Extremhögern banaliseras

Den analytiska slutklämmen höll, milt uttryckt, inte riktigt samma nivå. Bjurwalds recept mot högerextremism är i stort sett att man borde tysta ned vissa problemställningar. När man ser på vilken styrka nynazistiska grupper har i tidigare Väst- respektive Östtyskland, kan man se att den östtyska metoden att enbart tysta ner och förbjuda all dissidens har lett till en situation där det idag är där som nynazismen står som starkast. Samtidigt är den i före detta Västtyskland helt marginaliserad.

Nu har det kommit ännu en reportagebok, om radikalhögern i Ungern, Holland och Norge, av Magnus Linton. Boken De hatade är mycket välskriven och levandegör de tragiska förhållanden den beskriver. Linton är också en intellektuellt ärlig skribent, som det är värdefullt att ta del av. I det avslutande reportaget, där han konstfullt växlar mellan en gripande beskrivning av de fasansfulla upplevelserna på Utøya och samtal med norska politiker och intellektuella, citerar han exempelvis Thomas Hylland Eriksen, som säger nästan ordagrant sådant som bland annat jag själv har skrivit i både Dagens Nyheter och Axess: ”Multikulturen tenderar att låsa fast människor i grupper och det leder i bästa fall till ett slags apartheid med ett mänskligt ansikte.”

I Norge har vi en tendens att lägga alldeles för stor vikt vid religiös identitet. Som om imamer kunde representera 180 000 muslimer.” En av de stora vita fläckarna i boken är vår samtids hat mot judar. Linton tillhör kanske dem som menar att muslimerna är de nya judarna, men det är en tämligen ensidig version av de verkliga förhållandena. Det finns ett hat mot mångkulturen, det vill säga inte den frihetliga och liberala kritiken av mångkulturalism som politiskt ideal, utan motviljan mot faktiska olikheter bland medborgare i landet. En återkommande anklagelse på högerextrema och nazianknutna nätforum, även svenska sådana, är att det är judarna som driver fram mångkulturen för att de vill förstöra den svenska kulturen. Samma tankegångar finns på motsvarande sätt i andra länder: det är judar med vänstersympatier som vill öppna för invandring, som urskuldar romer och som överhuvudtaget bekämpar ”patrioter”. Bilden kompliceras ytterligare av att somliga av de mest högröstade judehatarna själva är muslimer, som Radio Islams grundare Ahmed Rami och islamisten Mohamed Omar, som skapat högerextrema nätverk med band till andra grupper i såväl Europa som Mellanöstern och Iran.

Det första reportaget i Lintons bok handlar om den ungerska högerextremismen, och särskilt Jobbik. Jobbik fokuserar i hög grad på romerna, vilka de sprider hat om och även handgripligen misshandlar. Situationen är fruktansvärd, vilket för övrigt även gäller för romer i hela sydöstra Europa, där de på många håll lever i flyktingläger och med uppemot en miljon personer som ännu är statslösa efter krigen på Balkan. Det är en inomeuropeisk humanitär katastrof som vi nästan aldrig får läsa om i tidningarna, men som det rimligen krävs en kraftfull gemensam europeisk ansträngning för att komma till rätta med. I Jobbiks propaganda är även judarna centrala. De anses vara romernas vänner och sägs stå bakom kommunismen, liksom de idag utmålas som ansvariga för finanskrisen. Bilden av Jobbik kompliceras ytterligare av att de i sin propaganda anknyter till en speciell form av ungersk nationalistisk ideologi från mellankrigstiden, som kallas turanism. Denna bygger på idén om ungrarna som ett folk som har kommit till Europa från Centralasien, och vars rötter i öst går djupare än de europeiska. Nationalisterna menar att ungrarna är släkt med turkar, hunner, mongoler och koreaner. Jobbiks partiledare Gábor Vona skriver i en artikel, som ligger på partiets hemsida, att Ungern genom att knyta an till österns folk kan få en starkare ställning inom EU och därmed ökad självständighet. Och han tillägger, med samma typ av beundran som väl också Breivik gav uttryck för:

Att leva ett icke-kristet liv är redan en vanlig, vida spridd livsstil inom EU. Men vi kan med säkerhet säga att en sant troende muslim, eller vilken annan troende som helst i sitt land, står närmare Gud allsmäktig, än de icke-praktiserande kristna som lever i Europa idag.

