Maktens konstruktion

Den sydslaviska delen av min familj påminner mig om en råbiff, en sådan där anrättning som ser bra ut på tallriken, men som ingen vet vad den egentligen innehåller.

Min svärfar var kommunist, partisan under Tito, så småningom general. Efter kriget tillhörde han den jugoslaviska nomenklaturan. Med åren skulle han bli alltmer förbittrad: det var inget fel på de ursprungliga kommunistiska idealen, men allvarliga misstag hade begåtts och ingenting blivit som det var tänkt. Efter pensioneringen behöll han sitt tjänstevapen och skulle ha turen att dö innan Jugoslavien upplöstes då allt han kämpat för med ens upphörde att existera. In i det sista bevarade han sin slitna kommunistiska partibok, ett parti som snart skulle gå samma väg som den jugoslaviska staten. Jag träffade honom aldrig.

Skulle man ha frågat honom om hans identitet så skulle han inte ha sagt kroat, ateist eller officer. Han skulle ha svarat att han var jugoslavisk kommunist.

Hans hustru, min kroatiska svärmor, har redan överlevt honom med snart två decennier. Efter kommunismens fall och Jugoslaviens upplösning försämrades hennes levnadsstandard avsevärt. Den nya kroatiska nationalstaten skar kraftigt ner hennes änkepension i avsikten att post mortem bestraffa vad redan Milovan Djilas hade kallat ”den nya klassen”. Min svärmor bor på ön Krk (Veglia) där hon också är född, inte långt från hamnstaden Rijeka (Fiume) där hennes man under sina sista yrkesår var kommendant för hamnen. Min svärmor är hängiven katolik av det slag som man inte så sällan möter på öarna i Medelhavet, ideligen sysselsatt vid familjegraven eller betalande för mässor för sin döde man och sin döde son.

Hur ett sådant äktenskap mellan en övertygad kommunist och en övertygad katolik överhuvud taget var möjligt tillhör väl de hemligheter som gör livet till ett så enastående äventyr. Helt konfliktfritt var det förstås inte. Min svärmor kunde bara besöka kyrkan i lönndom och aldrig till de stora högtiderna. Och hennes dotter, min hustru, hade aldrig blivit döpt om inte farmor hade gjort det i största hemlighet utan att hennes son någonsin fick veta det. Hon avgudade sonen och gladde sig säkert åt den uniformerade chauffören som med tjänstebil kom och hämtade honom varje morgon, men Gud var ändå mäktigare än Tito.

Skulle man fråga min svärmor om hennes identitet så skulle hon inte säga kroat, katolik eller generalska. Hon skulle svara att hon är en änka som staten bestulit på hennes pension.

Min hustru är kroatiska, född 1949 i Rijeka, djupt förankrad i en mediterran kultur som gör att hon inte bara i seder och bruk utan också i temperament och psykologi har mer gemensamt med italienare eller greker än med andra slaver. Min hustru föredrar pasta framför potatis, vin i stället för öl, åsnor framför hästar, känner sig bortkommen i naturen – i allt som är större än en park – lyssnar hellre till mandoliner än till ett blåskapell, och tanken på att kremeras, att inte få ligga med alla knotor och annat intakt i sin kista, gör att hon inte tänker dö i Sverige.

Till hennes mors stora sorg kan ingenting få henne att gå till kyrkan. Till faderns stora sorg var hon i Titos Jugoslavien aldrig medlem av kommunistpartiet; som en av mycket få i sin generation vägrade hon till och med att uppträda som pionjär i vit blus och med halsduk för att sjunga sånger till Titos ära. Det är lätt att föreställa sig föräldrarnas besvikelse över en sådan vanartig dotter, även om den ena besvikelsen inte är den andra lik. Två gånger skulle hon gifta sig med serbiska män vilket av de kroatiska nationalisterna uppfattades som bevis för ”jugonostalgi” och hennes patriotiska opålitlighet i största allmänhet. Inte ens att båda äktenskapen slutade med skilsmässor stämde dem mildare eftersom det så uppenbarligen skedde på grund av banalt mänskligt-privata, inte politiskt-nationalistiska skäl.

