Är det jämställt när alla är kvinnor?

I vintras undertecknade den dåvarande jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L) ett beslut att jämställdhetsintegrera Regeringskansliet mellan åren 2025 och 2029. Det borgerliga styret håller därmed fast vid den strategi som svenska regeringar alltsedan 1990-talet lagt som direktiv för departementens jämställdhetsarbete. Och inte bara där gäller full integrering. Landets myndigheter, liksom samtliga högskolor och universitet har under lång tid beordrats att arbeta efter samma metod. Det är direktiv och uppdrag som ligger kvar också i de allra senaste regleringsbreven från regeringen. Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) ansvarar, precis som tidigare, för att stödja och vägleda, följa upp och utvärdera integreringsarbetet i myndigheter och akademi. På jämställdhetsfronten intet nytt, eller?

För att svara på frågan börjar vi i vad jämställdhetsintegrering egentligen är.

Urdefinitionen anger Europarådet: jämställdhetsintegrering innebär ”(om)organisering, förbättring, utveckling och utvärdering av beslutsprocesser, så att ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen, av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet”. Denna ordalydelse har över tid repeterats i samband med att nya statliga domäner ålagts att sträva efter jämställdhet med integrering som överordnad strategi. När jag arbetade på Nationella sekretariatet för genusforskning återkom denna mening som programförklaring, men med ordet ”total” inlagt före (om)­organisering. ­Tillägget gjorde operationen mer radikal. Den ska förändra verksamheter i grunden.

Samma fras upprepades även i Paulina Brandbergs skrivelse så sent som i februa­ri i år.

Grundargumenten för ett allestädes närvarande jämställdhetsperspektiv finns i maktutredningen från det sena 1980-talet. I den vann historikern Yvonne­ Hirdmans teori om genussystemet genomslag. Teorin redogör för en struktur som upprätthåller en patriarkal samhällsordning. I genussystemet hålls könen isär. Män och maskulint kodade egenskaper, intressen och arbeten värderas sy­stematiskt högre än kvinnliga. Hirdmans maktanalys kom att legitimera ett statligt jämställdhetsarbete som riktade in sig på att bryta mäns överordning och ge kvinnor mer makt.

Det har på det hela taget varit ett mycket framgångsrikt projekt. Under de decennier som förflutit har andelen kvinnor i staten ökat, varför könsfördelningen i många sektorer nu är inom det 60/40-spann som krävs för jämställdhetsstämpel. Kvinnlig övervikt finns i kund- och medborgar­service, liksom i utredningssektorn. På region- respektive kommunal nivå är det väsentligt fler kvinnor, både bland de anställda och på chefsnivå. Det är främst inom området militärt arbete som män stadigt dominerar. I denna sektor utgör 85 procent av de anställda män. Låt mig återkomma till det.

I Regeringskansliets uppföljningar nämns inget om departementens egen, inre jämställdhetsintegrering. Den utgör arbetsmaterial, får jag veta. Men den kvantitativa uppföljningen är, tillsammans med könsfördelningen bland de anställda i Regeringskansliet (exklusive politiker och kommittéanställda), möjlig att begära ut. Jag fördjupar mig i de senaste sju åren. Flera av departementen har en imponerande jämn könsfördelning både i chefskategorin och i staben. Det gäller exempelvis försvar och finans, två domäner som ur ett historiskt perspektiv varit kodade som supermaskulina. Nu är det jämnt skägg. Men avvikelser finns.

I statsrådsberedningen har chefsstyrkan under de senaste sju åren gått från jämställd, till en betydande övervikt manliga chefer. Det är å andra sidan, utifrån vad jag kan se och bedöma, den enda del av Regeringskansliet med den sortens klassisk ojämställdhet. Dominans av kvinnor däremot, finns på flera håll i Rosenbad. På arbetsmarknadsdepartementet är det mestadels kvinnor både i arbetsstyrkan och i chefskategorin. Detsamma gäller utbildningsdepartementet där kvinnor är i förkrossande majoritet både bland chefer och medarbetare. Kvinnodominansen förstärks över den tid jag granskat. Andelen manliga chefer sjunker från 23 procent år 2018, till 12 procent år 2024. En titt på könsfördelningen på Kulturdepartementet visar att det sedan år 2022 finns exakt noll chefer av manlig kön. Denna kategori minskade årligen fram tills Ulf Kristersson vann valet. Då blev kadern av chefer bland tjänstemännen av någon anledning helt enkönad. Departementet är överhuvudtaget, sett till fördelningen av medarbetare, en påtagligt kvinnlig arbetsplats.

