Lina Wolffs senaste roman Promenader i natten (Bonniers) börjar med att berättaren ligger sömnlös på grund av romanen hon försöker skriva på dagarna. Hon oroar sig för boken och hur hon ska klara sig som författare. När gryningen kommer har hon bestämt sig för att sluta skriva. I en fantasifull vändning dyker då stoikern och kejsaren Marcus Aurelius upp vid berättarens säng och uppmanar henne att under fyrtio dygn skriva ner sina drömmar och återknyta kontakten med sina inre, nattliga landskap.
Gränslandet mellan vakenhet och sömn har onekligen resulterat i en hel del minnesvärda konstnärliga uttryck – från vissa passager i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt till de plågade scenerna i Ingmar Bergmans film Vargtimmen.
De ökade sömnproblemen i vår tid har dessutom föranlett en uppsjö av fackböcker som på ett eller annat sätt kretsar kring sömnen. Den aktuella antologin Sömn. Hälsans hörnpelare (redaktör Kerstin Brismar, Bokförlaget Stolpe), rymmer bidrag av en rad olika forskare på området. Till de mer läsvärda hör Lennart Wetterbergs kronologiska genomgång av olika upptäckter som har haft betydelse för den moderna sömnforskningen. Här finner man den skotske läkaren och forskaren James Clerk Maxwell som i mitten av 1800-talet beskrev hur vi blir varse färger och ljus genom sinnescellernas stavar och tappar i ögonen. Detta rön kompletterades för tjugofem år sedan när även melanopsin, en ljusreceptor som aktiveras av specifika våglängder av blått ljus, lokaliserades i människans näthinna.
Många böcker om sömn – såväl svenska som utländska – kännetecknas av ett torftigt språk och instrumentellt upplägg. Det relativt unga men livaktiga forskningsområdet skulle vara betjänt av ambitiösare stilgrepp och lekfullare infallsvinklar. I vissa avseenden kunde Ulf Ellerviks nya bok Nattens gudar. Den kemiska sömnen och vakenhetens dilemma (Fri Tanke) tjäna som förebild. Ellervik är professor i bioorganisk kemi och författare till en rad populärvetenskapliga böcker som sätter in kemiska fakta i mänskliga sammanhang.
Även om de flesta viktiga vetenskapliga rön om sömnen gjorts under de senaste 200 åren har grundläggande frågor ställts om sömnens natur under betydligt längre tid. Om det vittnar exempelvis Aristoteles ”Om sömn och sömnlöshet”. Denna text, som tillkom 350 år f v t, blir utgångspunkt för Ellerviks resonemang i bokens första del, som heter ”Sömnens kemi”. Aristoteles begränsade sig inte till människan i sina spekulationer. Men än idag vet vi ganska lite om hur sömnen fungerar hos organismer som skiljer sig mycket från oss själva. Mycket tyder emellertid på att de flesta djur, även insekter och maneter, har någon form av rytm som reglerar deras aktivitet under dygnet.
Att vissa växter, så kallade heliotroper, öppnar sina blad mot morgonen och sedan stänger dem under natten, observerades redan av antikens greker. Carl von Linné knöt an till den sortens förlopp när han skapade sin så kallade växtklocka, Horologium Florae, som ordnar 43 olika växter kronologiskt efter vilken tidpunkt på dygnet som de öppnar sina blad. Den franske naturfilosofen Jean Jacques d’Ortous de Mairan kunde under sina experiment på 1700-talet se att växten Sensitiva följde en liknande rytm även när den placerades i totalt mörker. Längre fram delade amerikanerna Jeffrey C. Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young på 2017 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för upptäckten av molekylära mekanismer som styr den ”cirkadiska rytmen”, alltså den biologiska klocka som utifrån planetens växlingar mellan ljus och mörker reglerar levande organismers funktioner på cellnivå. Dessa insikter har berett marken för ett nytt forskningsområde, kronofarmakologin, som undersöker hur effekten av olika mediciner kan optimeras beroende på när på dygnet vi tar dem.
