Normalitet är försvar i Ukraina

Det har gått mer än tre år sedan löjtnant Edvard Selander sa upp sig från Försvarsmakten och reste ner till Ukraina för att ta värvning. Jag kan inte minnas en tid innan vi var vänner. Från Ukraina skrev Edvard sporadiska chattmeddelanden till mig och några andra vänner i den krypterade appen Signal. Den verklighet han beskrev förvånade mig. Vid den här tiden hade det bara gått någon månad sedan ryska styrkor trängt djupt in i Kievs förorter och orsakat stor förödelse. Ändå kunde Edvard hyra elsparkcyklar för att ta sig till militära övningar, köpa take away-öl på tapp i stadens matbutiker och använda tvättservice på hotellet.

Vid ett tillfälle frågade vi om han hade tagit med sig dollar. Han svarade: ”Asmycket, men det är helt onödigt för de tar kort överallt och det finns fungerande bankomater i varje hörn. Ska vara så även om man kommer ut på landsbygden.”

Den 18 juli 2022 stupade Edvard vid fronten i östra Ukraina. Vi lärde känna varandra på Öfre slotts dagis i Uppsala. Jag kan inte minnas en tid då vi inte var vänner. Det tomrum han lämnat efter sig kommer aldrig att fyllas. En tröst är att han visste vilka risker han tog. Han var utbildad officer och medveten om att det värsta kunde hända. Ändå valde han att åka.

Det är slitna ord, men vi får inte glömma att Ukraina inte bara försvarar Ukraina. Ukraina försvarar den säkerhetsordning som gett oss en tid av fred och frihet sedan andra världskriget som är oöverträffad i europeisk historia. Det är värt att stå upp för. Edvard hade färdigheterna och kunskaperna att göra skillnad på plats och valde att göra det. Han var 28 år gammal, hade inga barn och ingen partner. I sitt avskedsbrev skrev han: ”Om inte jag – vem annars?”

Ända sedan Edvard stupade har jag velat besöka Ukraina, länge trodde jag att det skulle behöva vänta tills kriget tagit slut, men jag hade fel. I februari rullade jag ner till Kiev i en gammal Nissan pickup som skänkts till organisationen Blågula bilen. Den skrek motvilligt i uppförsbackarna, drack kylarvätska på oroande vis och hade svårt att hänga med i det rasande tempot på de polska motorvägarna – men nog kommer den att lösa sina framtida uppgifter: att frakta förnödenheter till fronten, och sårade därifrån.

Det finns en stor dissonans mellan krigets verklighet och hur svenskar tänker sig hur ett samhälle i krig ser ut. Vi föreställer oss att leveranskedjor bryts isär, handeln stannar av och samhällsfunktioner kollapsar. Det är givetvis ett möjligt scenario, men det är också ett scenario som innebär att det hypotetiska kriget håller på att förloras. Om vi baserar våra förberedelser på det – då förbereder vi oss på att förlora.

I Kiev möttes jag, likt Edvard, av ett högfungerande samhälle som anpassat sig väl till den nya situationen. Utanför varje matbutik stod en dieselgenerator. Även om fienden slår ut elnätet fortsätter kylar och frysar att fungera – och man kan fortsatt betala med kort. Jag stannade i en vecka för att intervjua soldater, entreprenörer, modeskapare, balettdansöser och politiker om den ukrainska motståndskraften.

Soldaten Roman hade också nyss kommit till Kiev, men från andra hållet. Han är stationerad i en brigad som bekämpar fientliga drönare med elektronisk krigföring, men var hemma på två veckors permission. Jag frågade hur det kändes. Roman drog demonstrativt in ett djupt andetag och sa: ”Det känns som frihet, här kan man andas.”

Kievborna försöker leva i så mycket normalitet som möjligt. Det står inte i motsats till krigsinsatsen, utan är snarare en förutsättning. Det är bara om människor fortsätter att gå till jobbet och ekonomin fortsätter att snurra som landet har råd att finansiera kriget, och ta hand om dess flyktingar och offer. I Kiev kan människor träffas, utbyta idéer, dricka öl och starta företag. Det är verkligen en levande stad, och det är en stor del av förklaringen till varför Ukraina har klarat sig så bra hittills, trots en fiende med långt större resurser. Om de hade varit under ständig lockdown hade landet kollapsat för länge sedan.

Samtidigt är kriget ständigt närvarande. De spanska ryttare som skulle hind­ra de framryckande ryska stridsvagnarna under slaget om Kiev 2022 ligger kvar längs vägkanterna redo att spridas ut igen. Bakom bardiskarna hänger affischer som uppmanar till att ta värvning för att försvara sin frihet. På vissa ställen har man reserverat ett bord åt dem som stupat vid fronten och dessutom ljuder flyglarmen – jämt och ständigt.

