Sverige behöver ett försvar

I bland vandrar jag förbi gravarna på Johannes kyrkogård. Det händer att jag stannar till vid Georg Carl von Döbelns grav och reflekterar över hans valspråk: Ära, skyldighet, wilja. Ett annat Sverige, en annan tid. Det händer också att jag dröjer stegen vid minnesstenen över offren för Stalins mord på tusentals polska officerare i Katyn 1940. Också det är annan tid. De färska blommorna påminner om att den tiden inte ligger långt borta, men också om att inte heller världen i vår tid är den lugna vrå som det fanns hopp om när Berlinmuren föll, kalla kriget tog slut och Sovjetunionen avvecklades.

Det är emellertid just den naiva framtidsbild som utgör tankegrunden för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Ja, i alla fall vad gäller vår del av globen – under den förhoppningsfulla 1990-talsyran proklamerades evig fred.

När vi skriver 2013 är det ingen som längre riktigt räknar med EU:s mjuka makt, men väl grubblar man över sönderfallstendenser, social oro och otäcka former av nationalism. Nato har problem med medlemmarnas nedrustning samtidigt som USA vänder fokus mot Asien. Ryssland vill återupprätta sin tidigare stormaktsstatus, pressar på sina grannar och rustar upp.

Samtidigt har ihåligheten i den svenska i försvars- och säkerhetspolitik blottlagts. Här och nu blev mottot för en försvarspolitik med användbarhet som vägledande organisatorisk princip. Det svenska försvaret har visat sin användbarhet i Afghanistan, Adenviken och Libyen, men vad mer kan det användas till än krisinsatser i långt-bort-i-stan?

Svaret från ÖB Sverker Göranson i en SvD-intervju på nyårsafton är att det inte är mer användbart än att Sverige – i ett realistiskt scenario – inte kan hålla ut i mer än en vecka på egen hand. Sedan måste hjälp till.

ÖB talade dessutom inte om här och nu, utan blickade fram mot ett tänkbart läge 2019 (under förutsättning att det går att rekrytera till det nya yrkesförsvaret och att regeringen skjuter till 3–4 miljarder kronor per år 2015–2019). Att döma av den försvarspolitiska retoriken ska hela Sverige försvaras, men i verkligheten har det visat sig att förmågan 2019 bara räcker till för att kraftsamla i ett av de fem områden som prioriteras. Faller valet på Stockholm, lämnas alltså Skåne, Göteborg, Gotland och Norrland åt sitt öde.

I en studie från Krigsvetenskapsakademien framgår att det till och med är optimistiskt med en vecka. Det glappar om förmågorna. Det gäller till exempel luftvärn men också sådant som bristande möjligheter att förse soldaterna med mat och ammunition. Brosystem saknas vilket göra det omöjligt att ta sig över vattendrag. Och så vidare.

ÖB var dessutom överoptimistisk i sin nyårsintervju. När räkneverket hade rasslat färdigt på högkvarteret blev resultatet ett krav på en anslagsförstärkning på cirka 40 miljarder kronor utslaget över 10 år för att det ska vara möjligt att 2023 leverera det försvar som riksdagen fattade beslut om 2009. Alternativet är att ta bort hela förmågor eller minska krigsorganisationen.

Vi bygger säkerhet tillsammans med andra, är det säkerhetspolitiska fundament som försvarspolitiken står på. I Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring slås det fast att vi ska kunna ge och ta emot militär hjälp. I verkligheten saknas i stort sett den förmågan.

Efter det tal som Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen höll vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen kan det inte heller råda något tvivel om var Nato står: Sverige kan inte med automatik räkna med hjälp från Nato. Säkerhetsgarantin är förbehållen medlemmarna. Sverige kan inte heller söka stöd i Lissabonfördragets stadganden om medlemsstaternas skyldighet att ge militärt bistånd. EU saknar förmågan och lär inte heller få den.

En vecka i en del av Sverige. Inga garantier för hjälp och, i den händelse den kommer, oförmåga att ta emot den.

Med dessa sakernas tillstånd har försvarsminister Karin Enström förklarat sig nöjd. Statsminister Fredrik Reinfeldt har för sin del förklarat att försvaret är ett särintresse.

