När normaliteten blev hotfull

Trenden har under det sena 1900- talet varit glasklar: av den populärkulturella expertisen har Rolling Stones alltid ansetts finare än Beatles, men gillar man likafullt Beatles, är det naturligtvis så att John Lennon är finare än Paul McCartney. Och förklaringen är enkel: den som tycks ha svårast att anpassa sig till vad som uppfattas som de mest normala borgerliga föreställningarna anses besitta speciella konstnärliga eller intellektuella kvaliteter.

Under 1900-talet har just själva avvikelsen från en föregiven borgerlig norm för hur man bör uttrycka sig muntligt, eller för hur man bör skriva eller måla, regelmässigt förts fram som ett (sällan tillräckligt men nästan alltid nödvändigt) kriterium på estetisk och konstnärlig kvalitet.

Ursprunget till detta står att finna i det borgerliga samhällets födelse i slutet av 1700-talet. Något av det mest paradoxala med det borgerliga jagets framväxt, var att den individualism som kom att accentueras under 1800-talet nästa omedelbart vändes mot den egna klassen. För den borgerliga individen tycks stundtals inget ha varit viktigare än att profilera sig mot det borgerskap som man själv är en del av. Ett viktigt inslag i 1800-talsromanen, skriven av och för det framväxande borgerskapet, är just skildringar av borgaren som en inskränkt och fantasilös hycklare.

Och så har det fortsatt. Det räcker med att besöka en valfri Dramaten- eller Stadsteaterföreställning och chansen är långtifrån obetydlig att konfronteras med en salong fylld av medelålders par från Östermalm och Vasastan som gladeligen fnissar åt hur medelklassen hånas av Lars Norén, Sara Stridsberg, Maria Sveland eller Suzanne Osten.

En märklig aspekt i denna utveckling är att den normalitet som uppfattas som problematisk genom att den påstås vara hämmande för individens utveckling, är så tydligt avgränsad. Kärnfamiljen anses till exempel idag vara förtryckande i sin västerländska 1950-talsmässiga form, medan en homosexuell familj bestående av samma slags konstellation med två föräldrar och två barn aldrig omtalas som någon grogrund för hyckleri och våld. Lika litet som den muslimska familjen, där till och med kvinnans traditionella position som hemmafru inte sällan försvaras av just de debattörer som ihärdigt kritiserat den västerländska kärnfamiljen för att vara kvinnoförtryckande.

Det som bland intellektuella uppfattas som en problematisk normalitet behöver alltså inte nödvändigtvis vara normerande eller ens det mest utbredda. Den extremt utbredda kritiken mot normaliteten uppfattas till exempel sällan eller aldrig som normerande eller som ett hot mot pluralism och opinionsmässig öppenhet. Vilket är ett problem.

Det räcker med att gå ut i debatten och förespråka några av de värden eller åsikter som försetts med etiketten ”normalitet” i det mediala giftskåpet – den svenska kärnfamiljen, traditionsbaserad konst, äldre tiders kunskaps- och undervisningsideal, uppfostran med tydliga gränssättningar etcetera – för att inse hur begränsad normalitetskritikernas vidsynthet i själva verket är. Snarast handlar det om att en ny sorts normalitet postuleras, vilken inte sällan är minst lika trångsynt och repressiv som den normalitet som i medierna förtalas i parti och minut.

Jag erinrar mig en affekterad diskussion under en middag med en föregivet radikal kulturpersonlighet som gjorde hetsigt raljerande utfall mot min klädsel genom att till exempel ifrågasätta bruket av slips, vilket han uppenbarligen uppfattade som en signal om en djupt olycksalig traditionsbundenhet och rigid regelmässighet. Att samma person några timmar senare satt och lika affekterat försvarade bruket av slöja bland muslimska kvinnor med hänvisning till att många av dessa kvinnor bär slöjan frivilligt, att det numera också finns slöjor i trendiga färger och att slöjorna gör kvinnor så vackra genom att framhäva deras ögon, var så pass förutsägbart att ingen runt bordet tycktes reflektera över det motstridiga i hans åsiktspalett.

För Axess räkning har vi bett ett antal skribenter att reflektera över normalitetens villkor och funktion i nutidens politik och kulturliv. Men vi låter också den brittiske författaren och debattören Theodore Dalrymple träda fram i helfigur, vilket innebär en ytterligare fördjupning av dessa angelägna frågeställningar. Men i detta nummer av Axess gör vi också våld på vår från Alan Clark övertagna devis om att vi ”inte behöver några nya jävla idéer”. Detta genom att göra en del genomgripande justeringar av layouten, vilkas syfte uteslutande är att göra tidskriften mer grafiskt lättillgänglig och tilltalande. Vi hoppas att dessa förändringar är till belåtenhet.