Senegal vänder sig bort från väst

”Afrika är civilisationens vagga!” Orden basuneras ut av en museiguide som mer påminner om en propagandist. Jag befinner mig på museet Maison des esclaves – slavarnas hus – på Île de Gorée, en liten ö strax utanför huvudstaden Dakar som i hundratals år var en fransk handelsplats. Då: ett mindre Provence utanför Afrikas kust. Nu: en kolo­nial relikt och vallfärdsplats för att sörja den transatlantiska slavhandelns offer. Och kanske, om man lyssnar på guiden, en pusselbit i konstruktionen av en afrikansk identitet, självständig från Europa.

Men Senegal är knappast en typisk representant för subsahariska Afrika. Me­dan invånarna i andra afrikanska kolonier uteslutande styrdes från de europeiska imperiernas huvudstäder, hade ­invånarna i fyra senegalesiska kommuner – Saint-­Louis, Dakar, Gorée och Rufisque – rösträtt och politisk representation. 1914 valdes Blaise Diagne till landets första afrikanske parlamentariker i nationalförsamlingen i Paris. Idag pryder hans namn den internationella flygplatsen utanför Dakar.

Ändå var det en annan senegales som kom att sätta landet på kartan i internationell politik, Léopold Sédar Senghor. Poet, författare och tongivande figur inom den så kallade négrituderörelsen, en litterär och ideologisk idéströmning bland franskspråkiga intellektuella som ville uppvärdera den afrikanska kulturen bland de koloniserade folken. Men han var också en stor statsman: Senegals förste president 1960–1980 och starkt präglad av den frans­ka republikanismens universella anspråk. ”Senghor talade alltid om balansen mellan att å ena sidan vara djupt rotad i sin egen kultur men samtidigt öppen mot den universella civilisationen”, berättar ­Yankhoba Seydi, filosofie doktor och lektor, när jag besöker honom vid Dakars universitet.

Det arvet lade grunden för relativt stabila institutioner. Sedan självständigheten har Senegal aldrig haft en statskupp och lyckats upprätthålla fredliga maktskiften. Något som kan kontrasteras mot de senaste årens utveckling i omkringliggande länder. Utbredd islamistisk terrorism och flertalet statskupper – först Mali 2020 och 2021, sedan Burkina Faso 2022 och Niger 2023 – har följts av militärjuntor som brutit relationer med väst och med FN. I spåren av detta har banden till Ryssland stärkts, liksom till den ryska paramilitära organisationen Wagnergruppen, som gjorts till militärjuntornas älskling. Senegal har därmed blivit ännu viktigare i regionen, ett skäl till att Sverige i år öppnar en ny ambassad i landet.

Men under ytan bubblar en vilja att göra upp med det förflutna och det västerländs­ka inflytandet också i Senegal. Vissa skulle säga rentav med landets demokratiska tradition.

2023 arresterades landets oppositionsledare, Ousmane Sonko, en islamistiskt präglad vänsterpopulist och partiledare för Patriotes africains du Sénégal pour le travail, l’éthique et la fraternité (Pastef). Protesterna som följde skakade landet svårt, med tiotals döda och flera hundra skadade.

Vid universitetsbiblioteket får jag själv se spåren efter demonstranternas försök att bränna ner det när protesterna var som värst. Till slut gav regeringen med sig och Sonko släpptes. I presidentvalet kort därefter vann Pastef en jordskredsseger. Sonko utsågs 2024 till premiärminister av hans parhäst, den nyvalde presidenten Bassirou Diomaye Faye.

Sonko stöds av unga väljare och har gjort sig känd som en stark kritiker av homosexualitet. 2024 skärptes maxstraffet för homosexuella handlingar från 5 års fängelse till 15 år. ”Vi måste slåss mot perversionen av samhällets moral, mot de omoraliska och importerade kulturella värderingarna från Västerlandet”, slog regeringspartiet fast i parlamentet när lagen skulle antas (Le Monde 26/6-24). Mot detta tycks få motröster höras . Ett noterbart undantag är Mohammed Mbougar Sarr, Senegals internationellt sett mest uppburne författare just nu, som med romanen De purs hommes (2018) tagit strid mot våldet och fördomarna mot homosexuella. Romanen tar avstamp i en autentisk händelse i Senegal, där en video som skildrar hur liket efter en homosexuell man som grävs upp från en muslimsk begravningsplats, blir viral.

Även i utrikespolitiken finns en vilja att göra upp med det västerländska inflytandet. Den nya regeringen har krävt att Frankrike senast i år avslutar sin militära närvaro i landet som består av några hundra militärer i Dakars hamn och militärflygplatsen, ett logistiskt nav för militära operationer i hela Västafrika. Än så länge är dock fransmännen kvar, vilket bekräftas när två franska flygofficerare kommer in och avslappnat beställer in två glas rosévin vid lunchen på mitt hotell.

