Vaccinationslögnen som fick eget liv

För tolv år sedan briserade en bomb i vetenskapsvärlden – en bomb vid namn Andrew Wakefield. I den ansedda medicintidskriften Lancet publicerade denne gastroenterolog en studie om ett potentiellt orsakssamband mellan trippelvaccinet MPR och autism. MPR står för mässlingen, påssjuka och röda hund – de sjukdomar mot vilka vaccinet skyddar. Wakefields undersökning, genomförd tillsammans med tolv kolleger, tog otyglad skruv. Genomslaget var omgående: löpsedlar och förstanyheter i teve – Wakefield var överallt.

Under presskonferensen som följde direkt på studien – ett i sig ovanligt grepp i mag- och tarmdoktorernas värld – menade Wakefield att resultatet var tillräckligt alarmerande för att stoppa den tredelade vaccinationen till dess att fler studier gjorts. Några bevis för en direkt kausal koppling fanns visserligen inte. Men blotta misstanken krävde, enligt forskarlaget, omedelbar handling: ”Det är en moralisk fråga” menade Wakefield. ”Jag kan inte rekommendera fortsatta vaccinationer innan sambanden vidare klarlagts”.

Han hävdade, dock, att vaccinen torde kunna ges vart och ett för sig – ett mot mässlingen, ett mot påssjuka och ett mot röda hund. Men vad spelade det för roll i sammanhanget? Pandoras ask hade öppnats, paniken var ett faktum – från press till gata, intet spår av nyans rymdes.

Vaccinationsprevalensen sjönk dramatiskt, från runt 95 till under 80 procent i Storbritannien. Det är långt under vad som krävs för att en så svårt smittsam sjukdom som mässlingen ska hållas i schack. I USA var vaccinationsgraden visserligen högre, men andelen vaccinerade barn minskade och utbrotten av mässlingen mångdubblades.

Genomslaget förstärktes av att tiomersal, ett konserveringsmedel med en kvicksilverkomponent som använts sedan 1930- talet i vaccintillredning, vid samma tid blivit föremål för debatt. Den amerikanska barnläkarorganisationen och US Public Health Service tog sig friheten att utfärda en kombinerad varning och brasklapp: ”Mängden tiomersal är så liten att det inte finns någon risk för att barn har tagit skada, men att ta bort det gör vaccinet än säkrare”.

Vad det kunde tänkas betyda – kan en ickeexisterande risk bli mindre? – lämnades åt medier och allmänhet att uttolka. Det finns ingen påvisad koppling mellan tiomersal och autism. Inte heller har något sådant påståtts från offentligt håll. Men tanken slog rot ändå – och spekulationer kring eventuella samband gavs utrymme såväl i New York Times som på Internets tusentals baksidor.

År 2004 drog tio av Andrew Wakefields medförfattare tillbaka sitt stöd för resultaten i 1998 års studie. Wakefield har i efterspelet påkommits med ekonomiskt jäv och forskningsfusk. I år drogs artikeln tillbaka i sin helhet av Lancet, och den brittiska motsvarigheten till Socialstyrelsen har berövat honom rätten att praktisera som läkare. Han bedöms ha ”grovt åsidosatt” sin yrkesetik. Tiotalet tilltagna och rekorderliga epidemiologiska studier har ägnats åt att påvisa det samband Wakefield hyst farhågor för. Resultatet? Noll och intet. Myndigheter och läkarförbund, på andra sidan Atlanten och här, har med entydig forskning i ryggen i unison fastslagit att MPR-vaccinet är säkert.

I sin bok Callous Disregard menar Andrew Wakefield sig ha blivit utsatt för ”smutskastning”, att vaccinindustrin utövat ”exorcism på en dissident” och att myndigheterna förlorat allmänhetens förtroende. Han står alltjämt bakom sina hypoteser.

Han, och många med honom, ska sägas. För antivaccinationsrörelsen har, åtminstone i USA, aldrig varit starkare än under 2000- talet. I furiös antipaternalistisk anda ifrågasätts all expertis – myndigheter, vaccintillverkare, barnläkare, varje meningsmotståndare. Modellen och aktivisten Jenny McCarthy, mor till autistiske Evan, är liksom skådespelaren Jim Carrey en namnkunnig representant. John Kerry och Christopher Dodd var uttalade vaccinationskritiker i senaten.