I de kvantitativa uppföljningar som gjorts av jämställdhetsintegreringen på Regeringskansliet, granskas skrivningar om jämställdhet i regleringsbreven till myndigheterna. Sådana formuleringar tas som ett mått på om det är tryck i integreringen. Trots att massor har hänt vad gäller jämställdheten i det offentliga och ny ojämställdhet uppenbarat sig, upprepas påståendet att jämställdhetsintegrering främst handlar om att öka kvinnors inflytande på domäner där de ännu inte har halva makten.

Följaktligen lyfter man fram att Försvarets radioanstalt fått i uppdrag att höja andelen kvinnor och parallellt öka andelen kvinnor i ledande befattningar vid myndigheten. I uppföljningarna nämns inga exempel på instruktioner där ojämställdheten består i brist på arbetstagare och chefer av manligt kön, trots att myndigheter med sådan könsobalans också finns. Skolverket och Jämy är två exempel, där kvinnodominansen bland de anställda är påfallande. För att inte tala om vissa departement då. Men det är som om den totala (om)organiseringen i jämställdhetsintegreringens namn inte är lika akut när män är i minoritet. Då behövs inte politisk styrning på samma ingripande sätt.

Jämys vägledningar backar upp jämställdhetsarbetet även på Regeringskansliet, berättar ämnesrådet på Arbetsmarknadsdepartementet för mig. Kan det månne förklara fokus och prioritering?

Riktig integrering, förklarar Jämy i sina uppföljningar, förutsätter att man hittar ”ett gemensamt språk” kring jämställdhetsproblem och behovet av insatser. Ett sådant gemensamt språk tillhandahåller exempelvis en teori som ­förklarar ojämställdhetens karaktär och orsak. Med rätt glasögon ser ju alla samma sak. I den serie uppföljningar som Jämy gjort av jämställdhetsintegreringen sedan 2018, är det som om manssamhället är intakt. Man kommer gång efter gång till slutsatsen att jämställdheten hindras av samma norm, samma struktur, samma mönster som när jämställdhetsintegreringen tog sina förs­ta staplande steg för att riva patriarkatet. Trots att makten inte längre är manlig inom det offentliga.

Kanske är det därför strålkastarljuset även här riktas mot militären, den sektor som fortfarande är mansdominerad. Det är, skriver myndigheten, de ”hårda maskulint kodade frågorna” kring militärt försvar och stora kriser såsom naturkatastrofer som gör att kvinnor är underrepresenterade i dessa domäner. Därför behöver de förändras. I en annan passage skickar Jämy en direkt uppmaning till ansvarigt departement att jämställdhetsintegrera de klimatpolitiska målen. Det brådskar eftersom det finns en risk att den gröna omställningen och allt klimatarbete genomförs utifrån den maskulina norm som de män som jobbar inom sektorn troligen är bärare av. Just denna tydliga signal till politiken är intressant.

I förra årets resultatrapport varnar Jämy för att hela jämställdhetsarbetet tappar styrfart om den tydliga myndighetsstyrningen uteblir. Tydliga instruktioner efterfrågas i regleringsbreven; sådana som driver på och ställer hårda krav på fortsatt jämställdhetsperspektiv i den totala (om)organiseringen. Om inte jämställdhetsintegreringen prioriteras, skriver Jämy, stagnerar Sverige. I värsta fall kan det leda till en tillbakagång för jämställdheten, slår alltså den myndighet fast som är beroen­de av ett sådant uppdrag. Så fick jämställdhetsintegreringen mycket riktigt en fortsättning och Jämy förnyat mandat att övervaka manövern.

Statsvetaren Bo Rothstein är en av dem som tidigt varnade för myndigheter vars primära uppdrag är att driva opinion. En sådan myndighet fungerar inte som ett ämbetsverk, utan som en ideologisk statsapparat. Generaldirektören blir en politisk aktör som via byråkratin försöker påverka politiken. Det var inte riktigt så styrningssystemet först var tänkt.

Ett alternativ vore att regeringen först utformar en egen politik på området, istället för att låta myndigheter skjuta departement och statsråd framför sig.

Då kanske det sker något nytt på jämställdhetsfronten.