»EU är ett milt monster«

Det ter sig inte som någon tillfällighet att den essä som vi publicerar i detta nummer av Axess av Hans Magnus Enzensberger kretsar kring hur den totalitära staten spöklikt återuppstår inom ramen för de sociala medierna i det senkapitalistiska samhället. Till stor del handlar hans senaste bok, Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas, om hur den världsordning som gick segrande ur kalla kriget sömngångarmässigt har skapat en ny jättelik byråkratisk organisation med ett rigoröst verk av lagar och regler för att kontrollera hur vi lever vårt liv på detaljnivå. De skrämmande monstren från nazisttiden och DDR-kommunismen må ha oskadliggjorts, men vi tycks sakna beredskap när nya odjur uppstår, låt vara åtskilligt mycket mer milda och inställsamma.

För Hans Magnus Enzensberger har detta med statens mer eller mindre destruktiva inflytande över våra liv varit ett återkommande tema, vilket kanske inte är helt förvånande mot bakgrund av hans erfarenheter under 1900-talet, först som barn av nazismen – han var själv som mycket ung med i Hitler-Jugend och han bodde som barn dörr i dörr med Julius Streicher, grundare av och chefredaktör på Der Stürmer – och därefter som medlem i Gruppe 47, tillsammans med Günter Grass, Peter Handke, Paul Celan, Ingeborg Bachmann, Heinrich Böll och ett femtiotal andra författare. Efter radikaliseringsvågen i slutet av 1960-talet gjorde han upp med kommunismen som teori och praktik. I den framtidsvision som avslutar hans essäsamling Ach, Europa från 1982 förutskickas östblockets sammanbrott med samma precision som han desarmerade det estetiska avantgardet i essän ”Die Aporien der Avantgarde” från 1962.

Idag bor Hans Magnus Enzensberger i München. Där träffar jag honom i en modern lägenhet, fylld med 1600-talskonst, nära Engelska parken i den vackra stadsdelen Schwabing. Ämnet för vårt samtal är just den kritik mot EU som ett nytt, överstatligt byråkratimonster, som han framför i sin nyutkomna bok.

Johan Lundberg (JL): Du skrev i slutet av 1960-talet, i essän ”Am I a German?”, i tidskriften Encounter: ”Som organisationsform har nationen blivit obsolet”, vilket känns typiskt för din roll som en av dem som skisserade upp de intellektuella förutsättningarna för en europeisk gemenskap bortom nationsgränserna. Nu kritiserar du EU:s grundtanke om ett integrerat Europa. Har du ändrat åsikt eller finns det tvärtom en kontinuitet i ditt tänkande?

Hans Magnus Enzensberger (HME): På den tiden var bristerna långtifrån synliga. EU-projektet startade som en ekonomisk angelägenhet, rörande stål och kol. Det var egentligen ett sätt att reducera Europa till en ekonomisk makt, vilket i sig innebar en förminskning av vad Europa egentligen är. EU har aldrig visat något intresse för kultur, vilket dock inte är ett lika allvarligt problem som att EU är postdemokratiskt.

JL: Ja, du talar flera gånger i din bok om just EU som ett postdemokratiskt imperium. Vad menar du egentligen?

HME: I varje enskilt land bedriver man politik på olika nivåer: kommunnivå, landstingsnivå och så vidare. Detta skapar en naturlig närhet till och engagemang hos befolkningen. Politiken blir för abstrakt när den lokala förankringen saknas, såsom är fallet med EU, där det inte heller finns en gemensam offentlighet.

JL: Men villkoren är väl ändå väldigt annorlunda gentemot det europeiska 1900-talets tidigare antidemokratiska regimer?

HME: Det handlar om soft power. Nej, ingen kommer och knackar på dörren klockan fyra på morgonen för att fängsla dig. Det är därför som jag kallar Europa för det milda monstret (sanftes Monster). Det är ett intressant och märkligt fenomen som inte har existerat tidigare. Det finns ingen egentlig president. Man tar sig friheten att ingripa i människors privatliv. Man drar sig inte ens för att tala om vad vi ska äta, hur vi ska belysa våra hem. Till och med direktiv för hur stora kondomer bör vara har man ägnat sig åt att ta fram på EU-nivå.

I Irland hade man en reklamslogan för Guinness: ”Guinness is Good for You”. Den förbjöds av EU. Och samma sak med tobak – med rökförbuden och texterna på cigarettpaketen. Man behandlar människor som om de vore omyndiga.

JL: Du gillar verkligen inte detta med att staten går in och styr över människors liv på detaljnivå i syfte att nå politiska mål?

HME: Subsidiaritetsprincipen stipulerar ju att vad som kan bestämmas lokalt ska bestämmas lokalt. Nationerna bör bestämma själva. Besluten bör inte delegeras till högre nivåer utan egentlig insyn.

