Blod, järn och stålar

Med följande ord pekade Otto von Bismarck 1862 ut den tyska vägen för dryga 80 år fram­över: ”Tidens stora frågor kommer inte att avgöras genom tal och majoritetsbeslut […] utan genom järn och blod.” Det blev med tiden mer järn och blod än vad Bismarck tänkt sig, men så blir det ibland när ”stora män” slår in på riskfyllda vägar.

Frågan om man kan tala om en tysk Sonderweg från Andra rikets uppgång 1871 till Tredje rikets undergång 1945 har gett historikerna huvudbry. Nya volymer om denna våldsamma period, särskilt om Hitlertiden, produceras på löpande band. Två nyskrivna volymer och en nyutgiven ger perspektiv på det tyska dramat: Katja Hoyer redovisar i Blood and Iron det tyska kejsarrikets uppgång och fall. Oswald Spenglers sista bok från 1934, som undergrävde hans popularitet hos nazisterna, har kommit i engelskspråkig nyutgåva: The Hour of Decision. David de Jong skildrar de mäktiga tyska företagardynastiernas rovdrift under nazitiden i Nazi Billionaires. Och några av essäerna i Christopher Clarks Prisoners of Time behandlar Bismarck, Vilhelm II och nazismen och kan användas som utvikningar till Hoyer och de Jong.

Att orientera sig i alla lärda tyska arbeten om Bismarck och tyska kejsarrikets uppgång och fall är en uppgift som skulle kräva – eller kanske snarare kväva – sin man. Den som vill skaffa sig en skaplig översikt av ämnet har nu fått sin önskan uppfylld. Katja Hoyer, journalist och tyskutbildad historiker verksam i Storbritannien, har i Blood and Iron åstadkommit en faktafylld och lättläst historik över det tyska riket 1871 till 1918, med en bakåtblick som redovisar de händelser som från 1815 ledde fram till det tyska enandet. Boken inleds med en sammanfattning kryddad med målande formuleringar som att Tyskland till en början var ”en mosaik, hastigt hoplimmad med dess fienders blod”, att uppkomsten av en ny maktspelare i Europas mitt var som ”att placera ett barn med en trumpet mitt i en symfoniorkester av världsklass” och att Tyskland i november 1918 ”låg besegrat, med kronan slagen från dess huvud, dess sköld och svärd spruckna och dess anda knäckt”.

Kung Vilhelm av Preussen lät sig motvilligt krönas till kejsare vid en ceremoni i Versailles och det tyska kejsarrikets födelsedatum sattes till den 1 januari 1871.

Bismarck hade i unga år gjort sig känd som ”den galne junkern” – en äventyrare som söp, spelade, duellerade och jagade fruntimmer och vilda djur. Så småningom kom det politiska spelet att förlösa hans rastlösa energi. År 1862 blev han som ministerpresident Preussens starke man. Efter krigen mot Danmark, Österrike och Frankrike gick den tyska nationalismen i spinn och 39 länder sammansmälte till ett. Kung Vilhelm av Preussen lät sig motvilligt krönas till kejsare vid en ceremoni i Versailles och det tyska kejsarrikets födelsedatum sattes till den 1 januari 1871. Nedkomsten var svår: ”Bismarck hade en omöjlig uppgift i att hitta den minsta gemensamma nämnaren i en mångfald av intressekonflikter, och det faktum att hans konstitution varade i 47 år är anmärkningsvärt. Systemet var naturligtvis i sig självt defekt men satte inte Tyskland på en oundviklig väg mot krig och folkmord.”

Bismarck lyckades hjälpligt hantera den omöjliga uppgiften genom att balansera olika politiska och ekonomiska intressen. Att denna hantering inte alltid var vacker framgår av hans yttrande om att det är med lagar som med korv, det är bäst att inte veta hur de kommer till. Han lierade sig först med nationalliberaler och därefter med konservativa krafter, utkämpade kulturkrig mot katoliker, drev först igenom (anti)socia­listlagar och därefter socialförsäkringar. 1888 blev de tre kejsarnas år: Vilhelm dog, hans son tog över som Fredrik III men dog i cancer, varefter sonsonen tog över som Vilhelm II. Otto och Vilhelm drog inte jämnt: ”En situation med två envisa preussare vid rodret på det tyska skeppet bådade inte gott.” Två år senare tvingades Bismarck lämna skutan.