Krig eller ej befolkas städer av helt vanliga människor som vill göra helt vanliga saker. När kriget kommer nära kan man inte låta sina drömmar stanna i framtiden. Vill man få något gjort får man göra det nu. I morgon kan det vara för sent.

Kievs stora mässhall pågick Ukrainian Fashion Week. Bland tajta kroppsstrumpor, hyperdesignade klänningar och överdådiga blommönster var min blå kostym malplacerad – men jag var välkommen ändå. Trots kriget skjuter nya modeföretag upp som svampar ur jorden. Att fortsätta skapa och visa upp en blomstrande ukrainsk kultur är en motståndshandling mot en fiende som menar att Ukraina inte är ett eget land, utan bara en del av den ryska kultursfären. Modeentreprenörerna har också personliga motiv, en av dem förklarade: ”Man kan inte vänta med sina drömmar, man vet inte om man kommer att vakna upp i morgon.”

Inte bara modet har blommat upp under kriget. Den ukrainska försvarsindustrin expanderar i en rasande takt. Närmare 3 000 olika försvarsinnovationsprojekt har registrerats hos den ukrainska innovationsmyndigheten BRAVE1, och det från mer än 1 200 olika tillverkare. Det ukrainska försvaret har, till skillnad från sina västliga motsvarigheter, valt en väg med långtgående decentralisering. De över hundra ukrainska brigaderna har egna budgetar att köpa in materiel för och samarbetar nära med försvarsentreprenörer i framtagandet av ny teknik.

De flesta av de nya företagen kommer att gå omkull, men några kommer att överleva i konkurrensen och forma framtidens slagfält. De ukrainska ingenjörerna är världs­ledande i utvecklingen av det moderna krigets viktigaste materiel: drönare och försvaret mot dem. Det lanseras ständigt nya produkter, vilket är av yttersta vikt. Bara några månader efter att en ny drönarmodell har nått slagfältet har fienden lärt sig att störa ut dess kommunikationssystem. För att fortsätta att strida får innovationen aldrig stanna av.

Privatlivet har inte heller satts på paus. Jag träffade den unge tandläkarstudenten och numera soldaten Ihor, som tog värvning dagen efter att den fullskaliga invasionen inleddes. Sedan dess har han krigat. Ihor gifte sig med sin älskade Iryna för mindre än ett år sedan. De har inte fått barn än, men när de väl är redo kommer de inte att låta kriget hindra dem. Redan nu har de skaffat hund. Ihor visade stolt bilder på den Milouliknande terriern. ”Hunden är en del av min PTSD-behandling”, skämtade han. Hans sneda leende visade att uttalandet inte bara var på skoj.

Trots den mörka situationen är humorn ständigt närvarande. Under min vecka i Kiev kallade den amerikanske presidenten sin ukrainska kollega för ”diktator” och anklagade Ukraina för att starta kriget. Ändå fick jag ofta höra rungande skratt från både soldater och civila. Jag kände igen deras sinnelag från kommunikationen med Edvard.

Under några månader fick jag och mina vänner uppleva en variant av de civila ukrainarnas vardag, nästan alla har de nära och kära vid fronten. Man kan bara skriva ”var försiktig” ett visst antal gånger, sedan blir kommunikationen som den är mest mellan vänner. Opassande skämt, bilder på vad man äter och korkade kommentarer. Humorn blir ett sätt att bemästra eländet. Precis som i det vanliga livet.

Edvard tyckte att det var hysteriskt kul att skicka bilder på undermåliga ukrains­ka toaletter. Ibland var toalettringen borta, andra gånger hittade han utedass som lutade mer än tornet i Pisa. Ofta tog han sig an att recensera toaletterna efter tycke och smak. Den sista bilden han skickade kom också att föreställa en offentlig toalett någonstans i närheten av fronten.

Toalocket satt där det skulle och det såg relativt fräscht ut för att vara en offentlig toalett – om man bortsåg från det obehagligt bruna vattnet i botten. Väggarna och golvet var kaklade med stora gråa kakelplattor, spolknapparna var av rostfritt stål och inmonterade i väggen.

En halvmeter upp från toalettstolen fanns en liten avsats som var kanske fem centimeter djup. Där låg lite skräp och ett paket våtdukar för händerna. Edvards recension blev det sista han skrev till mig och vännerna: ”Pluspoäng för att man kan ställa biran någonstans när man gör sin grej, minuspoäng för ej fungerande avlopp.”