Globalisering och bildning visar vägen

Arkeologiprofessorn Anders Andrén berättar i förordet till antologin Förmodern globalitet (2011) om hur man vid utgrävningar på Helgö i Mälaren 1954 hittade en Buddhastatyett, tillverkad i nuvarande Afghanistan under 500-talet, i så kallad gandhari-stil. Denna stilriktning växte fram i mötet mellan grekisk och indisk kultur och resulterade i en hellenistiskt inspirerad människoframställning. På Helgö omvandlades sedan statyn till en bild av en nordisk gud, vilken i sin tur blev en förebild för framställningen av lokala gudar.

Den amerikanske ekonomiprofessorn Tyler Cowen ger i sin inflytelserika studie Creative Destruction (2002) åtskilliga exempel på liknande fenomen: hur ökad handel och rörlighet mellan länder och kontinenter vitaliserar lokal kultur.

Som konsekvens av det som utgör temat i detta nummer av Axess, nämligen utvecklingen i Europa och EU, aktualiseras frågor om protektionism och öppenhet. De som förordar protektionism målar, vare sig de är invandringskritiker eller vänsterpopulister, ofta upp en hotbild av en värld där kulturella olikheter suddats ut. Mot denna bakgrund kan det vara av intresse att fundera över orsakerna till några av de mer omfattande angreppen på unik svensk kultur under efterkrigstiden: skövlingarna av de svenska stadskärnorna under 1960- och 70-talen. Eller den utveckling som utmärkte det svenska skolväsendet under samma period, med ett likartat resultat med avseende på hur man förpassade det specifikt svenska kulturarvet till historiens soptipp.

Hur stort inflytande hade invandringen eller det internationella kapitalet över den här utvecklingen? Nästan inget. Förändringarna möjliggjordes och genomfördes under efterkrigstidens långa socialdemokratiska maktinnehav, en epok som många svenska invandringskritiska grupperingar, liksom vänsterdebattörer, gärna framhåller som ett ideal.

Dessa förändringar motiverades dessutom med att en rad (mer eller mindre förtryckta) människor kände sig obekväma med det svenska kulturarvet. De ansågs ha svårt att tillägna sig det ”kulturellt främmande” på det oproblematiska sätt som Buddhastatyetten på Helgö vittnar om. Man förmodade att de upplevde det svenska kulturarvet i musik, litteratur, arkitektur och bildkonst som icke-inkluderande eller till och med frånstötande. Detta eftersom det speglade forna tiders makthavares patriarkala, överklassmässiga, europeiska föreställningsvärldar och odemokratiska värderingar.

COWEN MENAR att de fria flöden av kulturella impulser som sker som en konsekvens av migration och handel bör betraktas från två perspektiv med avseende på frågan om kulturell likriktning. Å ena sidan har de senaste decenniernas förändrade utbud av musik, film och litteratur, eller affärer att handla i och restauranger att äta på, gjort att skillnaderna mellan olika städer i olika delar av världen minskat. Å andra sidan har det lett till att likformigheten i de enskilda städerna minskat avsevärt.

Men en icke-protektionistiskt politik med så mycket handelsutbyten och rörlighet som möjligt har också visat sig fruktbar för framväxten av en högkvalitativ lokal kultur. Det är inte förvånande att den kulturella blomstringen i Spanien under 1500-talet – med konstnärer som Velázquez och författare som Cervantes – sammanfaller med öppnandet av handelsvägar över Atlanten och Stilla havet. Det är lika lite en tillfällighet att Spaniens förlust av sjöherraväldet till holländarna under första halvan av 1600-talet sammanfaller med den nederländska kulturens guldålder, med målare som Vermeer, Rembrandt och Hals. Handelsutbyten mellan länder och kontinenterna i förening med ekonomiskt överflöd skapade ekonomiska förutsättningar att ägna sig antingen åt konstnärlig verksamhet eller åt att skapa en marknad för konst. Vilket gav upphov till högkvalitativ kultur.

På motsvarande sätt är det ingen tillfällighet att den flerhundraåriga kulturella nedgången i Europas historia med avseende på bildkonst, arkitektur och litteratur från romarrikets kollaps på 400-talet till tidig medeltid, runt år 1100, äger rum samtidigt med en nedgång i handel, medan däremot framväxten av exempelvis Venedig som handelsmetropol under 1200-talet lägger grunden för den venetianska konstens storhetstid under renässansen med en uppsjö mästare som Tizian, Tintoretto och Bellini.

Men innebär då exemplen ovan att man kan slå sig till ro och anta att ett motstånd mot protektionism med automatik medför en vitalisering av den inhemska kulturen? Problemet med Cowens resonemang är att han bortser från vad som gör att högkvalitativ konst som den holländska växer fram under 1600-talet och vad som i dess ställe ger upphov till Swedish House Mafia. I båda fallen handlar det om kulturella uttryck som är konsekvenser av en globaliserad ekonomi. Men där Vermeers konst uppstod i en samhällskultur där man såg tillbaka på ett månghundraårigt förflutet med respekt för dess ackumulerade kunskaper och där man poängterade skillnaderna mellan viktig konst och efemär, är Swedish House Mafia en konsekvens av en kultur- och bildningssyn med direkt motsatta förtecken.