Vilhelm saknade Bismarcks erfarenhet och navigationsförmåga: ”Hans märkliga blandning av svindlande övertro på sig själv och uppenbar osäkerhet gjorde det lätt för smickrande och sluga rådgivare att nå fram till kejsaren och påverka hans beslutsfattande.” Men kejsaren bar trots allt själv det yttersta ansvaret för att det gick som det gick: ”När han besteg tronen 1890 hade han en tydlig vision för Tyskland. Han ville se en enda nation med en stark central monarki som var världsledande i fråga om teknologisk, militär och marin makt. För att uppnå detta valde han att inte bry sig om Bismarcks varningar för den osäkra utrikespolitiska situationen […].” Den tyska ekonomin gick emellertid som tåget och under några år med Leo von Caprivi som kansler rustades den antisocialistiska och antikatolska arsenalen ner. Därefter slog Vilhelm in på en äventyrlig kurs. Tyskland måste genom flott- och världspolitik erövra sin plats i solen. Bara så kunde man få olika intressen från eliter till arbetare att falla in i ledet.

Vilhelm hoppades mycket på Bernard von Bülow, som blev kansler år 1900. Men Bülow var ingen ny Bismarck. Upprustningen tvingade honom att gå emot de konservativa eliterna och införa progressiv arvsskatt. Det fortsatta behovet av ökade skatteintäkter ledde så småningom till hans fall. Han efterträddes av Theobald von Bethmann-Hollweg, en moderat politiker som inte förmådde tygla Vilhelm. ”Man kan inte undgå att se likheter med vissa moderna politiker som, frustrerade över deras medarbetares önskan att mildra och tona ner, tar till sociala medier för att kommunicera direkt med allmänheten”, skriver Hoyer.

Kejsar Vilhelm hade en benägenhet att trampa i klaveret, som när han jämförde tyskarna med Attilas hunner, en jämförelse Tysklands motståndare gjorde flitigt bruk av under första världskriget. Vid krigsutbrottet i början av augusti 1914 förklarade Vilhelm att han inte erkände några partier, bara tyskar. Fyra år senare var det ingen som erkände Vilhelm. Cirkeln var sluten. ”Det slutade där det hade börjat: i blod och järn.” Kaisern flydde och Tyskland ”släpades, sparkande och skrikande, in i en kort fas av verklig demokrati”.

Christopher Clark, historieprofessor vid Cambridgeuniversitetet, har tunga böcker i bagaget vad gäller tysk historia, inte minst Iron Kingdom om Preussens uppgång och fall och biografin Kaiser Wilhelm II. Han är också känd för sitt arbete om de misstag som ledde till förs­ta världskriget, The Sleepwalkers från 2012. I sin nya essäsamling, Prisoners of Time, presenterar han en liten handbok för politiker som vill gå i Bismarcks fotspår: 1) Provokation får såväl vänner som fiender att visa sina kort. 2) Kaos skapar en dynamik som gör det möjligt att nå uppsatta mål. 3) Oförutsägbarhet gör det möjligt att skapa nya politiska kombinationer. 4) Kontroll över chefen är en nödvändig förutsättning: Vilhelm I klagade över att det var svårt att vara kejsare under en sådan kansler. 5) Många mål i såväl bredd som djup ger flexibilitet: Clark konstaterar att ”Bismarck gick in i striden med ett ganska öppet sinne, inte bara vad gäller metoder och allianser, utan också prioritering och tajmning av mål”, och hade en enastående förmåga att se möjligheter där andra bara såg hot. Många av dagens populistiska och auktoritära ledare använder liknande metoder. Clark utfärdar en varning:

De som utvecklar sådana tekniker saknar vanligtvis Bismarcks intelligens och förutseende. De vet hur man bryter ner institutioner men inte hur man bygger upp dem. De vet hur man startar och underblåser kulturkrig men inte hur man avslutar dem. Närvaron av sådana otyglade personligheter på världsscenen har redan gjort mycket för att minska transparensen och förutsägbarheten i världssystemet.