JL: När man läser din kritik mot den här sortens statlig styrning på detaljnivå av våra liv är det lätt att erinra sig Sofokles Kung Oidipus och hur kontraproduktivt som våra försök att lägga livet till rätta fungerar. För varje steg som tas i syfte att undvika att något hemskt händer, bidrar man bara till att det hemska inträffar…

HME: Ja, total kontroll är nonsens. Vi ser det, om inte annat, på finansmarknaderna. Det har aldrig gått att reducera riskerna och det kommer aldrig att fungera.

JL: Konsthistorikern Jacob Burckhardt hävdade redan på 1800-talet att ”det som har varit ödesdigert för Europa har varit […] en påtvingad enhetlighet, medan vad som räddar oss är mångfalden”. Är inte Östeuropa ett bra exempel i det avseendet? Trots de kommunistiska makthavarnas envetna försök under flera decennier att förändra människorna, lyckades folken icke desto mindre att behålla sina särarter.

HME: Försök att skapa ett europeiskt imperium har sannerligen inte saknats. Napoleon försökte, Hitler försökte och Stalin försökte integrera Europa. Men alla tidigare försök har ju misslyckats.

JL: Men de här utopiska visionerna om att genom statliga åtgärder skapa nya förutsättningar för människan – de är naiva?

HME: Jag skulle inte säga att den mänskliga naturen är statisk. Men det handlar om evolution, och i den mån som människan har förändrats, från sin tid på savannen och framåt, har dessa förändringar inte kunnat styras, utan har vuxit fram i en organisk process utan påverkan uppifrån.

Det behövs miljoner av människor under många generationer för att en utveckling ska kunna ske.

JL: Din beskrivning av Sverige i essäsamlingen Ach, Europa påminner i mångt och mycket om det som du nu i din senaste bok kritiserar ifråga om EU. Du beskrev 1982 den svenska staten som ett ”opersonligt förnuft som tycks behärska alla livsyttringar” – och du menade att ”Sverige kommer att kunna tjäna som förebild för hela Europa”. I din senaste bok använder du nästan samma terminologi om EU: ”Dess institutioner strävar efter att kolonisera vårt vardagsliv och att göra allt i Europa likformigt skapar snarare hinder än hjälper oss. De är ute efter att standardisera oss. Enhetlighet kan vara bra men mångfald är bättre.” Har Sverige varit ett föregångsland i de här avseendena?

HME: Så kan man se det, men vi ska inte glömma bort att det i Sverige alltid har funnits en hel del tvekan inför EU. Det är symtomatiskt att svenskarna sa nej till euron. Det finns kanske en instinktiv känsla ändå hos svensken i gemen att inte ge upp det svenska. Ni vill inte upplösas. Sverige var ju ändå ett imperium. Ni lever med vetskapen att ni en gång har varit störst; och den känslan finns kvar, någonstans, om än bara symboliskt, i form av kungen, Nobelpriset och så vidare. Men jag tror att det har lagt grunden till en stark självkänsla, vilket gör att Sverige i det långa loppet ändå håller emot. Men svenskarna är långsamma och icke-anarkistiska. Man håller sig till reglementet; man organiserar inga hatdemonstrationer mot unionen.

JL: Den svenska författaren och statstjänstemannen Ragnar Thoursie har beskrivit den process som du diskuterar i din bok som elefantsjuka: byråkratin fortsätter att leva sitt eget liv och fortsätter att växa utan att någon har någon som helst kontroll – vilket leder till att nya nämnder och kommittéer uppstår i syfte att utreda något nytt direktiv – i en aldrig sinande ström av nya bestämmelser och regelverk.

HME: Ja, det är en gammal svensk tradition som väl ytterst går tillbaka till Oxenstierna. I EU har vi till exempel Acquis communautaire, denna monstruösa samling av EU-regler och domstolsbeslut som ingen har läst och ingen någonsin kommer att läsa. 2004 bestod den av 85 000 sidor; idag handlar det om en bra bit över 150 000. År 2005 vägde den mer ett ton. Bara EU-regelverket för europeisk affärsverksamhet har en budget på 600 miljarder euro per år; alltså ungefär lika mycket som Nederländernas BNP.

Eller ta detta med alla presidenterna. Presidenten för Europeiska rådet ska naturligtvis inte förväxlas med presidenten för Europeiska unionens råd. Som i sin tur inte ska förväxlas med vare sig presidenten för Europaparlamentet eller med presidenten för Europeiska kommissionen. Medan den förre har fjorton vice-presidenter får den senare nöja sig med sju vice-presidenter, men har å andra sidan till sitt förfogande en generalsekreterare samt ett stort antal generaldirektörer, vilka alla – eftersom de är just generaldirektörer och inte bara direktörer – har sin verksamhet uppdelat i olika direktorat och sektorer, med åtföljande chefer.