Skulle man fråga min hustru om hennes identitet så skulle hon inte säga kroat, katolik eller kommunist. Hon skulle svara att hon är mor, författare och feminist (och just i den ordningen).

Hennes dotter, min styvdotter, är född i Zagreb och har en serbisk far. Förmodligen har hon honom att tacka för det ”S” som finns stämplat i hennes kroatiska pass, som det ju en gång också stämplades ett ”J” i tyska judars pass. Min styvdotter tillhör en generation unga européer som knappast längre skulle drömma om att beskriva sig själv i nationella eller konfessionella termer. Som så många ur samma generation är hon dessutom helt ointresserad av politik. Under vad som i Kroatien kallades ”kriget för fosterlandet” och numera firas med helgdagar och politiker som håller tal bodde hon i Wien, huvudsakligen för att hennes kroatiske man inte skulle riskera att bli inkallad.

Skulle man fråga min styvdotter om hennes identitet så skulle hon inte säga kroat, serb, katolik eller kommunist. Hon skulle svara att hon är från Europa, journalist och ägare till två hundar.

Med undantag för denna styvdotter är det svårt att hitta mer tvättäkta kroater än min hustru och hennes familj. Ändå intresserar denna etniska tillhörighet ingen av dem. Varför? Kanske därför att den känns som självklar, kanske därför att den ses som ointressant, kanske därför att den uppfattas som något som förminskar dem och gör våld på annat och viktigare som de anser sig vara.

Ty nationalismen är en sträng tuktmästare: allt annat har att underordna sig just den nationella tillhörigheten. Det gäller för både demokrati och religion; hos nationaldemokraten eller nationalsocialisten är det prefixet ”national” som till sist tar över. Och en kroat eller en polack är visserligen en katolik, men inte varje katolik är en äkta kroat eller polack. Nationalismen är en ideologi med sina moderna rötter i 1800-talet. Som alla ideologier är den en konstruktion, nästan alltid uppbyggd på huvudsakligen inbillade eller missuppfattade fenomen som är tänkta att skilja den egna gemenskapen från grannen.

Ändå har ett sådant politiskt program åtskilliga fördelar, inte bara för makthavarna utan också för nationalismens anhängare. Det nationalistiska budskapet är begripligt och förföriskt enkelt: det kräver ingen utbildning, det är likgiltigt inför både klass och kön och intresserar sig inte för varifrån man kommer eller vad man tidigare gjort (i Östeuropa har det underlättat för många tidigare kommunister att förvandla sig till nationalister). Inte heller intresserar sig nationalismen för vad dess anhängare egentligen är övertygad om på botten av sitt hjärta – nationalisten behöver bara uppträda som om han vore nationalist, ingen kommer att rannsaka vare sig hans hjärta eller njurar.

Men framför allt är nationalismen attraktiv genom att erbjuda en enkel och radikal lösning på nära nog alla problem: det är de andra och främmande som är skuld till vår olycka (Die Juden sind unser Unglück, som det hette i den nationalsocialistiska propagandan) och så snart vi gjort oss av med dem är också problemen försvunna. Så befriar nationalismen var och en som ansluter sig till den från ansvar för sin egen situation.

Den nationalistiske ideologen söker sig till massan som alltid är förföljd, skyddslös och sårbar när den inte är förorättad, upprörd eller berusad. I massans närhet är nationalisten i sitt rätta element. Massan erbjuder ved till nationalistens inre brasa. I ett sådant inre regnar det aldrig annat än som ytterligare en förödmjukelse. Vilket är hans budskap? Det är inte särskilt viktigt. Allting är mycket enkelt för nationalisten. Eller det är mycket komplicerat. Kärnan i hans argumentation är att ingenting är vad det synes vara och att allting alltid är någon annans fel.