I en essä om Vilhelm II kretsar Clarks resonemang kring John Röhls biografi om kejsaren i tre volymer. ”Det är omöjligt att bedöma Vilhelm II – och hela det tyska kejsardömets era – som historiskt kunskapsfält utan John Röhl.” Samtidigt som Clark beundrar Röhls arbete är han kritisk till dennes tolkning av Vilhelm som målinriktad krigshetsare, en länk mellan Bismarck och Hitler, en kritik som i viss mån borde drabba även Hoyer. Clark menar att Vilhelm drevs av tillfälliga impulser, ibland aggressiva, ibland defensiva. Han fick en idé, blev entusiastisk, därefter uttråkad, och släppte den. Clark finner gott om belägg i Röhls biografi. Kejsaren ”babblar till oss sida upp och ner, bombarderar sina samtalspartners (och läsaren) med fantastiska geopolitiska spekulationer, tokiga planer, sarkastiska sidokommentarer och taktlösa skämt. […] Det är som att dag ut och in lyssna till en hund som skäller i en låst bil.”

Hur stor makt hade kejsaren? Vilken roll spelade Vilhelm i den tyska utrikespolitiken? Clarks slutsats blir som följer:

Det huvudsakliga hindret för att besvara dessa frågor är helt enkelt att Vilhelms mål på detta område var allt annat än konsistenta. Om Kaisern under sitt styre hade haft en klar och sammanhängande politisk vision eller ett program, kunde vi enkelt ha mätt hans inflytande genom att väga intentioner mot utfall. Men Vilhelms interventioner var ofta impulsiva skott från höften och hans mål var oklara och ständigt skiftande.

Det sparkande och skrikande som Hoyer avslutar sin framställning med pågick i 14 år. Weimarrepubliken fick svåra törnar – Versaillesfreden, skadestånden, Ruhrockupationen, hyperinflationen, depressionen – och hukade under en ständig korseld från höger och vänster. En av extremhögerns eldledare var Oswald Spengler. Han uppnådde närmast profetstatus med Der Untergang des Abendlandes (1918–22), på svenska Västerlandets undergång (1996–97). Året efter nazisternas Machtüber­nahme publicerades hans sista bok på tyska: Jahre der Entscheidung, engelska: The Hour of Decision, och svenska: Avgörande år. Den engelska utgåvan har nu publicerats på nytt med kusligt omslag: en grov hand med hakkorsprydd signetring som lägger nationspussel. Den har sitt intresse som en påminnelse om hur högerradikalt tänkande kan se ut. Att boken från det hållet anses aktuell framgår av att den 2012 utgavs i faksimil av förlaget Arktos som numera lär ha sitt säte i Ungern.

Spenglers utläggningar har i vår tid ofta lyfts fram som föregångare till Sa­muel Huntingtons tes om civilisationernas kamp. I boken från 1934 ordar han också mycket riktigt om de ”färgade” nationernas kommande uppgörelse med den degenererande ”vita” världen. Här tänker jag emellertid fokusera på hans syn på sin samtid och övergången från Andra till Tredje riket. Jag hämtar citat från N G Liliequists översättning i den svenska utgåvan.

Spengler framträder som en svavelosande predikant. Han mässar sida upp och ner om hur allt var bättre förr, före upplysningen och innan destruktiva idéer om jämlikhet, rösträtt, parlamentarism, yttrande- och pressfrihet slog rot, när nationen var en organism, när vissa var födda till kungar och andra till bönder och alla visste sin plats i den naturliga hackordningen, när staten var allsmäktig, när svärdet var mäktigare än pennan, när bönder, hantverkare och familjeföretagare utgjorde den ekonomiska ryggraden, när rasens bestånd garanterades av flitig avel. Vad Spengler predikar är en ultrakonservatism som får sitt ”visionära djup” genom ständiga analogier till romarrikets uppgång och fall. Han noterar att brist på humor är definitionen på fanatism. Genom sig själv känner man andra.

