebär att idéer om frihet, jämlikhet och broderskap kom att utgöra en grundton även för de sjömän vilkas liv i viktiga avseenden inte längre var deras egna.

Frykman är en mycket skicklig historiker och stilist. Av särskilt intresse är hur han visar hur många sjömän var aktiva i flera myterier, och inte bara i samma nations flotta utan i flera nationers flottor; särskilt imperiernas flottor rekryterade sjömän från andra länder. För Frykman är det tydligt, han demonstrerar det väl, att det är nödvändigt att förstå det ökade antalet myterier i de olika europeiska flottorna i direkt relation till det revolutionära våldet på land. Sjömännen är inte, som i Pfaff och Hechters analys, uteslutande drivna av huruvida ledarskapet är dåligt eller inte, det är inte oviktigt, men lika viktiga är de idéer som med allt starkare intensitet kommer att cirkulera i den revolutionära miljön ombord på de stora, atlantgående krigsfartygen. Det här är en historieskrivning som möjliggör en förståelse av de fina nyanser som en alltför abstrakt modell inte klarar av att hantera. Frykman ger flera exempel på hur myteristerna vältaligt argumenterar gentemot flottans högre ledning för det rättmätiga i sina myterier. På så sätt lyckas framförallt franska sjömän vid mer än ett tillfälle undvika bestraffning för de uppror de genomför.

Som både The Bloody Flag och The Genesis of Rebellion visar, så ökar antalet myterier markant under 1790-talet. Inledningsvis är detta tydligast i den frans­ka flottan med flera omfattande myterier, varav de mest omfattande ägde rum i Toulouse och Brest. Pfaff och Hechter beskriver hur det under 1790-talet sker en drastisk ökning i antalet straff som utmäts i den brittiska flottan utan att det på samma sätt sker en ökning i försämrad disciplin ombord på fartygen. Deras förklaring är att officerskåren, under dessa år omedelbart följande på franska revolutionen, präglas av en irrationell rädsla för revolution och således straffar minsta förseelse. Samtidigt finns det gott om bevis för att disciplinen inom den brittiska flottan hade tilltagit och blivit allt strängare under decennierna kring franska revolutionen. Inte minst var denna ökande disciplin ett direkt resultat av den kapprustning som hade ägt rum på Atlanten under det sena 1700-talet.

En viktig skillnad mellan framför­allt de franska och de brittiska myterier­na som Frykman diskuterar var myteristernas relation till och krav på staten. De franska myteristerna är i betydande utsträckning en del av revolutionen och ser sig själva som en del av den franska republiken och folket. Vid mer än ett tillfälle fattar franska myterister beslut för att undvika att skada franska medborgare, beslut som kunde stå i direkt konflikt med deras övriga intressen. De brittiska myteristerna drevs på ett tydligare vis av en önskan att förbättra de ofta hems­ka förhållanden de levde under. Men även de brittiska myteristerna ansträngde sig för att förklara sina skäl för männi­skor på land. Särskilt tydligt var detta vid de största myterierna som drabbade den brittiska flottan, myterierna vid Spithead och Nore, som ägde rum år 1797.

Frykmans bok är ett lysande exempel på hur viktigt det är med flerspråkighet om en historiker vill arbeta inom det framväxande fältet, global historia. Han rör sig tillsynes sömlöst mellan franska, svenska, brittiska och holländs­ka källor. Jag kan anse att inte tillräckligt många svenska historiker ger sig ut utanför vårt lands relativt snäva gränser och istället väljer ämnen där de skulle kunna ge bidrag till något av de större internationella forskningsfälten. Återigen så existerar det lysande undantag, men inte sällan så består dessa undantag av personer som är verksamma utomlands, ett sådant exempel är den vid King’s College­ verksamme historikern Max Edling, som har gett avgörande bidrag till tidig amerikansk historia, ett annat är den vid Oslouniversitetet verksamme medeltidshi­storikern Anders Winroth som på samma sätt har presterat avgörande bidrag till den tidiga europeiska medeltidshistorien. Niklas Frykman sällar sig till den lilla grupp svenska historiker som har lämnat viktiga bidrag till tättbefolkade forskningsområden i en internationell kontext. Om jag fick komma med en önskan skulle det vara att hans bok omedelbart översattes till svenska.

Under min läsning av Frykmans och Pfaffs & Hechters böcker återkommer jag till en och samma frågeställning rörande de liv de skriver om. När jag slutat läsa är jag inte längre säker på huruvida Samuel Johnson faktiskt överdrev. De små, relativt slutna, sociala världar som de stora segelfartygen utgjorde under det sena 1700-talet var utan tvekan ofta fruktansvärda miljöer, och villkoren för sjömännen förbättrades knappast av de ständiga konflikter de tvingades agera kanonmat i.

Ett av de återkommande argumenten i den större litteraturen kring det som Linebaugh och Rediker kom att beteckna som den revolutionära Atlanten är att det var en miljö i vilken ett rudimentärt och tidigt klassmedvetande formades, att relationen mellan de vanliga sjömännen och den ofta adliga officersklassen kan förstås som en form av klassrelation och att myterierna var en form av tidigt krig mellan klasserna. Jag menar att flera av de sjömän som kom att delta i något eller flera av de myterier som Frykman och Pfaff & Hechter analyserar och beskriver skulle kunna beskrivas som gramscians­ka organiska intellektuella avant la lettre. På ett sätt kan vi då ställa den traditionella idéhistorien på huvudet och konstatera att riktigt alla idéer kanske inte formulerades i de parisiska salongerna eller de engelska kaffehusen.