Enveckasförsvaret uppfyller varken nattväktarstatens krav på statsmakten eller det krav som folkrätten ställer på att en stat ska kunna hävda sin territoriella integritet. Det kan inte heller i någon rimlig mening sägas stå i samklang med de officiellt fastslagna målen för säkerhetspolitiken ”att bevara Sveriges fred och självständighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde och stärka internationell fred och säkerhet”.

Sverige behöver tänka om för att hitta den väg som bäst gagnar dess nationella intressen. Vad är det för värld som väntar – långt bort och nära? Hur utforma en försvars- och säkerhetspolitik som sträcker sig längre än nästa vecka?

Mr President, det här är den framtida värld som ni måste förhålla er till. I uppdraget till National Intelligence Council ingår att göra en framtidsspaning åt den tillträdande presidenten. Efter återvalssegern i höstas landade Global Trends 2030. Alternative Worlds på Barack Obamas skrivbord i Ovala rummet.

Här urskils fyra ”megatrender” eller grundfaktorer som man menar kommer att påverka utvecklingen i alla tänkbara scenarier. Ett exempel är en åldrande befolkning och ett annat är ökad konkurrens om mat, vatten och energi. Vid sidan av trenderna identifieras faktorer med stor förändringskraft (”gamechangers”) beroende på hur de utvecklas. Det handlar om ekonomi, statsmaktens förmåga, ökade konflikter inom och mellan stater, regional instabilitet och teknologisk utveckling.

En slutsats är att USA:s tid som dominant på världsscenen definitivt kommer att vara förbi – samtidigt som Kinas makt växer. I den nya multipolära världen kommer USA fortfarande att vara den ledande makten, men i ökande grad vara beroende av stöd för att leda. Men hur då och med vem? Och vilka är konsekvenserna av att Ryssland utpekas som ett tänkbart orosmoment? Det är fundamentala frågor också för Sverige.

Ökade globala osäkerheter är den bild som framträder i de omvärldsanalyser som Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut respektive Myndigheten för samhällsberedskap gjort som underlag för Försvarsberedningens arbete. Rapporterna summerar till en lång lista över osäkerheter, hot och risker, som är knutna till enskilda stater, geografiska områden, maktförskjutningar, asymmetriska hot, klimatförändringar och flödeskänslighet.

Försvarsmakten lyfter fram ekologi, politik och funktionalitet som centrala för att förstå framtiden och till dessa kopplas sedan ett antal trender. Slutsatsen, vad som sannolikt väntar är ”ökad global konkurrens och turbulens samt instabilitet”. Den ”säkerhetspolitiska miljön blir mer oförutsägbar” och ”traditionell maktpolitik” ökar.

I den nya värld som träder fram blir det ännu tydligare att Sverige har intressen långt bort. Om Iran i en konfliktsituation skulle stänga Hormuzsundet har det egentligen inte med Sverige att göra, men får stor ekonomisk och säkerhetspolitisk påverkan på Sverige. Intressebilden är dessutom mer varierad än tidigare. EU-medlemskapet innebär att den turbulenta arabiska våren utspelas i det som också har blivit vårt närområde.

På motsvarande sätt får andra stater intressen nära oss. Klimatförändringarna gör att Kina har blivit en aktör – med både ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen – i vårt arktiska närområde.

En övergripande slutsats är att den era av optimistisk multilateralism som präglade utvecklingen efter kalla krigets slut är förbi. Inte så att multilaterala fora blir oviktiga, men däremot blir den geopolitiska dimensionen åter mer central. För svenskt vidkommande handlar den centrala geopolitiska utmaningen om den framväxande riskbild som rör Ryssland.

Fallet med den i ryskt fängelse mördade juristen Sergej Magnitskij (som står inför rätta postumt anklagad för den svindel som han själv avslöjade) och domarna mot medlemmarna i Pussy Riot kan båda användas som lackmustest för vilken sorts stat Ryssland är; en demokratur. Demokratin är en kuliss och rättsväsendet en svart fars.

Utvecklingen under Putineran har blivit mer auktoritär och efter den ryska våren (protesterna mot fusket i parlamentsvalet 2011 och presidentvalet 2012) har förtrycket accelererat. Ett exempel är att människorättsorganisationer som tar emot ekonomiskt stöd utifrån – med hot om fängelse – måste registrera sig som ”utländsk agent”. Lagen ska göra det svårare att ta emot stöd, men den är också ett sätt att föra ut budskapet att organisationer som försvarar mänskliga rättigheter i Ryssland egentligen är spioner och agenter för främmande makt.