Spengler avskyr och retar sig på det mesta. Han retar sig på att ekonomi under 1800-talet kom att ses som lika viktigt som politik – samtidigt som han avskyr politiker i allmänhet. Han menar exempelvis att Englands uppgång som kolonialmakt inte berodde på landets ekonomiska utveckling utan på ”adelns kloka regemente”. Det får mig att tänka på en vänsterradikal föreläsare jag för 20 år sedan åhörde i New York. Hon hade bara en gång befunnit sig på engelsk mark i samband med en mellanlandning. Hon hade då genom flygplansfönstret kunnat konstatera att England saknade naturliga resurser, varför det engels­ka imperiet måste ha byggts på utsugning av andra länder. Hur ett land utan inhemska resurser kunde erövra stora delar av världen förklarade hon inte. Det gör inte heller högerradikalen Spengler.

Spengler avskyr Adam Smith och västlig liberalism lika mycket som han avskyr Karl Marx och östlig kommunism. Han ser det traditionella samhället attackerat av finanskapitalister och fackföreningsledare. Han vill se diktatur ovanifrån men har till sin fasa fått se ”diktaturen underifrån”. ”Den ärvda högheten ersättes genom val, som alltjämt föra nya skaror av undermåliga till ledningen.” Han avskyr demokratier som utvecklas under lugna förhållanden lika mycket som pöbelvälde och revolutioner. Hur han ställer sig till social rörlighet är oklart. Han beundrar såväl traditionella eliter och aristokrater som representerar ”heder och ära”, som krea­tiva ledartyper och konstaterar att ”i varje samhälle sjunka ständigt urartade element nedåt”.

Spengler avskyr även stadsliv: ”Det är de stora städernas drägg, den egentliga pöbeln, den undre världen i ordets alla bemärkelser, som bildas överallt i medveten motsats till den stora och förnäma världen och förenas i hat mot den […].” I städerna frodas jazz, ”negerdanser”, kvinnor sminkade som prostituerade och författare som försöker bli populära genom att förlöjliga ”den förnäma societetens stränga åskådningar”.

Mest av allt avskyr Spengler ”arbetare” (han sätter genomgående begreppet inom citattecken). Han ser rött när han hör talas om arbetare som strejkar för högre löner, politiker som vädjar till arbetare som kollektiv eller skyddar arbetare med socialförsäkringar. Han ser arbetarna i västvärlden som lata och överbetalda, bortklemade och avundsjuka. Han talar om en kapitalism underifrån som innebär att arbetarna försöker sälja sin vara, lönearbetet, till högs­ta pris på konsumenternas bekostnad. Han tror att arbetarnas omotiverade ”lyxinkomster” har lockat bönderna från land till stad. Han begriper inte att det är utvecklingen av teknik och produktivitet som gör att lönerna ökar i industrin jämfört med inkomsterna i jordbruket. Om den strukturella utvecklingen i västvärlden från jordbruks- till industri- och tjänstesamhälle har han uppenbarligen inte en susning. I ett avseende intar han en närmast marxistisk position: ”Överbetalningen av det vita arbetet berodde […] på underbetalningen av det färgade arbetet.”

Hur ställer sig då Spengler i övergången från det andra tyska riket till det tredje? Han dyrkar ”stora män” som skapar historia, särskilt preussare som Fredrik den store och (socialförsäkringarna till trots) Bismarck. Mussolini står högt i kurs, om än med viss reservation: ”Mussolinis skapartanke var stor och har haft en internationell verkan: man såg en möjlig form för bolsjevismens bekämpande. Men denna form har uppkommit genom efterapande av fienden och är därför full av faror: revolutionen nedifrån, till stor del gjord av och med den undre världens människor […].” Faran är dock inte överhängande: ”Mussolini är framförallt statsman, iskall och skeptisk, realist, diplomat. Han regerar verkligen ensam. Han ser allt – den sällsyntaste förmågan hos en absolut härskare.” Spengler kan vara tacksam för att han dog 1936 och slapp se Mussolini hänga i fötterna 1945.