Varje nationalists egentliga ämne är sammansvärjningen, konspirationen, den som drabbat hans eget folk. I den meningen är nationalismen de eviga förlorarnas ideologi, de hunsades och lurades evangelium. I detta liknar alla nationalismer varandra på håret – om också på bokstavligen blodigt allvar upptagna med att understryka vad som skiljer dem åt.

Att i Europa bestämma den nationella tillhörigheten var en av de uppgifter som stod allra högst upp på det tjugonde århundradets dagordning. Själva förfarandet var inte helt olikt hur man skalar en lök: skikt efter skikt avlägsnades av någon myndighet eller instans tills bara det inre, den förment sanna och väsensskapande kärnan av identitet ansågs vara kvar, dock mer sällan något av själva löken. Därefter var det enkelt att slå ihjäl dem som kategoriserades som främmande. En mer human variant var att köra iväg dem, kasta ut eller stänga dem ute. Hur som helst blev folkmordet eller den etniska rensningen som det nationalistiska programmets yttersta konsekvens under nästan hela förra århundradet miljoner och åter miljoner människors öde i Europa.

En stor del av året bor jag i en by i Istrien, den halvö nära Trieste som skjuter ut i Adriatiska havet och idag är uppdelad på tre stater, Italien, Kroatien och Slovenien. Byn ligger i den kroatiska delen av Istrien och har en fast befolkning på bara tjugotvå personer, men som under sommarhalvåret växer till mer än det dubbla.

Byn liksom hela Istrien är gränsland och befolkningen etniskt starkt uppblandad. Ockupanter, regimer och administrationer har kommit och gått, de senaste hundrafemtio åren präglats av kampen mellan italiensk och slavisk nationalism. Innan kroaterna fick sin egen nationalstat hörde Sovinjak till Venedig (som inte längre finns som stat), sedan i hundratals år till det habsburgska Österrike (som inte längre finns som stat), därefter till Mussolinis Italien (som inte längre finns som stat) och till sist ett halvt århundrade till Jugoslavien (som inte längre finns som stat). Sic transit gloria mundi.

Tiden under kejsar Franz Josef – Cecco Beppe som han heter i Sovinjak – gäller fortfarande som byns bästa tid, kanske därför att ingen längre finns i livet som upplevde den. Alla andra stater har här lämnat få spår och intryck efter sig. Skatte- och kyrkolängder liksom fastighetsregister är ofullständiga, delvis förstörda, eller så ligger sådana dokument bortglömda i källare eller på vindar någon annanstans, kanske i Österrike eller i Italien.

När det gäller vad som är vad eller vem som är vem tvingas vi därför lita till den muntliga traditionen eller byns gamle präst. Eller till kyrkogårdens gravstenar. Innanför murarna är kyrkogården trång och dominerad av fem eller sex familjer som Flego, Zigante, Sirotic, Bartoli, Vitolovi eller German fastän stavningen varierar och italienska Bartoli ibland blir till slaviska Bartolich eller Bartoli ´c , Vitolovi till Vitolovi´c . På många gravstenar finns både slavisk och italiensk text som om de döda inte kunnat bestämma sig för vad och vilka de är.

Förgäves har jag försökt att finna ett mönster i denna babylonska språkförbistring. Mycket finns inte att hålla sig till förutom att de döda – eller deras efterlevande – föredragit italienska inskriptioner och italienska namn om vi går hundra år eller mer tillbaka i tiden. Kroatiskan eller slovenskan tar sin revansch med början någon gång mot mitten av 1900- talet.

Delvis tillåter detta mönster en politisk tolkning. Under Habsburg gjordes ingen skillnad mellan alla rikets nationer, kejsardömet var penibelt noga med att försöka behandla alla sina olika folk lika; med den tjeckiske författaren Johannes Urzidils berömda definition var det habsburgska rikets identitet hinternational (det nationella var så att säga undanstoppat bakom den statliga tillhörigheten). Följaktligen kallade man sig i byn på den tiden för vad som var enklast och bekvämast, i de flesta fall för italienare.