Till de faktorer i det moderna samhället som rubbat den cirkadiska rytmen hör industrialismens skiftarbete, det artificiella ljusets intåg och – närmare våra egna dagar – jetlag och ökad skärmtid på kvällen. Den utvecklingen har åtföljts av ett ökat behov av att både skjuta upp och hjälpa sömnen på traven med kemiska ämnen. Sådana fenomen är emellertid långt ifrån nya. Aristoteles listar några av antikens sömnmedel – däribland vin, opiumvallmo och alruna. De resterande delarna av Ellerviks bok är en fascinerande genomgång av olika psykoaktiva substanser som vi har använt för att försöka motverka eller framkalla sömnen genom historien fram till våra dagar.
Aristoteles nämner faktiskt inte några hjälpmedel för att hålla oss vakna. Kanske fanns inte behovet lika mycket då som nu, spekulerar Ellervik. För många gissar jag dock att det faller sig naturligt att under läsningen av den här boken hälla upp en kopp kaffe, som är den socialt mest accepterade psykoaktiva drogen – särskilt på våra breddgrader där konsumtionen hör till världens högsta.
Johann Sebastian Bachs relativt okända kaffekantat ”Schweigt stille, plaudert nicht” handlar om en far som oroar sig för dotterns rikliga intag av drycken – men hon svarar att hon skulle känna sig som ”ett torrt stycke grillad get” utan den. Komedin som vittnar om 1700-talets snabbt framväxande kaffekultur framfördes på ett av Leipzigs kaffehus, och är bara en av många utvikningar som förgyller Ellerviks framställning. I en tidigare bok, Magnifika frukostar för kemister och andra livsnjutare (2018), skildrade han ingående kafferostningens kemi. Nu får vi lära oss mer om vad koffeinet uträttar i hjärnan – som att blockera adenosinreceptorerna, vilket får oss att känna oss mindre sömniga.
Det finns förstås också substanser med besläktade effekter som inte är lika utbredda eller accepterade. I Sydamerika har kokaplantan under lång tid varit känd för sina uppiggande egenskaper. Efter att den blivit känd i Europa lyckades man på 1800-talet framställa kokain. Drogen hyllades av bland andra Sigmund Freud, som beskrev den som mycket mindre skadlig än alkohol. Sedan dess har kokainet haft sina konjunkturer. Enligt European Drug Report 2024 är det idag den mest använda illegala drogen efter cannabis i Europa. Vid det här laget vet vi att kokain är starkt beroendeframkallande och snabbt tas upp av hjärnan där det påverkar upptaget av dopamin och noradrenalin. Sådana signalsubstanser ökar också vid intaget av amfetamin, vars framställning bär på ett stycke intressant kemihistoria, där inte minst de vetenskapliga banden mellan Tyskland och Japan spelar en viktig roll.
Även sömnmedlens historia förtjänar att berättas. Med tanke på de jästa dryckernas långa historia i många kulturer, torde många vid det här laget känna till att alkoholen kan påskynda insomningen men ofta stör sömnen senare under natten. I likhet med de flesta både äldre och nyare sömnmedel fungerar alkoholen som en agonist till så kallade GABA-receptorer i hjärnan. Efter att kroppen först anpassat sig till de förhöjda halterna av etanol i blodet, vaknar vi lättare när alkoholen avtar men GABA-nivåerna fortsatt är låga.
Under sömnmedlens historia har ständigt nya preparat mottagits med optimism. På 1960-talet välkomnades bensodiazepinerna som överlägsna barbituraterna och kloralhydrat, som i sin tur framstod som effektivare än opium och alkohol. Ellervik är nyanserat skeptisk mot dagens rikliga utskrivning av sömnmedel – nästan en miljon svenskar tar dem – och poängterar att deras effekt tenderar att avta även om de initialt är effektiva. Klart är att försöken att tämja sömnen kommer att fortsätta och med all säkerhet finna nya vägar. Ulf Ellerviks bok fördjupar förståelsen av både sömnens och vakenhetens natur – dessa grundläggande tillstånd som de flesta av oss ändå vet alltför lite om.