Spenglers syn på Mussolini bör ge en antydan om hans syn på Hitler. Han nämner aldrig Hitler men väl maktövertagandet: ”den nationella omvälvningen av 1933 var något väldigt och skall så förbliva i framtidens ögon genom den elementära, övermänskliga kraft, med vilken den försiggick, och genom den andliga självtukt med vilken den verkställdes.” Samtidigt blickar han bakåt mot den “äkta preussiska” lojalitet som är vad världen behöver. En sann ledare kan inte rida på massorna utan måste stå höjd över dem: ”Den som tänker och känner från massans ståndpunkt kommer aldrig att i historien efterlämna något annat än en demagogs rykte.” Var detta ett varningsord med adress Hitler?

I några avgörande avseenden avvek i vart fall Spenglers världsåskådning radikalt från Hitlers. Spenglers syn på traditionella eliter och arbetare var en helt annan än Hitlers; se till exempel Rainer Zitelmanns Hitler’s National Socialism (2022). Spengler ordade liksom Hitler oupphörligt om ras, men för Spengler var ras en fråga om mentalitet och inte zoologi:

Men när här talas om ras, menas det icke i den betydelse,som nu är på modet bland antisemiter i Europa och Amerika, nämligen darwinistiskt, materialistiskt. Rasrenhet är ett groteskt ord med hänsyn till det faktum, att alla stammar och arter blandat sig sedan årtusenden, och att just krigiska, dvs sunda, framtidsrika släkter i alla tider gärna i sig inlemmat en främling, om han var ”av ras” likgiltigt vilken ras han tillhörde.

En darwinistisk och materialistisk hi­storia rullas upp av David de Jong, nederländsk grävande journalist som bland annat har arbetat för Bloomberg News. Han berättar i Nazi Billionaires historien om fem av Tysklands under lång tid dominerande företagardynastier,­ om deras hänsynslösa opportunism under Tredje riket och om hur de under efterkrigstiden kunde fortsätta sin verksamhet nästan som om ingenting hänt; ja, de fortsatte faktiskt länge att låtsas som om ingenting hänt.

De magnater som lade grunden till dessa dynastier är industrimännen Günther Quandt och Friedrich Flick, bankiren August von Fink, bilkonstruktörerna Ferdinand Porsche och hans svärson Anton Pïech samt Richard Kaselowsky, vd för Dr. Oetker. Historien om dessa aktörers upp- och framgång är komplicerad och låter sig i en anmälan endast antydas.

David de Jong inleder med det möte som Adolf Hitler, Hermann Göring och Hjalmar Schacht några veckor efter maktövertagandet 1933 höll med Tysklands ledande industrialister i syfte att skaka fram pengar till vad som skulle bli den sista tyska valkampanjen på många år, ett möte som har skildrats med finess i Éric Vuillards Dagordningen (2019). I mötet deltog bland andra Quandt, Flick och von Fink.

Günther Quandt var en textilfabrikör som producerade uniformer till tyska armén under första världskriget. Sedan hans första hustru dött i spanska sjukan hösten 1918 gifte han om sig med den unga Magda. Äktenskapet skulle få dramatiska konsekvenser. Paret fick en son, Harald, men gick skilda vägar 1929. Två år senare gifte Magda om sig med Joseph Goebbels och blev (eftersom Hitler var ogift eller ”gift med tyska folket”) Tredje rikets första dam.

Quandt expanderade under 1920-talet inom batteri-, vapen- och ammunitionstillverkning, Flick opererade inom gruv- och stålindustri och var vid slutet av 1920-talet Tysklands mäktigaste industriman, majoritetsägare i Vereinigte Stahlwerke, och von Fink ägde en av landets största banker, Merck Fink. De tre hade haft privata möten med Hitler redan före maktövertagandet. Porsche mötte Hitler kort därefter och blev den ”biltokige” Führerns favoritingenjör, skapare av Volkswagen. Kaselowsky blev, liksom Flick, medlem av Heinrich Himmlers inre krets.