”Många av mina studenter säger: Frankrike, ge er av!” berättar en professor i ekonomi som jag träffar vid universitetet i Saint Louis, en stad som fram till 1902 var Franska Västafrikas huvudstad och idag ett av Unescos världsarv. Men även om färgen sedan länge falnat på stadens vackra sekelskiftesbyggnader lever det koloniala arvet kvar i valutapolitiken. Senegal ingår nämligen i den valutaunion som omfattar åtta stater. Valutan, västafrikansk franc (CFA), har fast växlingskurs mot euron och den franska riksgälden garanterar obegränsad konvertibilitet genom valutareserver.

Professorn påpekar att Frankrike visserligen har dragit nytta av systemet, men också tagit på sig stora kostnader. ”Skulle Senegal lämna samarbetet skulle det utan tvekan leda till hög inflation”, konstaterar han.

Men samtidigt som regeringen vill göra sig kvitt den gamla kolonialmakten, kliver andra stater fram. Frankrike är fortfarande den enskilt största investeraren i Senegal – 17 procent, räknat i ägda tillgångar, men på senare år har man emellertid utmanats av inte bara Kina, utan också Turkiet och Förenade Arabemiraten – en trend som syns i hela subsahariska Afrika, där kineserna och turkarna blir fler, européerna färre.

I motsats till europa ställer kineserna inga krav på pappersarbete kring arbetsvillkor, hållbarhet eller jämställdhet. Det förenklar, tycker många i Senegal. Inte minst i Dakar märks det kinesiska inflytandet, krönt av en ny nationalteater, byggd och finansierad av Kina. Å andra sidan är det en enkelriktad handel. ”Kina vill bara göra business”, säger ekonomiprofessorn i Saint Louis. ”Men det är investeringar som ger noll i teknologiskt utbyte.”

Samma förskjutning från väst mot öst syns i landets politik visavi den ryska invasionen av Ukraina. Senegal har i FN avstått från fördömanden av Rysslands invasion och fortsatt att hålla nära relationer till den ryska statsledningen. Förståeligt kanske, med tanke på det ryska inflytandet i dess omedelbara grannländer, men ändå ett tydligt avsteg från Europas geografiska och känslomässiga band till Ukraina. Och även om franska militärer ett tag till rör sig på Dakars gator, och inte ryska, märks det ryska inflytandet. På Dakars universitet har ett nytt kulturcenter öppnats, byggt med pengar från Moskva.

Frågan är om det som på ytan lätt tolkas som en politisk och värderingsmässig resa bort från det västerländska i själva verket bara är rester av en gammal kolonial fernissa som – likt färgen på den gamla bebyggelsen – är på väg nötas bort. Större delen av dem jag träffar tillhör samhällseliten: domare, doktorer, professorer och journalister. Med dem är det lätt att känna att vi knyter an till samma liberala, västerländs­ka kultursfär – tvärtemot premiärminister Sonkos hetsande mot homosexuella.

När jag planlöst promenerar runt bland den gamla bebyggelsen i Saint Louis stöter jag på något som öppnar en liknande kulturell klyfta. En lång rad klassiska pirogues, långsmala fiskebåtar i trä, som alla flaggar Nazitysklands Reichkriegsflagge. En vänlig fiskare förklarar för mig att det är de olika fiskelagen som skiljer ut sig med olika sorters flaggor, och här hade någon – antingen som ett sorts makabert skämt eller kanske av en slump – valt Nazitysklands flagga. Att jag som europé lade märke till flaggan förstod han.

Jag kan ändå inte lösgöra mig från känslan av främlingskap som följer av ett brott mot ett av min egen kulturs viktigaste tabun. Ett tabu som borde, tycker man, delas av Senegal. 17 000 senegalesiska soldater i franska armén stupade, skadades eller försvann i slaget om Frankrike 1940. Landsfadern Léopold Sédar Senghor, som tjänstgjorde som soldat, satt själv i tyskt koncentrationsläger.

Guiden på Maison des esclaves talade om Afrika som civilisationens vagga. Men vilken civilisation? Om Senegals historiska landsfäder sökte symbiosen mellan den afrikanska civilisationen och den universella, tycks allt fler senegaleser ha övergett den ambitionen, om de någonsin ens delade den. Kvar står en alltmer ensam senegalesisk demokrati, som ett Baobab-träd på afrikanska stäppen medan islamismens och populismens vindar viner. Om rötterna går tillräckligt djupt vet vi först när stormen bedarrat.