Om det behövs bevis för olagligheter lär det inte vara några problem att hitta dem. Säkerhetstjänsten FSB kan ordna det mesta. Som den pågående rättegången mot oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är ett exempel på är det också möjligt att bygga ett åtal på en helt absurd bevisföring. Makten utnyttjar Fru Justitia för att skapa en legal grund för att hålla oppositionen i schack.

Rysslands dilemma är å ena sidan att klanerna kring Putin inte kan genomföra de genomgripande politiska och ekonomiska reformer som behövs och, å andra sidan, att makteliten inte heller vill kliva åt sidan. Samtidigt ökar det folkliga missnöjet med den korrupta regimen. Ryssland sitter fast i en återvändsgränd.

Det är, som Lilja Sjevtsova vid Carnegiestiftelsen i Moskva har formulerat det, ett system som befinner sig i förfall. Hon utesluter inte att regimen kan återföda sig genom en ny ledare, men betonar samtidigt att det bara är en tidsfråga innan den kommer att utmanas på allvar. Visserligen är oppositionen splittrad men om den kan presentera ett alternativ är det omöjligt att appellera till en bredare opinion, inte minst om fallande energiinkomster leder till att statsfinanserna blir ohållbara. Det är dock snarare vänstern och nationalister än liberaler, som kommer att ta täten.

Ökat förtryck i kombination med långsamt förfall är ett nära framtidsscenario. Ett annat är kris och uppror.

Det är också mot den här bakgrunden som man ska se regimens allians med den ortodoxa kyrkan, odlandet av en nationalistisk ideologi med en unik rysk civilisation i centrum och propagandabilden av en hotfull omvärld.

President Vladimir Putin har gång efter annan slagit fast att Ryssland måste rusta för att möta försöken att ändra den globala maktbalansen. Han exemplifierar med en utvidgning av Nato och det amerikanska missilförsvaret som är riktat mot Iran. I den ryska försvarsdoktrinen skiljer man mellan risk och hot. Nato är en risk (medan Ryssland är en partner för Nato).

Vice premiärminister Dmitrij Rogozin, som också är rustningsminister, har betonat att ”hotet om militärt våld är fortfarande den viktigaste faktorn för att lösa politiska och ekonomiska konflikter i den moderna världen”. För att beslutsamt kunna försvara freden och Rysslands plats i världen behöver man ”agera med en stålhand gömd i en sammetshandske”.

Försvarsministern och generalen Sergej Sjojgu har betonat att användningen av våld också fortsättningsvis spelar en viktig roll för att lösa ekonomiska och politiska motsättningar mellan länder. Han slog även fast att det finns ”hot spots” nära den ryska gränsen.

Generalstabschefen Valerij Gerasimov – även han tillika vice premiärminister – varnar för att det militära hotet mot Ryssland kommer att öka markant fram till 2030.

Det här är exempel på en retorik som passar in i den nationalistiska ideologi som har ersatt ”modernisering” som legitimitetskapande budskap. Här blottläggs dock även den härskande elitens Weltanschauung. Det underliggande tankegodset bakom utrikespolitiken rymmer dyrkan av styrka och tilltro till att använda styrka som medel i utrikespolitiken. På motsvarande sätt respekterar man andras styrka.

Uttalandena illustrerar också hur man ser på betydelsen av att visa militär styrka. Det är ett sätt att skapa en stormaktsidentitet och bekräfta status som en sådan. I det som kan beskrivas som den ryska strategiska kulturen ingår också att idén om en rysk intressesfär som ingen annan ska blanda sig i. I kulturen ingår föreställningen om externt hot och ett synsätt på den internationella politiken som ett nollsummespel.

I ett tal i mars motiverade Vladimir Putin Sovjetunionens anfall på Finland 1939 med att det rörde sig om ett försök att korrigera misstag som begåtts efter oktoberrevolutionen. Enligt Putin handlade det om att rätta till gränserna så att S:t Petersburg (dåvarande Leningrad) inte skulle kunna hotas. Han glömde berätta om den quislingregering under ledning av Otto Ville Kuusinen (Terijokiregeringen) som upprättades på krigets första dag och var tänkt att installeras i Helsingfors.