Magnaternas investeringar i nazistpartiet gav god avkastning. Snart kunde de köpa judiska affärstillgångar till reapris. Quandt köpte verktygstillverkare, Flick smältugnar i Lübeck och brunkolstillgångar i mellersta och östra Tyskland, von Fink en privatbank och, efter Anschluss, Rotschilds bank i Österrike, Porsche och Pïech köpte ut en av bilföretagets medgrundare och Kaselowsky köpte bryggerier. Quandt, Flick och Porsche belönades för sina bidrag till den militära upprustningen av Göring med titeln Wehrwirtschaftsführer (ungefär militärekonomiledare).

Hitlers erövringskrig öppnade nya affärsmöjligheter. Inte minst fick magnaterna tillgång till tvångs- och slavarbetskraft, bland annat genom att SS byggde särskilda koncentrationsläger i anslutning till fabrikerna och hyrde ut fångar. Hängningar och nackskott var vardagsmat i lägren och arbetsförhållandena i industrierna var outhärdliga. Quandt använde drygt 57 000 tvångs- och slavarbetare av vilka omkring 400 dog vid batterifabriken i Hannover. Flick hade mellan 120 000 och 140 000 anställda varav cirka hälften tvångs- eller slavarbetare. Porsche och Pïech använde omkring 20 000 tvångs- och slavarbetare vid Volkswagens fabrik.

Den andra generationen skolades gradvis in i affärslivet. Det handlade främst om Günther Quandts son från första äktenskapet Herbert, Friederich Flicks son Otto-Ernst och Ferdinand Porsches son ”Ferry”. Rudolf-August Oetker fick avbryta en tilltänkt karriär som Waffen-SS-officer när hans mor och styvfar Kaselowsky dog i ett amerikanskt flyganfall. August von Fink var yngre än de övriga imperiebyggarna varför hans barn inte var redo för inskolning förrän efter kriget.

Magnaterna kom lindrigt undan efter krigsslutet. Quandt tillbringade halvannat år i olika interneringsläger, von Fink satt ett halvår i husarrest, Porsche internerades i fem veckor för att därefter tillsammans med Pïech bli återinternerad av fransmännen i två år, Oetker fick sitta av åtta månader. De kunde mobilisera diverse intyg som försökte tvätta dem rena (Persilscheine), blev ”avnazifierade” och snart var det ”business as usual”.­ Flick ställdes emellertid inför rätta i Nürnberg 1947 och dömdes till sju års fängelse. Han tillbringade några år i Landsberg, fängelset där Hitler avtjänat sitt straff för kuppen i München, och blev 1950 en fri man.

Under efterkrigstiden fortsatte dynas­tierna att expandera och diversifiera. Herbert Quandt och Fried­rich Flick erövrade tillsammans aktiemajoritet i Daimler-Benz och Quandt aktiemajoritet i BMW, Ferry Porsche gjorde succé med en sportbil, Rudolf-August Oetker köpte fler bryggerier och en bank som fick Joachim von Ribbentrops son till vd. Oetker köpte därefter Henkell, producenten av mousserande vin som hade varit Ribbentrop seniors språngbräda i livet.

Snart var även vapenproduktionen igång igen. På 1960-talet började Flick och Porsche producera stridsvagnen Leopard. Harald Quandt satsade på landminor men omkom i en flygolycka i slutet av 60-talet. Vid den tiden var Herbert Quandt, Friedrich Flick, August von Finck och Rudolf-August Oetker Västtysklands fyra rikaste affärsmän – de hade alla varit medlemmar i nazistpartiet. När Friedrich Flick dog 1972 var han landets rikaste man.

Tio år senare detonerade Flickaffären – stora summor tvättade pengar hade slussats till politiska partier, främst CDU/CSU – och sonen Friedrich Karl Flick sålde imperiet till Deutsche Bank. August von Finck utmärkte sig genom att stödja högerradikala organisationer. Stefan Quandt (tredje generationen) drog en lans för privat äganderätt, vilket de Jong kommenterar: ”Det faktum att hans farfar och far hade struntat i den privata äganderätten hos sina offer under nazieran och gynnats enormt av statliga expropriationer hade tydligen undgått arvtagaren till BMW.”