JL: Är det denna okontrollerbara byråkratiska organisation som har gjort att EU, som du skriver, ”inte längre kan hantera de andar som man har väckt upp”? Är det detta som vi ser konsekvenserna av idag, i de slitningar som hotar att dra isär Europa som en följd av den ekonomiska krisen i Grekland?

HME: Det är som när ett barn föds och växer upp. Ibland tar det flera år innan man upptäcker ett fel, till exempel Aspergers syndrom. När unionen grundades som en stål- och kolunion visste man inget om till exempel dagens finansmarknad. De problem med exempelvis skuldhantering som idag står i centrum av EU och hur man ska hantera dem, fanns inte på kartan. Då var det stål och kol – inte valutasamarbete. Efter kriget kunde man inte ens växla D-mark mot kronor.

JL: Men ser du någon lösning?

HME: Det är svårt att peka ut några självklara lösningar eller alternativ. Man kan naturligtvis försöka att reducera alltihop. Geografiskt sett är EU redan för stort. Om man hade gått korrekt till väga och verkligen följt regelverket hade stater som Grekland, Rumänien och Bulgarien aldrig kunnat gå med i EU. Och det är naturligtvis en ödets ironi att det är just på grund av den här sortens expansion som unionen nu hotas: genom att allvarliga sprickor har uppkommit på det område som ursprungligen var EU:s kärnverksamhet: ekonomin.

JL: Du antyder att problemen idag kan spåras till ett slags hybris? Drömmen om att bli en stormakt?

HME: Ja, i de flesta av dessa länder upplevde man sig som överlevande efter andra världskriget. England förvandlades från en världsmakt, ett imperium, till ett litet land, inte så mycket annorlunda än andra europeiska nationer. Alla kände sig som förlorare. Ingen ville gå in i ett nytt krig. I sitt berömda tal i Fulton 1946 populariserade Churchill inte bara termen järnridån utan talade också om behovet av en ny europeisk enhet. Några månader senare talade han om ett framtida Europas förenta stater…

JL: Fanns det något i detta tidiga skede som lade grunden till de problem som vi ser idag?

HME: 1948 höll man ett underligt möte i Haag. Vem som finansierade det var oklart, men där deltog politiker som Mitterrand, Eden och Macmillan såväl som filosofer som Russell och diktare som Eliot och Ungaretti … Med på det mötet fanns också fransmannen Jean Monnet, som var hjärnan bakom det projekt som den franska utrikesministern Robert Schuman skulle komma att presentera i maj 1950, om den kol- och stålunion som Monnet sedermera blev chef över och som han skötte i enlighet med sina idéer om att olika länders regeringar och invånare skulle överlåta besluten till eliter som strävade efter konsensus snarare än att lyssna på opinionsinstitut och folkomröstningar. Jag beskriver i min bok hur Monnets plan var att med kol- och stålgemenskapen säkra ekonomisk stabilitet för att på sikt underminera nationernas politiska suveränitet till förmån för transnationella auktoriteter. På det sättet skedde en expropriering av demokratin… Och detta var inte helt impopulärt bland europeiska politiker, för vilka Bryssel kunde bli en användbar syndabock.

JL: Du är ju ändå sinnebilden för en liberal kosmopolit. Finns det inte en inbyggd motsättning mellan en sådan hållning och den sortens ideologier som betonar individens starka band till den historiska kontext där man har vuxit upp och där man ser det som ett egenvärde att bevara till exempel kulturbundna seder?

HME: Vi är inte som träd. Ett träd har en fast position. Och när det är fullvuxet kan det inte flyttas eller omplanteras. Människor har däremot ben och fötter. Vissa människor sitter förvisso fast i sina övertygelser, som katoliker eller som socialdemokrater, men detta utesluter inte möjligheten att utvecklas, att röra sig intellektuellt. Nutidens människa är i hög grad vad jag vill beteckna som pluripatriot. En svensk man kan bo i Stockholm men samtidigt ha ett semesterhus på Madeira; han kan ha en italiensk fru; hans barn kanske studerar utomlands. Detta gör att vi i betydligt högre grad än tidigare kan ha starka band till flera olika länder och kulturer, vilket också har kommit att bli själva kärnan i den europeiska identiteten.

JL: Men har den europeiska identiteten därmed förändrats?

HME: Samtidigt har den här upplevelsen alltid funnits där, i ett land som Schweiz med dess konglomerat av olika kulturella impulser från omgivande länder. Eller för den delen en stad som norska Tromsø med dess starka kopplingar till sjöfart. Ryssland är ändå något helt annat, liksom USA. Lever man mitt i Europa har man däremot alltid haft en mängd olika kulturer väldigt nära inpå, kulturer som man har tvingats att förhålla sig till.