Att gränser kan dras om med våld är Georgienkriget 2008 ett nyare exempel på. I det perspektivet finns också skäl att fundera över vad avtalet mellan Norge och Ryssland om gränserna i Barents hav är värt sedan Putin kritiserat detta som varande till nackdel för Ryssland – och lagt skulden på premiärminister Dmitrij Medvedev.

Till den arktiska bilden hör också att Ryssland numera varnar för en militarisering. Kolahalvöns strategiska läge har blivit viktigare för Ryssland och arsenalen av kärnvapen ökar.

I projiceringen av makt ingår i norr ökad flygaktivitet kring Island. Samma mönster märks i Östersjöområdet bland annat genom övningsverksamhet, som inkluderar simulering av tagande av främmande territorium. Att döma av den förre generalstabschefen Makarovs uttalande i Helsingfors förra året anser man att Finland ingår i den ryska intressesfären.

Ryssland omorganiserar nu sitt försvar och satsar 500 miljarder euro på att rusta upp till 2020. Men Ryssland rustar från en låg nivå kan det invändas. Sant. Som en följd av korruption och industriella brister, sägs det, kommer planerna inte heller att nås till fullo. Också det är sant. Men i perspektivet bör också ingå att resultatet ändå blir en stark kapacitetsuppbyggnad och att det redan finns intagen förmåga.

Den ryska försvarsreformen är inriktad på att möta de olika typer av riskbilder som finns i de olika geografiska riktningarna. I väst, Sveriges närområde, finns det redan mindre men kvalificerade förband med hög rörlighet och med kapacitet att i rollen som fredsförband utan omställning (beredskapen räknas i timmar) kunna leverera operativ förmåga. Detta sker utifrån ett ”tänk” som betonar vikten av inte bara krigets inledningsfas utan framför allt förstaslagsförmåga och förebyggande attacker.

Iskander-missiler, som kan förses med konventionella eller nukleära stridsspetsar och ses både som ett offensivt och defensivt system, har stationerats utanför S:t Petersburg. Räckvidden räcker för de tre baltiska staterna och större delen av Finland. Missilerna kan lätt omförflyttas och når då stora delar av Sverige. S 400-missiler har utplacerats i Kaliningrad med en verkanskraft att försvåra eller kanske till och med förhindra en motståndares luftoperationer över Östersjön. Hot hörs då och då om att Iskander också ska utplaceras i Kaliningrad.

Samtidigt är Sveriges förmåga – och Natos beredskap – låg. De tre baltiska staterna är därför i ett snabbt förlopp inte någon säker sköld. Det är också till ringa tröst att utgångspunkten för den svenska försvarsplaneringen är att det inte kommer att riktas ett enskilt anfall mot Sverige utan att det i sådana fall blir inom ramen för en större konflikt. Svenskt territorium kommer att behöva användas av Nato i händelse av en konflikt med Ryssland, och Gotland är dessutom en nyckel till kontrollen över Östersjön.

Jag fortsätter semestern. Det var Tage Erlanders reaktion samtidigt som världen aldrig varit närmare ett kärnvapenkrig än under Kubakrisen 1962. Att döma av statsministerns dagboksanteckningar förstod han inte alls vad som stod på spel. Han insåg inte heller hur hotbilden med inflyttning av sovjetiska kärnvapen på ön såg ut, utan lade skulden på president Kennedy (”valmanöver”).

Vad ser Sveriges statsminister 2013? För Fredrik Reinfeldt är enveckasförsvaret inte något bekymmer. Sveriges militära uthållighet är inte ens en diskussion som han anser behöver föras.

Det finns i dag inte något militärt hot mot Sverige från rysk sida. Hot består av politisk vilja och förmåga. Även om viljan saknas måste Sverige förhålla sig till den ryska militära styrkeuppbyggnaden i vårt närområde. Politik kan ändras snabbt, men det tar år att stärka det egna försvaret.

I en tid av ökade globala osäkerheter har Sverige störst möjligheter att göra skillnad i vårt eget närområde. Det kan och görSverige redan tillsammans med Ryssland i olika utrikespolitiska samarbetsfora. Det kan och bör Sverige dessutom göra genom att stärka den nationella dimensionen i försvarspolitiken och medlemskap i Nato.

Försvars- och säkerhetspolitiken ska stödja varandra men fungerar nu snarare som sänken i stället för ankare. Det behövs en mer realistisk politik. För att citera den brittiske journalisten Bernard Levin: ”Framtiden är inte vad den har varit.”

Claes Arvidsson är journalist och författare