Självbilden utmanas

Kännetecknande för svensk politik är att det har saknats nationalistiska partier. Även om en nationalistiskt präglad symbolik levde kvar ganska länge – framför allt inom Moderaterna – har inget svenskt politiskt parti i modern tid politiserat nationalismen.

Anledningen till detta är mycket enkel. Svenskheten har inte varit hotad. Demokratiseringen av Sverige och framväxten av partier, folkrörelser och de idéer vi förknippar med det moderna samhället ägde rum i en kontext som i nationell bemärkelse var extremt homogen. De klyftor som politiserades under första halvan av 1900-talet var socioekonomiska, snarare än etniska, språkliga eller religiösa. Någon invandring att tala om fanns inte och de inhemska minoriteterna var små och maktlösa.

Mot slutet av 1960-talet förändrades den svenska självbilden. 1968-rörelsens anti-nationalism gled senare smärtfritt över i 1970-talets mångkulturalism och gav upphov till den tankekonstruktion som fortfarande är så central – och, skulle jag vilja säga, förödande – i den svenska integrationsdebatten: föreställningen att ett värnande av det mångkulturella står i motsättning till ett värnande av det nationella. Varje nationell självbild förutsätter som bekant en motbild.

Svensk jämställdhet får sina konturer i mötet med den kurdiska kulturen, den svenska synden lyser som starkast i mötet med katolska värderingar, och den svenska jämlikheten bekräftas av de anglosaxiska klassamhällena. Länge användes Norge och 17 maj som en referenspunkt för att illustrera den svenska oviljan att vifta med flaggor (förutom, återigen, i idrottssammanhang) men det senaste decenniet har istället Danmark, och detta med ett betydligt större allvar än någonsin Norge gjorde, kommit att spela rollen av den underlägsna kulturen i mötet med vilken den svenska förträffligheten uppenbarar sig.

Med Sverigedemokraterna i riksdagen saknar Sverige inte längre ett nationalistiskt parti i parlamentet. Sverige blir i den meningen som alla andra. För precis som antidemokratiska kommunistpartier visade sig vara ett naturligt inslag i västeuropeiska parlament under kalla kriget, har invandringskritiska nationalistpartier – med varierande grad av rasistiska inslag – visat sig vara närmast oundvikliga inslag i länder med en hög invandring efter det kalla krigets slut.

En uppenbar effekt av detta är att det blir svårare att upprätthålla bilden av Sverige som en icke-nationalistisk nation. Det som ger svenskheten ett positivt innehåll får istället sökas på andra håll. För viljan att definiera vår egen grupp i termer av överlägsenhet gentemot de andra kommer vi aldrig undan, hur anti-nationalistiska vi än kallar oss.