Miljöaktivisten och journalisten Robert F. Kennedy Jr författade år 2005 det famösa reportaget ”Deadly Immunity”, som kom att publiceras i Rolling Stone. I artikeln hävdades att läkemedelsindustrin har ”förgiftat en hel generation” och det länkades fritt mellan vaccinationer, kvicksilver och autism. Ett otal rättelser följde i nummer efter nummer. Men vad var den skadan, om inte redan skedd?

Mässlingsvaccinet infördes i det svenska barnvaccinationsprogrammet 1982, och sjukdomen är i dag en rar fågel. Programmen har effektivt undanröjt både mässling och minnet av mässling. Morbilli, virusets latinska namn, känns mer passande i dag än någonsin förr – ”en liten sjukdom”.

Men beteckningen bedrar. För mässlingen är, utöver synnerligen smittsam, en livsfarlig sjukdom. Epidemierna är dödliga och hjärninflammation ingen helt ovanlig komplikation. Enstaka barn lämnas med bestående hjärnskador och utvecklingsstörning. Ofta följer bakterieinfektioner, som öron- och lunginflammation. Eller, som det heter i ordspråket: ”Räkna dina barn när väl mässlingen dragit förbi”.

I dag är, åtminstone i västvärlden, långt fler föräldrar bekanta med autism än med mässlingen. Och, på senare tid räds de vaccinet mer än den sjukdom det skyddar mot. En förälders observation – ”han var frisk tills han fick vaccinet” – övertygar, skrämmer, har ett direkt anslag. En moders ”instinkt” berör genom rutan, säger mer än tio välgjorda studier. Eller som Jenny McCarthy, med all den kärlek forskningsmetodik inte rymmer, uttryckte saken på the Oprah Winfrey Show 2007: ”Evan är min vetenskap”.

Vetenskapen har blott torftiga ”osannolikheter” att sätta emot. Att hävda att MPR aldrig, i något enda fall, orsakat autism är metodologiskt ohederligt. ”Det finns i dag inga bevis för …” kan det heta. Eller ”det går utifrån nuvarande forskningsmaterial inte att säga att …” Det ter sig, utifrån tillgänglig epidemiologisk och biologisk data, helt enkelt ytterst osannolikt. Språkbruket, som är ofrånkomligt, ger upphov till tvivel hos den som är benägen att tvivla. Förnuftet lämnar plats åt känslor och fantasier.

Debattklimatet är sådant att sakkunniga tystnar, i rädsla för att bli feltolkade, vantolkade eller få sina ord förvanskade. Hot är vardag, åtminstone i USA, för den som i starka ordalag tar ställning för barnvaccinationsprogrammen. Den välrenommerade barnläkaren och debattören Paul A. Offit inleder exempelvis sin läsvärda bok Autisms false prophets med orden: ”Jag får många hatmejl”. Att konfrontera ickevetenskap och irrationalitet kostar på.

I fallet med MPR-vaccinationerna gick det förhållandevis snabbt att skapa vetenskaplig konsensus. Wakefields forskning blev aldrig egentligen vetenskapligt kontroversiell, inte i meningen att konfliktens parter stred med jämbördiga argument. Av kontroversen finns dock mycket att lära – om myndighetskommunikation, om krishantering, om hur skört allmänhetens förtroende är, om hur litet som krävs för att välta vaccinationsprogram över ända.

Hur resonera offentligt och kommunicera kring potentiella, eventuella och reella biverkningar av vaccinationer? Kring säkerhetstänkande och orsakssamband? Numera sätts liten tillit till läkare, till myndigheter, till tredje parts riskvärdering. Den enskilde kommer att – tillsammans med Internet och självvalt högre väsen – bilda sig en uppfattning: hur stor är risken att vaccination gör mitt barn sjukt?

Den kommunikativa utmaningen kan te sig överväldigande – men vetenskap talar aldrig för sig självt. Endast genom ombud, genom övertygade budbärare och gedigen argumentation.