Efter 1918 blev detta ännu mer självklart. Istrien hade då blivit en del av den italienska staten och Mussolini drev med stor brutalitet igenom en ”italienisering” av en befolkning som samtidigt också var något annat än italienare. Efter 1945 tog Titos partisaner revansch: Istrien blev en del av Jugoslavien och de flesta bekännande italienarna flydde, fördrevs eller dödades.

Ändå finns en klar skillnad mellan före och efter 1918. Efter dubbelmonarkins undergång hör tvång eller åtminstone förväntan till bilden av den nationella identiteten. Detta är nytt, och det är statsmakten som nu har förväntningar på invånarna i byn, som utgår ifrån att byn definierar sin identitet i överensstämmelse med den nya nationalstatens intressen. Vad som från denna tid står på gravstenen är därför inte alltid vad den döde hade önskat sig utan vad familjen fann lämpligast att hugga i stenen.

Denna skillnad är helt avgörande. Vem man är bestämmer man inte längre själv, också staten vill numera ha ett ord med i lagret. Den egna identiteten bestäms hädanefter i stor utsträckning av någon annan (vem som är jude bestämmer jag, som redan Wiens borgmästare Karl Lueger brukade säga för drygt hundra år sedan).

Men denna utifrån proklamerade, entydiga nationella identitet gör med nödvändighet våld på verkligheten. Den motsägs av de allra flesta av kyrkogårdens inskriptioner, avfattade på mycket knagglig italienska, kroatiska eller slovenska; en folkskollärare från Trieste, Zagreb eller Ljubljana som brinner för det egna språkets skönhet, skulle på besök i min istriska by bli mycket upprörd: några nationellt medvetna patrioter kommer de inte att finna här. Men detta språk har inte blivit misshandlat därför att byns invånare skulle vara analfabeter utan därför att var och en är – och alltid har varit – uppvuxen med fler än en identitet.

Språk växlar de utan att ens tänka på det, ofta beroende på i vilket rum i det egna huset de råkar befinna sig. I köket blir det italienska medan kroatiskan passar bättre i rummet där tv-apparaten står. Slovenskan passar kanske bäst på posten eller i banken. Jag kan höra byns invånare ropa till varandra på italienska ute på fälten och i vingårdarna medan de om kvällarna grälar med varandra på kroatiska i värdshuset. Språk är för dem uteslutande ett instrument att göra sig förstådd, inte grammatik och ännu mindre nationell tillhörighet, och alla är lika mycket hemma i italienskan som i sina två slaviska språk. Men i alla tre just provisoriskt och ofullständigt, som ett slags skygga gäster eller som den som vill fördela sina lojaliteter, därför utan just den kompromisslösa entydighet som alla övertygade nationalister kräver.

Vad som gäller för språk gäller förstås också för den etniska identiteten. Vad byborna offentligt bekänner sig till har mycket mindre med dem själva att göra än med vad de finner opportunt för att få bli lämnade ifred. Deras ”äkta” identitet ligger dock alltid bortom denna offentliga deklaration och är långt mer sammansatt än vad nationalstatens funktionärer vill höra. Frågar jag mina grannar i byn varifrån de kommer säger de ”härifrån”. Med detta ”härifrån” menar de lika litet som med sitt “här hos oss” en stat som Italien, Jugoslavien, Kroatien eller Slovenien – inte ens Istrien – utan just vår by Sovinjak. Frågar jag dem om deras modersmål kommer de att med stolthet räkna upp fyra: italienska, kroatiska, slovenska och ”vårt språk”.

Det sistnämnda, ”vårt språk”, är en blandning av de tre föregående och helt obegripligt för utanförstående. Till alla nationalisters fasa är det dessutom det enda de talar någorlunda bra – bara det lilla ordet ”vårt” verkar så ge oss en fingervisning om vem en sådan människa egentligen är.