Jobbik har även tagit tydlig ställning för Iran, och samarbetat med den iranska ambassaden i demonstrationer mot USA. Deras utrikespolitiske expert Márton Gyöngyösi har nyligen ifrågasatt Förintelsen och menar att judar ”koloniserar Ungern”. Detta är naturligtvis spretande fakta, som inte passar in i bilden av en massiv islamofob högervåg, som sveper över Europa: det finns också en extremhöger som är antiamerikansk och antiliberal. Bilden blir vid närmare påseende mycket mer sammansatt och komplicerad. Givetvis går det inte att begära att Magnus Linton skall presentera hela sanningen oavkortat, det finns helt enkelt inte utrymme till det (precis som jag inte här har utrymme att ta upp allt han skrivit i sin bok, utan väljer att koncentrera mig på det som jag uppfattar som mest problematiskt). Problem uppstår emellertid då man förenklar det man skriver om i syfte att tjäna en viss opinion.

I en passus nämner han Axess, ett nummer från 2004 (det vill säga under en tidigare redaktion än den nuvarande) där någon hade skrivit att Europa smittats av ett moraliskt virus av ”relativism och självhat”. Han anger inte källan, delger inget av sammanhanget, utan påstår bara att det var ”den sortens paranoida idéer […] som fick den norske terroristen att finna en operation oundviklig”. Detta, jämte en del utfall från Lisa Bjurwald, har utgjort grunden för en massiv guilt-by-association-kampanj, där Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg till och med indirekt anklagade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter för att vara delansvariga för det samhällsklimat som skapat Breivik. Det är djupt ohederligt, och ett försök att stoppa legitim debatt genom att stämpla ut den som om den vore anknuten till terror och politisk extremism.

Min teori är att vänstern behöver mana fram bilden av en samlad högerfiende för att själv kunna enas som grupp. Problemet är att den där högern inte riktigt finns, inte så entydigt och massivt som vänsterdebattörer, med Breivik som slagträ, framställer det. Det finns extremhöger som är proisraelisk och islamofob; det finns extremhöger som är propalestinsk och klassiskt antisemitisk; det finns liberaler som är för fri invandring och vars motstånd mot multikulturalism inte alls handlar om att man inte vill ha invandrare utan tvärtom att dessa ska behandlas som individer på jämställd fot med de infödda, som Hylland Eriksen är inne på i det tidigare citerade stycket. Men det finns också liberaler som vill piska in alla invandrare i en snäv nationellkulturell mall. Ytterligare varianter finns såklart, som jag av utrymmesskäl inte kan räkna upp här. Att försöka pressa ihop alla dessa åsikter, yttringar och individer till ett brunsvart litet paket och kalla det ”Breivik” eller ”högern” är ett sorgligt självmål av en vänster, som själv är lika spretande.

Det är kontraproduktivt att i ”antirasismens” namn själv etnifiera lösningarna på vår tids samhällsproblem. Multikulturalismen är en återvändsgränd, vilket Linton borde inse. Den innebär att rasisterna serveras färdigpaketerade etniska grupper som de kan angripa. Mycket av kampen mot ”islamofobin” har bidragit till att stärka muslimhatet istället för att dra udden ur det, detta genom att man dragit all kritik över samma kam. Istället borde man ta fasta på de gemensamma fri- och rättigheterna. Det är omöjligt att föra en effektiv kamp mot den reella rasismen tillsammans med mångkulturalismens ”apartheid med ett mänskligt ansikte”, som Thomas Hylland Eriksen träffande kallar det.

Den enda hållbara lösningen, enligt min mening, är ett inkluderande medborgarskap i en sekulär stat, där tro och religion överlämnas till vars och ens privatliv. Jag tror att Magnus Linton nog skulle kunna hålla med mig, åtminstone i princip, om värdet av denna ”färgblinda” medborgarskapstanke, men i och med att jag skriver om den här i Axess vägrar stora delar av den svenska vänstern att överhuvudtaget ta den på allvar. Positionerna är bestämda på förhand. Det är främst deras problem, eftersom de tränger ut sig själva i marginalen då de tar avstånd från det öppna samtalet på lika villkor. Ändå hade alla tjänat på en mer konstruktiv debatt om detta minerade område.

Lintons bok är läsvärd, men den bör läsas kritiskt och kompletteras av annan litteratur, som ytterligare kan fördjupa bilden av den samtida politiska extremismen i både Europa och övriga världen. Ännu bättre hade hans bok blivit om han inte hade skrivit fullt så snabbt eller så polemiskt ensidigt, utan om han hade gett sitt intellekt större spelrum och ytterligare lyft fram också de motsättningar och paradoxer som faktiskt ingår i bilden av den europeiska högerextremismen, rasismen och dess politiska strategier idag.