Ett land fyllt av trauman

Gruppvåldtäkten på en 23-årig universitetsstudent i New Delhi, som ledde till kvinnans död utlöste en exempellös ilska mot politisk okänslighet och officiell likgiltighet inför medborgarnas säkerhet i allmänhet och ökande sexuellt våld mot kvinnor i synnerhet. Vreden underblåstes ytterligare av regeringens paranoida överreaktion, när protesterande kvinnor, skolbarn och äldre tvingades fly undan polisens batonger, vattenkanoner och tårgas – allt detta bara några meter från det indiska parlamentet. För att göra ont värre förekom flera känslokalla kommenterar från politiker som menade att västanpassade vanor bland indiska medelklasskvinnor bar den verkliga skulden. Utvecklingen är en kuslig upprepning av händelserna för ett år sedan, när intensiva men fredliga protester mot offentlig korruption från en upprörd medelklass bemöttes med samma högdragna och arroganta sätt av regeringen.

Det kan vara frestande att beteckna detta som en ”indisk vår” eller också bortförklara det som ett urbant fenomen långt från landsbygdens realiteteter – båda påståendena rymmer ett korn av sanning, eftersom varje aspekt av Indien är lika verklig som den andra. Men faktum är att de senaste åren har varit ovanligt händelserika, även för ett land som är vant att vingla från den ena politiska krisen till den andra.

Ekonomiskt har tillväxten minskat dramatiskt, från 9,5 procent 2007 till strax över 5 procent just nu, inflationen är tvåsiffrig och den politiska förvirringen inom strategiska nyckelområden som infrastruktur och telekom har fått nyinvesteringarna att upphöra helt. Indien är inte längre en favorit bland utländska investerare och riskerar i själva verket att återvända till ohållbara och riskabla budgetunderskott på den nivå som rådde före 1991. Om Indien inte snart får ordning på sina finanser står landet inför ett kraftig försämrat betyg från ledande kreditvärderingsinstitut och globala banker.

Politiskt har den styrande koalitionen under ledning av Kongresspartiet inte bara drabbats av en rad motgångar i viktiga delstatsval utan också blivit föremål för envisa och allvarliga korruptionsanklagelser, som berör flera högt uppsatta ledare. Minst ­fyra ministrar har anklagats för eller berörts av korruption i samband med tilldelningen av naturresurser, tillsammans med ett stort antal tjänstemän på delstatsnivå. Till och med premiärminister Manmohan Singhs hittills oantastliga offentliga framtoning har försämrats betydligt, och han ses alltmer som i bästa fall ett hjälplöst offer för omständigheterna eller i värsta fall en marionett i rollen som statsminister, ovillig att bestämma den politiska dagordningen eller den moraliska hållningen. Det är nu en utbredd uppfattning att Indiens premiärministerämbete på ett förödmjukande sätt har reducerats till rollen som naiv åskådare. Samtidigt har andra politikers rykte inte klarat sig mycket bättre, och när det gäller korruption och förvaltning är det känt att samtliga partier har livnärt minidynastier och pampar på delstatsnivå som nu står inför allvarliga korruptionsanklagelser.

Vissa inom regeringskoalitionen har insett att Indiens ekonomi behöver en kraftig och kontinuerlig tillväxt under många år, vilket i sin tur bara är möjligt genom en mer investeringsvänlig politik och mer effektiva och transparenta offentliga finanser. Men de viktigaste ledarna inom Kongresspartiet, och särskilt Sonia Gandhi, den verkliga ”makten bakom tronen”, förblir instinktivt populistiska. De senaste veckorna har den av Kongresspartiet ledda koalitionsregeringen förvisso tillkännagivit en mängd ekonomiska reformer, som att ge utländs­ka företag som Ikea och Wal-Mart tillåtelse att driva sina egna jättebutiker i Indien, men det kan diskuteras om dessa åtgärder verkligen är så dramatiska. Att tillåta större utländska direktinvesteringar inom sådana sektorer som detaljhandel och försäkring kan förvisso tillföra välbehövlig teknik och investeringar, men att bygga fler vägar och kraftstationer skulle ha en mycket större inverkan på ekonomin i dess helhet. Vad Indien verkligen behöver, snarare än några få dramatiska utspel till ”reformer” eller enstaka ”djärva” politiska tillkännagivanden, är en hederlig, effektiv, lyhörd och rimlig förvaltning på vardagsplanet. Detta gäller särskilt ifråga om de stora läckagen i statens upphandling, som omfattar stora summor offentliga medel, och förseningar i infrastrukturens utveckling.

Det finns också starka skäl att betvivla att reformerna kan upprätthållas mer än några få månader utan någon form av positiv feedback från allmänheten eller valframgångar för Kongresspartiet. Mot bakgrund av dess förluster i ett flertal provinsval den senaste tiden har partiet återigen splittrats i populister och pragmatiker. Man är nu i desperat behov av antingen en vinnande koalition eller en vinnande offentlig image före nästa allmänna val, som mycket väl kan komma att hållas så tidigt som under första halvan av 2013.

De senaste två åren har inte bara politiker, byråkrater och polis fått se sitt rykte ordentligt skamfilat, utan också medier och näringsliv. Många välkända entreprenörer och företag har varit inblandade i stora korruptionsskandaler, och till och med ett ansett konglomerat som Tata har fläckats genom offentliggörandet av dess intensiva och hemliga försök att påverka regeringens politik för telekomlicenser. Det minsta som kan sägas är att den ekonomiska politiken förblir dunkel och godtycklig, och att det finns tecken på vänskapskorruption överallt.

Samtidigt har Indiens elektroniska medier,­ som det senaste decenniet formligen exploderat, också klätts av. Många toppjournalister och nyhetsankare har varit inblandade antingen i direkta utpressningshot eller i förtroliga relationer med företagslobbyister. Om det inte handlar om korruption, så präglas medierna och särskilt televisionen av skamlös sensationalism, arrogans, ytlig rapportering och allmänt bristande professionalism. Aldrig så banala aspekter av Bollywood, kändisars liv och cricket rapporteras in i minsta detalj – allt på bekostnad av historier och händelser som har att göra med vanliga indiers liv.

Bilden av dagens Indien är komplex. Landet har en rik historia att falla tillbaka på, ett väldigt kulturellt och geopolitiskt arv och en ytterst framgångsrik diaspora, men det har fastnat i ekonomiska, politiska och sociala gråzoner, med korrupta, giriga eller mutbara individer på ledande positioner. Indiens demokrati är dess stolthet, men den har också större brister än de flesta indier är beredda att debattera offentligt. Dess största framgång har varit att öka den politiska aktiviteten bland grupper som historiskt varit diskriminerade eller ignorerade men som nu lär sig att kämpa för sin rätt. Indiens största misslyckande, å andra sidan, är oförmågan att säkerställa en bättre förvaltning, mänsklig behandling av alla eller en gemensam samhällsvision. Den indiska demokratin fortsätter att tolerera, till och med uppmuntra kastbaserade lojaliteter, vänskapskorruption, privilegier, populism och en djupgående personlighetskult – slutresultatet är en urusel förvaltning och politiskt styre. En amerikansk krönikör fällde en gång kommentaren att ”den indiska demokratin är unik: den representerar folket utan att verkligen stå i deras tjänst”. Det indiska samhället är fortfarande ett av världens mest fragmenterade, ojämlika och splittrade länder.

Översättning: Jim Jakobsson