JL: Ja, du talar ju i Ach, Europa om att småstater och splittring är själva kärnan i Europa och om att Europa präglas av ”oregelbundenhet in i minsta struktur och varje försök att skapa ordning i traditionell mening är ett hopplöst företag. […] Virrvarret är vår slutgiltiga gestalt.” Och i din senaste bok skriver du träffande och enkelt: ”Bryssel må ligga i Europa, men Europa ligger inte i Bryssel .” Finns det någon risk att EU:s underliggande målsättning att göra Europa homogent kan föda motreaktioner? I form av till exempel en tilltagande populistisk nationalism?

HME: Ja, populismen är alltid en konsekvens av att makthavarna inte tillåter vissa åsikter att komma till tals, eller att de är direkt lögnaktiga. I trettio års tid har tyska staten ljugit om immigrationen. Fast vi med egna ögon kunde se turkar och italienare. Men makten ville aldrig diskutera invandringen. Den fanns inte. Man negligerade folkets erfarenheter. Men till slut dyker det upp någon som säger: Ni ljuger ju! Och det är samma sak när staten räddar bankerna, skattebetalarna vet vad som händer; och här i Tyskland kan Die Linke exploatera det folkliga missnöjet med att välfärdsstaten monteras ner och att misskötta banker räddas av staten, när de, i enlighet med den kapitalismens logik som de själva omfattar, borde försättas i konkurs.

JL: När det då gäller relationen mellan den politiska makten och konsten: Hur ser du på den? Du har i flera essäer diskuterat relationen mellan poesi och politik; och du vänder dig med bestämdhet mot idén om dikten som ett politiskt instrument. Menar du att det finns en inbyggd motsättning mellan poesi och politik?

HME: Författare är i politisk bemärkelse inte mer insiktsfulla än andra människor, trots att de är betalda för att tänka. De gör samma misstag, men till skillnad från andra åtnjuter de privilegiet att kunna nå ut via medier med sina åsikter.

JL: Ibland får man väl snarare intrycket att de gör ideologiska felsteg oftare än andra människor. Jag tänker på hur många författare i den demokratiska västvärlden som gjorde sig till språkrör för totalitära ideologier och regimer.

HME: Ja, vi hade ju alla dessa kommunistiska och nazistiska medlöpare i väst. Samtidigt ska vi inte bortse från vad som är författarnas begåvning: att gestalta sina idéer. Knut Hamsun var en stor författare oberoende av hans politiska utspel. De senare gör inte Svält till en dålig roman. Detsamma gäller för Brecht.

JL: Hur ser du på dig själv med avseende på just politiskt engagemang?

HME: Jag är författare och poet. Samtidigt som jag inte kan ignorera politiken, ser jag mig inte som politiker och vill egentligen inte alls prata politik.

JL: Men du har ändå ägnat dig mycket åt att belysa den politiska utvecklingen, nu senast i Europa, om EU, och tidigare i många andra världsdelar. Det du har skrivit om Sverige framstår som mycket klarsynt och träffande än idag, efter flera decennier. Och du reste tidigt till exempelvis Kuba.

HME: Jag vill veta vad jag pratar om. Böcker räcker inte. Jag litar däremot på mina ögon. När jag skulle skriva om EU reste jag naturligtvis till Bryssel och försökte prata med så många som möjligt. När det gällde Kuba så reste jag dit tidigt, under 1960-talets vänstervåg. Min tanke var att om inte kommunismen fungerade där, med all den entusiasm som ändå fanns där, så skulle den aldrig kunna fungera någon annanstans. Så jag pratade med alla, på alla möjliga nivåer i samhället – och insåg att det aldrig skulle komma att fungera.

JL: Men även i din poesi knyter du an till en politisk realitet? Jag tänker till exempel på ditt diktverk om ”Titanics” undergång med dess kritik av det utopiska tänkandet.

HME: Ja, men jag skriver också om annat– till exempel om vetenskap. Poesin får inte vara abstrakt utan måste hållas öppen mot alla möjliga ämnen och infallsvinklar.

JL: Och dess gensvar – i vilken mån förmår den att påverka?

HME: Poeten kastar ut dikten och sedan är det upp till läsarna vilka konsekvenserna blir. Som poet vill jag i det avseendet bli lämnad ensam.

JL: Även av EU?

HME: Ja, det är åtminstone en positiv sida med EU, att man inte vill blanda sig i kulturen och inte har satt upp regler för hur poesi bör skrivas eller vad den bör handla om.

JL: Varför detta ointresse för kultur?

HME: Antagligen för att poesi och bildkonst har marginaliserats. I filmindustrin finns det mer pengar och där når man ut till fler, så där har man från EU:s sida varit mer klåfingrig.