Allteftersom åren gick drogs allt fler skelett fram ur dynastiernas garderober. De tvingades anlita historiker för att redovisa sitt förflutna, men var allmänt ovilliga att låta sig intervjuas. De sista orden i de Jongs historik lyder därför: ”Många tyska affärsdynastier fortsätter att undvika en uppgörelse med den mörka historia som fläckar deras förmögenheter varför Tredje rikets spöken fortsätter att hemsöka dem.”

Historien om nazimiljardärerna är, som sagt, snårig men blir fascinerande genom de Jongs förmåga att förena torra fakta med flytande framställning. Berättelsen om Günther Quandt, Magda och Joseph Goebbels samt Harald, en äventyrslysten yngling som gick sin egen väg och den ende av Magdas sju barn som överlevde Tredje riket, löper som en spänningsalstrande tråd genom framställningen.

Mycket är känt sedan tidigare, genom memoarer, biografier, vitböcker beställda av företagen själva, tidskrifts- och tidningsartiklar, men det mesta har publicerats på tyska. Nu finns alltså en framställning på engelska som sammanfattar några av de mest dramatiska företagarödena. De flesta har nog förknippat det ekonomiska skumrasket under nazitiden med namn som Krupp, Thyssen och IG Farben. Här träder andra gestalter och företag fram. För mannen på gatan (eller snarare i affären) – mig själv inkluderad – har Dr Oetker tidigare aldrig betytt mer än en pizza i frysen.

I rättvisans namn måste man konstatera att inte bara industrialister utan stora delar av den tyska eliten gjorde gemensam sak med de nazistiska barbarerna. Låt oss därför avslutningsvis återvända till Christopher Clark. Han noterar i ett ”psykogram” från Tredje riket den ömsesidiga attraktionskraften mellan nazister och privilegierade grupper. Führern hade ingen svårighet att ta sig in i de fina salongerna. ”Hitler behövde inte anpassa sig till sina värdars sociala normer eftersom hans attraktionskraft låg just i hans simpla, något okultiverade uppförande och den ’anda av äventyr’ som omgav honom.” Damer ur högsta societeten förärade honom ridpiska och åtskilliga slipsar.

Göring och Himmler gjorde sitt yttersta för att komma in i de förnäma kretsarna, den sistnämnde därför att han trodde att de förkroppsligade hans idéer om rasmässig avel, och de förnäma kretsarna drog sig inte för att tillmötesgå nazisterna. Många ur de äldsta adelsfamiljerna öster om Elbe var medlemmar i nazistpartiet och strax före kriget var en femtedel av alla högre SS-officerare adelsmän. En del furstliga ätter ”flockades till partiet i massor”. Clark citerar en historiker som konstaterat att om furstarna utgjort ett yrke ”skulle de ha konkurrerat med läkarna som de mest nazifierade i Tredje riket”. Många kulturarbetare och militärer tog mer än gärna emot nazisternas mutor och belöningar och svor den nya regimen lojalitet. Den gamla uppfattningen att nazismen var en rörelse som i huvudsak representerade en småborgerlighet i kris, vilken i nazismen såg en räddning från deklassering och proletarisering, håller alltså knappast streck.

Summa summarum om denna tyska triptyk med några essäer i skarvarna: Hoyer och de Jong är yngre journalister och historiker som vet att göra det förflutna levande och spännande. De står med fötterna på jorden. Deras böcker är dock artskilda: Hoyer ger en översikt av befintlig kunskap, de Jong gräver fram ny kunskap. Clark är en välrenommerad historiker som det vore närmast förmätet att recensera, särskilt som endast några av essäerna i hans bok kommit till användning för att något komplettera Hoyer och de Jong. Spengler är av helt annan kaliber, en trollkarl, ömsom underhållande, ömsom tröttsam, ständigt ilsken, som svävar i det blå och försöker plocka upp sam- och framtidens vita kaniner ur världshistoriens svarta hatt.