”Flytta till Rosengård”

Läs Tove Lifvendahls två böcker om Rosengård: I rörelse. Möten i Rosengård 10 år senare (2013) och Vem kastar första stenen? Om stenkastning och utlänningar på Rosengård (2003). Flytta sedan dit och besök Västra hamnen i Malmö när det är fint väder. Det skulle dessutom vara nyttigt för Fredrik Reinfeldt att försvara arbetslinjen mot invändningar från Möllans festande studenter vid Malmö högskola. Lika nyttigt skulle det vara för Stefan Löfven att på nära håll studera företagsklimatet för en småföretagare i Malmö. Båda två – och alla övriga – borde fundera en smula över följande episod som för några år sedan rapporterades från denna stad:

Bo Andersson, enhetschef på gatukontoret i Malmö, tillfrågades av Kvällsposten om varför det saknas ambulerande glassförsäljare i västra hamnen i Malmö. Han var befriande tydlig i sitt svar: ”Vi har sagt nej till allt”, förklarade Andersson och lade sedan ut texten om sin tämligen kategoriska hållning: Ambulerande glassförsäljare kan inte tillåtas eftersom de skulle ”plocka godbitarna” från dem som har lokaler med höga avgifter.

Det har han såklart rätt i. Ett annat sätt att uttrycka saken vore att konstatera att ambulerande försäljning skulle gynna mindre etablerade försäljare och – inte minst – konsumenter som vill ha billigare glass och kortare köer. Men gatukontoret har uppenbarligen bestämt sig för att hjälpa affärsinnehavarna att tjäna pengar på sitt lägesmonopol.

En struntsak i det stora hela kanske. Men tillsammans med tusentals liknande beslut och attityder i Sveriges alla kommuner skapas en struktur som dämpar människors företagsamhet. Det är få rikspolitiker som fullt ut förstår hur viktiga de lokala villkoren är för det företagande som finns – och som skulle kunna finnas. Under rätt förutsättningar kan människors företagsamhet blomstra även i så kallade problemområden. Det är svårt att greppa under ett studiebesök med pressfotografer, men den som likt Tove Lifvendahl provar att bo i något av de svenska så kallade problemområdena ökar sin egen förståelse. Lifvendahls böcker har ett individperspektiv som politiken behöver mer av.

Politiker och offentliga tjänstemän är ofta dåliga på att låta städer formas av de boende själva. Det brokiga företagandet runt Möllevångstorget i Malmö har uppstått trots, inte tack vare, många av Sveriges formella institutioner. Här arbetar småföretagare under arbetstider och till timlöner som inte skulle tillåtas i kollektivavtalen. Drivkraften är viljan att försörja sig själv och sin familj. Denna drivkraft kan skapa jobb och välstånd för fler om den bara ges rätt villkor.

Det förutsätter att vänstern förmår frigöra sig från fackföreningarnas problemformuleringar och istället börjar se samhället ur de sämst ställdas perspektiv. Lustigt nog förutsätter det att de borgerliga gör samma sak. Varför inte börja i Malmö?

Ett särskilt viktigt initiativ att förbereda är alltså kommunala avregleringar för ökad företagsamhet.

Fall inte för frestelsen att lyssna på etablerade intresseorganisationer som säger sig tala för de mest utsatta i samhället. Facket är en intresseorganisation för människor som är anställda. Den som vill hjälpa de mest utsatta bör istället lyssna på människor som vill bli anställda – och naturligtvis på människor som vill anställa.

Andreas Bergh är docent på nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet.